Invandring, islam och kvinnors rättigheter

En del muslimska män i västerlandet föraktar kvinnor och handlar därefter.

De senaste åren har debatten om invandring, integration och islam intensifierats i Europa. Det har skett som en reaktion på terrorattacker; på att radikal islamism predikas i somliga moskéer och muslimska center; på att extremhögern och nationalistiska populistpartier har börjat komma tillbaka som politiska maktfaktorer i västliga länder; och på att många migranter anlände till Europa från Mellanöstern, Afrika och Sydasien, särskilt under åren 2015 och 2016. 

En konsekvens är att kvinnors ställning i Europa har förändrats. I takt med att fler män från länder med muslimsk majoritet har bosatt sig i Europa har ett problem dykt upp: deras kvinnosyn. Även om givetvis inte alla muslimska män föraktar kvinnor, gör en del det. I länder där det finns många människor med muslimsk bakgrund – som Frankrike, Storbritannien, Sverige och Tyskland – kan man se att några av dessa män, och ibland även deras barn, avvisar kvinnors frihet. Debatten har framför allt handlat om hur somliga av dessa män behandlar sina släktingar – hustrur, systrar, kusiner, syskonbarn och så vidare. Vid det här laget är vi bekanta med hedersvåld, inklusive mord, misshandel och inspärrning. 

I Europa, liksom i resten av västvärlden, har det krävts mycken aktivism och en del uppmärksammade fall för att synliggöra problemen och avslöja de många fall där shariadomstolar har ställt sig bakom barnäktenskap, tvångsgifte, polygama äktenskap, hustrumisshandel och orättvisa bodelningar efter skilsmässor. Överlevare har anklagats för att ljuga, och de som har ställt sig på offrens sida har anklagats för religiös intolerans. Att erkänna att muslimska kvinnor förnekas sina rättigheter i kulturens och religionens namn, ofta av kvinnornas egna familjemedlemmar, har varit svårt. Många gånger har överlevarna helt enkelt ignorerats.

Män som föraktar kvinnor begränsar dock sällan sitt förakt till kvinnor med samma bakgrund som de själva. En del muslimska män föraktar alla kvinnor, inklusive europeiska kvinnor – kvinnor som har tagit det för givet att de har uppnått en nivå av frigörelse som särskiljer dem från muslimska kvinnor. Några av dessa män är födda och uppväxta i Europa; det var deras föräldrar, eller till och med deras far- eller morföräldrar, som en gång i tiden invandrade till Europa.

INTE BARA MUSLIMSKA MÄN

Men eftersom sexuellt våld och kvinnoförakt är universella företeelser, varför fokuserar jag på muslimska män? Varför inte alla män? När Röda armén invaderade Tyskland 1944 och 1945 gjorde sig sovjetiska soldater trots allt skyldiga till många fler brott; de begick cirka två miljoner våldtäkter på tyska kvinnor i en halvt om halvt organiserad hämndaktion. I Bosnienkriget på 1990-talet föll muslimska kvinnor offer för paramilitära serbiska våldtäktsmän. Män som nyligen har kommit till Europa, Nordamerika och Australien från icke-muslimska länder har även de gjort sig skyldiga till sexualbrott av skilda slag. De ledande organisationerna som bedriver människohandel för sexuella ändamål drivs av icke-muslimska kriminella gäng i olika delar av Asien, Ryssland, Centralamerika och Sydamerika. Dessutom verkar det som att de flesta konsumenter av »sexindustrins« mest avskyvärda produkter – framförallt barnpornografi – kommer från väst. Om miljontals män, de flesta av dem unga, hade kommit till Europa från vilken del av världen som helst skulle vi med all sannolikhet ha sett en ökning i antalet sexualbrott mot kvinnor.

Trots det fokuserar jag alltså på muslimska mäns attityder och beteende. Och det av tre skäl:

• Den stora migrationen till Europa från länder med muslimsk majoritet.

• Den stora politiska betydelsen: att en del muslimska män begår sexualbrott ger populister och andra högergrupper kraftfulla verktyg för att demonisera muslimska invandrare.

• Öppenhjärtiga diskussioner utmanar även islamisterna, som erkänner problemet men har en lösning som skulle innebära bakslag för alla kvinnor.

I identitetspolitikens tidevarv, när vi förväntas använda begrepp från ett historiskt betingat offerramverk, är det dock omodernt att prata om muslimska mäns våld mot europeiska kvinnor. Att detta ämne dessutom är ett favoritämne bland såväl ryska desinformatörer som troll från alternativhögern, alt-right, gör det hela än svårare. Den ryska regeringen är ute efter att destabilisera de liberala demokratierna i Europa och USA. Genom att utnyttja godtrogna eller illvilliga västerländska webbsidor sprider ryssarna fejkade nyheter – exempelvis påståendet att förövarna i ett uppmärksammat gruppvåldtäktsfall i Spanien var araber, trots att de i själva verket var kubaner, argentinare och spanjorer. Även utan ryssarnas hjälp är högerextrema grupper effektiva på att överdriva, eller helt enkelt fabricera, invandrarfientliga berättelser. 

Om man har som ambition att på ett seriöst sätt skriva om invandringens negativa effekter kan man räkna med att bli anklagad för att legitimera alternativhögern och dess kumpaner. Trots det är jag övertygad om att effektiva argument mot dessa grupper är en bättre strategi än att förneka invandringens negativa konsekvenser – en strategi som verkar omhuldas av många vänstermänniskor. Endast genom att reda ut vad det är som har gått snett i Europa de senaste åren kan man konstruera en genuint trovärdig strategi för en fungerande integration. Och detta – inte högerpopulisternas favoritlösningar, som går ut på exkludering och utvisning – är den enda rimliga vägen framåt.

Varför har det då tagit så lång tid att diskutera detta öppet? Jo, dels för att allt som har att göra med invandring och islam bara diskuteras med största motvillighet i väst. En annan del av svaret är att problemet inte bara har att göra med etnicitet och religion, utan även med klass. De flesta brott mot kvinnor sker i låginkomstområden.

EFFEKTER AV CORONAPANDEMIN

Covid-19-relaterade restriktioner har inneburit förändringar i hur människor interagerar med varandra. Det är rimligt att nedstängningar och fysisk distansering medfört att attacker på kvinnor kommit att minska – dock utan att upphöra. En fyrtioåttaårig kvinna våldtogs när hon väntade på bussen i Neapel i maj 2020. Staden var nedstängd och det var få människor ute; då ska en senegalesisk man ha våldtagit henne i fyrtiofem minuter. Enligt offret sade förövaren »absurda saker, som i en klagovisa: jag ska döda dig, jag måste rena dig, jag avlägsnar elden i dig. Du måste bli av med allting, du måste klä dig och kamma ditt hår som jag säger.« Månaden därpå attackerades tre kvinnor på en gata i Bordeaux av en knivbeväpnad man från Libyen. Mannen högg en av kvinnorna nio gånger, och de två andra utsattes för försök till våldtäkt. Med största sannolikhet kommer statistiken för 2020–21 att visa en nedgång i antalet sexuella övergrepp där förövaren är okänd.

I många länder minskade brottsligheten generellt till följd av pandemiåtgärder. Men våld i nära relationer ökade – en förutsägbar följd av att familjer stängs inne i sina hem under längre tid. Enligt Hans Kluge, Världshälsoorganisationens regionala direktör, rapporterar EU:s medlemsländer »en ökning på upp mot 60 procent i april 2020 jämfört med förra året i antalet nödsamtal från kvinnor som utsatts för våld av sina partners. Nätbaserade förfrågningar hos våldsförebyggande hjälplinjer har ökat nästan femfaldigt.« Det finns rapporter om en »skuggepidemi« av ökat våld i nära relationer i en rad länder. FN:s befolkningsfond (UNPFA) har varnat för att vi skulle kunna se »31 miljoner ytterligare fall av könsrelaterat våld om nedstängningarna skulle fortgå i sex månader«. Allt som allt utgår UNPFA från en tjugoprocentig våldsökning under en nedstängning på tre månader i samtliga FN:s 193 medlemsländer. Utöver våldsökningen har antalet fall av såväl barnäktenskap som mödradödlighet stigit markant.

Under första halvan av 2020 klantade sig myndigheterna i många europeiska länder vid hanteringen av pandemin – till stora delar på samma sätt som de har misskött migrations- och integrationskrisen. Många regeringar såg till en början inte coronaviruset som ett hot, och på ett liknande sätt erkände de inte att migranter inte assimileras i det europeiska samhället. De vägrade – och vägrar – se hur kvinnors trygghet undan för undan försvann.

I och med covid-19 har vi sett hur en del regeringar prioriterar ekonomisk stabilitet framför hälsa och därmed riskerar livet på sina medborgare, särskilt äldre människor i vårdhem. Varför förvånas vi över detta slags inkompetens? Jo, regeringar tycker att det är viktigare att undvika främlingsfientlighet än att skydda kvinnors rättigheter och friheter, särskilt i högriskområden som de fattigare områdena i storstäder. I Tyskland kunde ankomsten av en dömd våldtäktsman ha förhindrats om en pilot hade vägrat att släppa ombord brottslingen på flygplanet. I Storbritannien erkände en polis i ledande position att »hans styrkor i flera årtionden ignorerade det sexuella våld som pakistanska gromningsgäng utsatte flickor för eftersom de oroade sig över att spä på rasmotsättningar«. Den brittiska regeringen beställde en rapport som skulle studera gromning, men vägrade sedan att offentliggöra resultaten.

Nya siffror tyder på att vi närmar oss en avkriminalisering av våldtäkt i Storbritannien – om inte juridiskt så i praktiken. Under 2019–20 sjönk antalet individer som åtalades och fälldes för våldtäkt till de lägsta nivåerna någonsin. Av mer än 55 000 polisanmälda våldtäkter ledde endast drygt 1 400 till fällande dom.

Det problem som migranter tar med sig till Europa från länder med muslimsk majoritet är kulturellt. Trots att offren i huvudsak är kvinnor är det fortfarande svårt att skriva om detta i dagens alltmer intoleranta cancel culture. Men att stänga ner vissa frågor på förhand går stick i stäv med den vetenskapliga metoden. Det är inte rimligt att envisas med att personer med utländsk bakgrund inte är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken och samtidigt hävda att det är bättre att inte publicera siffrorna eftersom det riskerar att förstärka främlingsfientligheten.

Vid sidan av att avsevärt reducera möjligheten att begå sexualbrott i offentligheten har pandemin också saktat ner såväl laglig som illegal migration. I takt med vaccinerna anländer kommer pandemin att gå över. Dessutom kommer migrationen till Europa tveklöst att återupptas till följd av covid-19:s negativa ekonomiska konsekvenser i Afrika, Mellanöstern och Sydasien. 

Enligt data från Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån Frontex avseende 2020 sjönk visserligen »antalet fall av illegala gränspassager till Europa med 15 procent under det här årets sju första månader, jämfört med samma tidsperiod förra året, till 47 250 […] och nådde rekordlåga nivåer i april på grund av covid-19-restriktioner«. Men trots pandemin ökade migrationen längs några rutter under första halvan av 2020. Mer än 6 900 människor kom via rutten i västra Balkan från januari till maj 2020, vilket är en ökning på 50 procent jämfört med samma period 2019. Under dessa fem månader kom även nästan tre gånger så många människor från Libyen och Tunisien till Italien och Malta via Medelhavet som under 2019. De flesta kom från Bangladesh, Sudan och Elfenbenskusten. Dessutom har EU:s asylkontor varnat för att pandemin kan innebära mer migration i framtiden, »särskilt om pandemin leder till matbrist och fler oroligheter i Mellanöstern och Nordafrika«.

Det är möjligt att nästa migrationsvåg kan bli större än den som ägde rum 2015–16, även om det är troligt att Europas politiker kommer att vara mindre välkomnande än för fem år sedan. Trots det komplexa nät av avtal, lagar, myndigheter och nationella restriktioner som nu reglerar invandringen till Europa finns det fortfarande många möjligheter för människosmugglare och asylsökande som har fått avslag att hitta vägar in i EU. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) uppskattar att runt 70 procent av dem som tar sig in i EU från Libyen sannolikt inte har rätt till asyl.

Även om migrationen skulle upphöra helt och hållet i morgon skulle vi fortfarande stå inför integrationsproblem. Beslutsfattare – inte bara i Europa, utan i hela västvärlden – måste prioritera assimilering av de personer med utländsk bakgrund som redan bor i dessa länder. Om vi misslyckas med det kommer kvinnor att vara de största förlorarna, medan högerpopulister och islamister kommer att vara vinnarna – vilket innebär att den liberala demokratin själv kommer att bli den slutgiltiga förloraren.

AYAAN HIRSI ALI är somalisk- nederländsk-amerikansk akti- vist och författare. Hennes senaste bok är Villebråd: Islam och kvinnors rättigheter.