I människans skugga

Om likheter och olikheter mellan schimpanser och människor.

TEXT JANE GOODALL

MÄNNISKANS FANTASTISKA framgång som art är ett resultat av utvecklingen av hennes hjärna, som bland annat har medfört att hon kan använda och tillverka verktyg, lösa problem genom logisk slutledning, samarbeta effektivt och använda språk för att kommunicera. En av de mest slående biologiska likheterna mellan schimpansen och människan handlar om hjärnans struktur. Den moderna schimpansens hjärna skiljer sig antagligen inte särskilt mycket från den som för miljontals år sedan styrde de första apmänniskornas beteende.
För länge sedan, innan jag sett David Greybeard, den första schimpans som tillät sig bli observerad, och Goliat, hanen med högst rang, modifiera grässtrån som de skulle använda för att fiska termiter med, betraktades den förhistoriska människans förmåga att tillverka verktyg som ett av de viktigaste kriterierna som skilde henne från andra djur. Schimpanser utformar visserligen inte sina redskap efter »ett regelbundet och fastställt mönster« – men innan den förhistoriska människan började framställa sina stenverktyg måste hon ha använt pinnar och grässtrån, och i den fasen tillverkade troligtvis inte heller hon verktyg efter ett fastställt mönster.

Att djur kan använda föremål som verktyg betyder inte nödvändigtvis att de besitter någon särskild intelligens. Det faktum att spettfinken använder en kaktustagg eller kvist för att gräva fram insekter från barksprickor är fascinerande, men det gör inte fågeln mer intelligent än en vanlig hackspett som använder sin långa näbb och tunga för samma syfte. Den punkt då tillverkningen av verktyg får evolutionär betydelse är när ett djur kan manipulera föremål för en mängd olika syften och när det kan använda föremål spontant för att lösa nya problem.
I den tanzaniska nationalparken Gombe Stream har vi sett schimpanser använda föremål för många olika syften. De använder strån och pinnar för att fånga och äta insekter, och om materialet de har valt inte fungerar så modifierar de det. De använder blad för att suga upp vatten de inte kan nå med läpparna – men först tuggar de på bladen och ökar på så vis deras absorptionsförmåga. En individ använde en liknande svamp för att torka bort de sista resterna av hjärna inuti en babianskalle. Vi har sett dem använda nävar av blad för att torka bort smuts från sina kroppar eller för att badda sina sår. De använder ibland pinnar som spett för att göra underjordiska bibon större.

SCHIMPANSER I FÅNGENSKAP
I fångenskap använder schimpanser ofta föremål som verktyg på ett mer spontant sätt. I en grupp som studerades ingående av den tyske psykologen Wolfgang Köhler (1887–1967) använde individerna pinnar för att försöka bända upp locken till lådor och för att gräva efter rötter i marken. De torkade sig med löv eller grässtrån, kliade sig med stenar och stack ner grässtrån längs myrvägar för att äta myrorna på ungefär samma sätt som schimpanserna i Gombe Stream fiskar termiter. De använde ofta pinnar och stenar som vapen under aggressiva sammandrabbningar. Ibland använde de bröd för att locka kycklingar tillräckligt nära sin inhägnad för att kunna sticka fåglarna med vassa pinnar, till synes för nöjes skull.

Man har också genomfört grundliga tester i laboratoriemiljö för att ta reda på mer om schimpansernas förmåga att tillverka verktyg. Resultaten visar att de kan stapla upp till fem lådor på varandra för att klättra upp till ett hängande lockbete i form av mat, att de kan sätta ihop tre rör för att nå mat som har placerats utanför gallret till deras bur och att de kan rulla ut hoplindad ståltråd för samma syfte. Så här långt har emellertid ingen schimpans lyckats använda ett verktyg för att tillverka ett annat. Inte ens när man undervisade henne kunde en schimpans som var föremål för omfattande tester använda en sten för att krossa en träbit till flisor, som hon sedan kunde använda för att få ut mat ur ett smalt rör. Det gick när hon hade ett material som var tillräckligt mjukt för att hon skulle kunna bryta loss bitar av materialet med sina tänder, men trots att man många gånger visade henne hur stenen kunde användas för att krossa hårdare trä försökte hon aldrig använda den för att lösa problemet. Många ytterligare schimpanser måste dock testas innan vi kan slå fast att schimpanser inte kan utföra denna handling. Vissa människor är matematiskt lagda – andra är det inte.

När schimpansers insatser ute i det fria jämförs med det som de åstadkommer i testsituationer förefaller det som att de med tiden skulle kunna utveckla en mer sofistikerad verktygskultur. De primitiva människorna fortsatte trots allt att använda sina tidiga stenverktyg i tusentals år, praktiskt taget oförändrade. Efter det kan vi se hur en kultur med mer raffinerade stenverktyg plötsligt uppkommer på olika håll i världen. Det är möjligt att ett stenåldersgeni uppfann den nya kulturen och att medmänniskorna, som utan tvekan lärde sig av och imiterade varandra, tog efter den nya tekniken.

Om schimpanserna får fortsätta leva kanske också de plötsligt ger upphov till en stam av schimpanssnillen som utvecklar en ny verktygskultur. För även om förmågan att manipulera föremål är medfödd hos schimpanser, kan vi vara ganska säkra på att de konkreta sätt att använda verktyg som vi ser bland schimpanserna i Gombe Stream är något som ungarna lär sig av de äldre. Vi har sett ett mycket bra exempel på detta. En hona som hade diarré tog en rejäl näve blad och torkade av sin kladdiga rumpa. Hennes tvååriga unge tittade uppmärksamt på och plockade sedan själv av några blad i två omgångar och torkade sin egen rena rumpa.

BETEENDE SOM LIKNAR MÄNNISKORS
För mig och min medarbetare och make, fotografen Hugo van Lawick, och säkert också för många andra forskare med intresse för människans beteende och evolution, är det särskilt intressant med schimpansbeteende som ligger nära människors, exempelvis vad gäller kommunikativa gester och kroppsställningar. Inte nog med att själva positionerna och rörelserna liknar våra egna, de förekommer också i liknande sammanhang.

När en schimpans blir skrämd är det vanligt att den sträcker ut handen för att röra vid eller omfamna en schimpans i närheten, precis som en flicka som ser en skräckfilm kan hugga tag i handen på personen bredvid. I pressade situationer tycks både schimpanser och människor bli lugnade av fysisk kontakt med en annan individ. En gång fick David Greybeard syn på sin egen bild i en spegel. Vettskrämd grabbade han tag i Fifi, som vid det här tillfället var bara tre år. Det verkade ha en lugnande effekt på honom. Gradvis slappnade han av, och det skräckslagna grinet försvann från hans ansikte. Människor kan ibland känna sig lugnade av att hålla eller klappa en hund eller något annat husdjur när de genomgår en känslomässig kris.

Den tröst som såväl schimpanser som människor tycks få av fysisk kontakt med en annan individ har troligtvis sitt ursprung i barndomen, den långa period då kontakten med mammans kropp bidrar till att dämpa oro hos både schimpans- och människobarn. När barnet blir äldre och mamman inte alltid finns till hands väljer barnet det näst bästa – fysisk kontakt med en annan individ. Om mamman finns i närheten kan barnet dock medvetet utse henne till tröstare. En gång när Figan var i åttaårsåldern blev han hotad av Mike. Han skrek högt och rusade förbi sex eller sju andra schimpanser som fanns i närheten tills han kom fram till Flo. Så sträckte han upp sin hand mot henne och hon höll den i sina. Figan blev lugn och slutade att skrika. Även människor fortsätter att lätta sina hjärtan för sina mammor långt efter att barndomen är över – naturligtvis förutsatt att de har en kärleksfull relation.

Vissa schimpanser försöker mer än andra att ställa sig in hos individer med högre social rang. Till exempel brukade Melissa, särskilt när hon var yngre, skynda sig fram till och lägga sin hand på en vuxen hannes rygg eller huvud nästan varje gång en sådan gick förbi i hennes närhet. Om han vände sig mot henne drog hon dessutom ofta läpparna bakåt i ett undergivet grin. Antagligen blir Melissa, liksom andra schimpanser som försöker visa sin undergivenhet på det här sättet, helt enkelt illa till mods när någon med högre rang befinner sig i närheten, och därför söker hon tröst genom fysisk kontakt. Om den dominanta individen rör vid henne tillbaka, så mycket bättre.

LEENDEN OCH APGRIN
Det finns många mänskliga Melissor – personer som, när de vill vara extra vänliga mot någon, sträcker fram handen och rör vid honom eller henne samtidigt som de ler uppmärksamt. De kan av någon anledning vara osäkra på sig själva och bli lite illa till mods i sociala sammanhang. Och hur är det med leendet? Det råder oenighet om hur människans leende har utvecklats. Man är dock relativt säker på att vi har två olika typer av leenden. Vi ler när vi tycker att något är trevligt, och vi ler när vi är lite nervösa, spända eller oroliga. Vissa personer som är nervösa under en intervju kan le på det här sättet åt nästan allt man säger till dem. Och det är den sortens leende vi tror har nära samband med den undergivna eller skrämda schimpansens grin.

Schimpanser som blir överlyckliga när de ser en stor hög bananer klappar, kysser och omfamnar varandra på ungefär samma sätt som två fransmän kan falla i varandras armar när de får en glad nyhet, eller som ett barn kan springa fram och krama sin mamma när han får höra att han ska få något extra gott. Vi känner alla igen dessa känslor av stark upprymdhet som får människor att tjutande springa omkring eller till och med börja gråta. Om schimpanser känner någonting liknande är det inte alls konstigt att de försöker lugna sig själva genom att omfamna sina kamrater.

En schimpans som just har blivit hotad eller angripen av någon med högre rang följer ofta efter sin angripare och skriker, hukar sig mot marken eller sträcker fram handen. Vad han i själva verket ber den andre om är en lugnande beröring. Ibland slappnar han inte av förrän han har blivit klappad, pussad eller kramad. Figan fick flera gånger raseriutbrott när denna kontakt uteblev. Han kastade sig på marken och skrek så att han nästan tappade andan, ända tills att angriparen slutligen lugnade honom genom att röra vid honom. Jag har sett ett människobarn bete sig på ett liknande sätt – han följde efter sin mamma genom huset efter en tillrättavisning, grät och drog i hennes kläder ända tills hon slutligen lyfte upp honom och pussade och kramade honom som förlåtelse. En puss, kram eller annan kärleksfull gest är nästintill ofrånkomlig efter ett äktenskapligt gräl, och i många kulturer trycker man varandras händer för att visa att man är sams igen och förlåter varandra efter en konflikt.

INGA MORALISKA ASPEKTER
När en människa ber om förlåtelse eller förlåter en annan finns det emellertid moraliska aspekter. Det är när vi funderar över dessa som det blir svårt att dra paralleller mellan schimpansers och människors beteende. När en underordnad schimpans ber en överordnad om en lugnande klapp, eller när en individ med hög rang lugnar en annan, handlar det inte alls om vem som hade rätt eller fel i en konflikt. Det är precis lika sannolikt att en hona som blir angripen utan annan anledning än att hon råkat stå för nära en aggressiv hanne närmar sig hannen och ber om en lugnande klapp, som det är att en hona som blivit nerslagen av en hanne när hon försökte ta en av hans bananer gör det.

Vi kan absolut jämställa den effekt som en lugnande klapp eller kram har på en ängslig schimpans och på en människa, men frågan blir mer komplicerad när vi undersöker motivationen bakom den lugnande gest som apan respektive människan gör. Människor har förmåga att agera utifrån osjälviska motiv. Vi kan tycka genuint synd om någon och försöka dela dennes sorger i en strävan att erbjuda tröst och lindring. Den typen av renodlat altruistiska känslor är troligtvis sällsynta i schimpanssamhället. Jag är dock säker på att en mor blir genuint orolig och bekymrad när en familjemedlem lider, och även hos syskon kan man se tydliga tecken på att de hyser medkänsla med varandra. Det är inte heller säkert att det som framstår som genuin omsorg bland människor verkligen grundar sig i renodlat altruistiska motiv.

De flesta av oss känner oss illa till mods när vi befinner oss nära en person som är olycklig och gråter. Vår känsla av att vilja lugna och trösta handlar inte nödvändigtvis om att vi tycker synd om henne i en rent osjälvisk bemärkelse, utan om att hennes beteende stör vår egen känsla av välbefinnande. Kanske kan schimpanser som ser – och framför allt hör – en underordnad som kryper ihop och skriker känna sig illa till mods på ett liknande sätt. Och det effektivaste sättet att göra någonting åt situationen är att lugna den andra genom att röra vid henne.

NÄR SCHIMPANSER HÄLSAR
När två schimpanser hälsar på varandra efter att ha varit åtskilda en tid är deras beteende ofta förbluffande likt det som två människor uppvisar i samma situation. Aporna kan böja på huvudet eller huka sig mot marken, hålla varandras händer, pussas eller kramas och röra eller klappa varandra nästan var som helst på kroppen, men framför allt på huvudet, i ansiktet och runt könsorganen. En hane kan klappa en hona eller unge under hakan. I många kulturer visar människor prov på en eller flera av dessa gester. Också det att röra vid eller hålla om någon annans könsorgan är en hälsningsgest i vissa mänskliga samhällen. Det beskrivs till och med i Bibeln, men har då översatts till att man lägger sin hand under någons höft.

När två schimpanser hälsar på varandra bekräftas den enes dominansstatus i relation till den andre. När den nervösa Olly hälsar på Mike kan hon hålla fram handen mot honom, böja sig mot marken eller huka sig undergivet med nedböjt huvud. I praktiken erkänner hon då Mikes högre rang. Som svar på hennes undergivna signaler kan Mike klappa henne eller hålla hennes hand. När två schimpanser som är nära vänner hälsar på varandra är hälsningen vanligtvis mer känslosam, särskilt om de har varit ifrån varandra en längre tid. Goliat slog ofta armarna om David, och de tryckte sina läppar mot varandras ansikte eller hals när de återförenades.

Det verkar alltså som att människan och schimpansen antingen har utvecklat likartade gester och kroppsställningar parallellt med varandra eller att vi har en gemensam förfader i ett dunkelt och mycket avlägset förflutet – en förfader som kommunicerade med sina artfränder genom pussar och kramar, genom beröringar och klappar och genom att man höll varandras händer.