Blir man en bättre människa av av vara bildad?

Peter Gärdenfors

Svaret måste nog sägas vara ja. Men varför?

Rubrikens fråga kan tyckas naiv, stockkonservativ och streberaktig. Den känns därför nästan pinsam, men är ändå värd att ställas eftersom den är fundamental för hur utbildning bör bedrivas.

Ursprunget till det västerländska begreppet bildning är de klassiska grekernas paideia, som står för en allsidig utveckling av människans intellektuella, konstnärliga och fysiska kapacitet. Målet är att individen ska få självinsikt, medkänsla och omdöme. Ett sådant mål kräver nyfikenhet utan gränser och frihet för den enskilde att själv välja sina kunskapsvägar. Tanken togs upp under upplysningstiden, framför allt i Tyskland under 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Filosofen Johann Gottfried von Herder införde ordet Bildung för en process där människan kultiveras genom att omdana sig själv. Immanuel Kant beskriver processen som »människans utträde ur sin självförorsakade omyndighet«. Bildning ska inte ses som ett karriärmedel eller som en statussymbol, utan som individens eget val av rättesnöre. Bildningsbegreppet låg också till grund för filosofen och diplomaten Wilhelm von Humboldts idéer om hur ett universitet ska organiseras. Tyska tjänstemän skulle vara oväldiga och omdömesfulla. Därför var det viktigt att de var bildade.

Bildningsdebatten i Sverige har på senare tid mest handlat om huruvida den svenska skolan ska ha en kanon – en samling verk från de olika konstarterna, framför allt litteraturen, som alla bör ha kännedom om. Ett undantag är idéhistorikern Sverker Sörlin som i sin bok Till bildningens försvar framför allt diskuterar folkbildningens betydelse. I Tyskland är debatten livligare. En nyligen utkommen bok är Bildung: Eine Anleitung (Bildning: En manual), skriven av journalisten Jan Ross, som i ett brett grepp tar itu med frågan om vad man vinner genom att sträva efter bildning. 

Ross ger två huvudsvar. Det första är att bildning vidgar horisonterna. Bildning övervinner den egna okunskapen, de egna fördomarna och den egna trångsyntheten. Bildning bryter oss ur det mentala fängelse som våra rutiner och förutfattade meningar har gett oss. Människan behöver inte bara verklighetsuppfattning, hon behöver också möjlighetsuppfattning. Detta lär man sig genom att umgås med litteratur, konst och vetenskap. Genom att ta till oss de parallella universum som romaner och andra konstarter erbjuder blir vår egen inre värld större och djupare. Albert Camus skriver: »För en människa ­utan skygglappar finns det inte något vackrare skådespel än tanken i kamp med en verklighet som överstiger dess förmåga.«

INLEVELSEFÖRMÅGA

Den engelska författaren Mary Ann Evans, alias George Eliot, skriver att det största bidraget från författare och konstnärer är att de utökar våra sympatier och därmed vår inlevelseförmåga. Romaner och filmer innehåller oftast påhittade berättelser, ibland med element som inte finns i verkligheten. Kan man bli klokare av sådana historier? Ross ger som illustration att man kan gå förbi en tiggare på gatan utan att bli berörd, men om man följer en tiggares livsvillkor genom en bok, till exempel Jo i Charles Dickens Bleak House, så blir det det omöjligt att inte känna empati. När vi har satt oss in i en författares eller filmskapares karaktärer, betraktar vi dem som bekanta som diskuterar med oss. Deras erfarenheter blir våra. På detta sätt leder bildning till medkänsla och tolerans.

Bildning kräver också historiemedvetenhet. Ross skriver att historien är det medium i vilket människan gör sitt medvetande till ett mänsklighetsmedvetande. Historien är en källa till perspektiv och solidaritet – att glömma historien vore att förråda humaniteten. Bildning kastar inte bort erfarenheter, utan bevarar och framhäver dem. De vars intressen och kunskap är fixerade vid nuet riskerar att förtorka. Bildning innebär därmed en vaccination mot nutidsdiktatur.

Bildning bygger främst på nyfikenhet om människan och hennes värld, men det finns litterärt bevandrade akademiker som är stolta över sin okunskap om naturvetenskaperna. Detta är en märklig trångsynthet. Bildning kommer inte bara ur läsande. För att förstå världen måste man veta något om grundläggande fysikaliska, kemiska, biologiska och medicinska strukturer. Naturvetenskapen lämpar sig inte alltid för språklig framställning, men med hjälp av bilder, filmer, datorsimuleringar och andra tekniska metoder går det att pedagogiskt presentera avancerade teorier på ett intresseväckande sätt utan att man behöver sätta sig in den bakomliggande matematiken. Förståelse av vetenskapens metoder ger också en insikt i att det sällan finns några enkla svar på ett problem.

Ross andra svar på frågan om bildningens värde är att den ger individen inre frihet. Frihet handlar inte bara om att befria sig från fängsel och vanmakt, utan också om att bli av med tanke- och fantasiblockader. John Stuart Mill skriver sin bok Om frihet: »Ingen kan vara fri utan tillräcklig bildning och ett minimimått av social säkerhet.« Bildning ger självmedvetenhet och man blir därigenom fri från nyttighetstänkande och modetrender. Nicolas de Condorcet, den franske filosofen och matematikern, skriver att »en av utbildningens största fördelar är att den skyddar människan mot falska uppfattningar som hennes fantasi och hennes entusiasm för charlataner lätt störtar henne i.« Den bildade blir autonom genom att man ger sig själv regler som man lever efter och genom att man tar ansvar för det man väljer. Albert Camus skriver: »Att känna sitt liv, dess revolt, dess frihet i största möjliga utsträckning är att leva och leva så mycket som möjligt.« 

Bildning kräver ansträngning och engagemang. Den innebär en livslång process. Det går inte att mäta bildning med skolbetyg eller liknande. En absolut sanning är inte nåbar, men mogenhet är möjlig. Bildning är existentiell och mänsklig, gäller inte bara hjärnan utan även hjärtat. 

KANON ELLER INTE?

Bildning ska inte följa statens direktiv eller vara socialkonform, och utbildning ska därför vara något mer än att lära enligt ett fast program inriktat på en yrkesutbildning. Vad ska man då välja att läsa, se och höra om man vill bilda sig? En del svenska politiker vill etablera en kanon för den svenska skolan som alla ska ha som gemensam bakgrund. Journalisten Thomas Kerstan intar en liknande ståndpunkt i sin bok Was unsere Kinder wissen müssen (Vad våra barn måste veta). Han anser att vi behöver just en kanon som ett kitt för ett samhälle – utan en sådan uppstår det öar av människor som inte förstår dem på de andra öarna. Från en tysk horisont väljer han ut hundra verk – böcker (även naturvetenskapliga), pjäser, filmer, sånger – som han anser att alla bör känna till. Men Kerstans lista är mycket tidstypisk och ett utslag av hans egna erfarenheter – vart och ett av de hundra verken kan lika väl ersättas av flera andra. Därför fungerar en kanon inte som ett recept för bildning. Det som biter tag i en person leder bara till gäspningar hos en annan. En kanon begränsar möjligheterna att själv välja sin bildningsresa. Förespråkarna för en svensk kanon vill att den ska ge oss kännedom om den svenska kulturen (vad som nu särskiljer den). Men människans villkor är universella – därför är det ingen poäng med en nationell kanon.

Ross väljer västerlandets tradition från grekerna och framåt som sitt bildningsideal, men han är tydlig med att påpeka att detta är hans personliga val. Han inser att globaliseringen kräver att vi umgås även med andra kulturer. När det gäller frågan om vad man ska välja i den stora mångfalden har Ross ett förslag:
Ta tips från dina vänner eller från personer du ser upp till. Ta ett tema i en diskussion och följ upp det med läsning, film, konst eller vetenskap. Detta förslag är förvånande eftersom det strider mot hans i övrigt starka betoning på individens frihet. Problemet med förslaget är att den bildningssökande lätt kan hamna i en bubbla. Om dina vänner eller de du ser upp till förenas av vissa åsikter, kommer deras råd inte att leda till ett fritt sökande där man kan träffa på livsvidgande överraskningar.

För att spräcka alla begränsande bubblor bör man i stället läsa obekväma böcker, lyssna på jobbig musik, se obehagliga pjäser, ­smala filmer och motbjudande konstverk. Som Franz Kafka skriver i ett brev: »Man ska bara läsa de böcker som bits och sticks. Om en bok inte ger ett knytnävsslag på skallen, varför ska man då läsa den?« Det är när man söker det främmande och överraskande som nya insikter kan uppstå, men detta sker inte när man söker sig trygga meningsfränder. Ross ägnar också ett kapitel åt revolutionära klassiker – inte för att de är revolutionära, utan för att de är kraftiga medel att komma till insikt om sina fördomar.

GEMENSAM KUNSKAP

Förutom Ross två svar, presenterar Sörlin i sin bok en tredje aspekt av bildningens värde. Hans tes är att vi behöver bildning i form av gemensam kunskap för att kunna leva tillsammans. Bildning består inte i att skaffa sig kunskaper och färdigheter utan att ansluta sig till en gemenskap. Detta betyder att han ser bildning som ett socialt behov snarare än den individuella utveckling som många andra satt i centrum. Sörlin diskuterar framför allt folkbildningen som ett sätt att bryta överklassens kunskapsmonopol. Genom bildning blir man mindre känslig för manipulationer från överordnade. Folkbildningsidealet innebär inte bara att ge en god allmänbildning, utan också att lära ut en serie praktiker om hur diskussioner bör föras. Detta ideal har numera delvis försvunnit, och klassamhället har ersatts av ett bubbelsamhälle som leder till polarisering av åsikter.

Det finns ett fjärde svar som märkligt nog inte tas upp i någon av böckerna ovan, nämligen att bildning är en viktig komponent i gott omdöme. Över huvud taget är omdöme ett begrepp som diskuteras förvånansvärt lite i humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Slår man upp ordet i Wikipedia står det bara »den mentala förmågan att fatta rationella beslut« med kommentaren att »ett utvecklat omdöme är en viktig del av personlig mognad, och avgörande för att en person ska kunna beläggas med ansvar«. Slår man upp det i Nationalencyklopedin, nämns enbart den filosofiska betydelsen av omdöme som att man uttalar sig om något.

Gott omdöme och vishet hänger nära samman. De vidgade horisonterna som bildning ger oss gör att vi lättare kan bortse från personliga intressen och se ett problem ur flera perspektiv. För de flesta yrken – inte bara läkare, jurister, lärare och socialarbetare – krävs i många situationer ett väl utvecklat omdöme som inte kan ersättas av de regelverk som alltmer styr våra arbeten. 

I sin nya bok Horisonten finns alltid kvar ger filosofen Jonna Bornemark många exempel på hur omdöme behövs inom de flesta yrkesområden – och hon visar övertygande hur den »manualisering« som införts genom new public management leder till att yrkesverksamma hindras från att utöva sitt omdöme. Hon skriver att omdömet framför allt består av vår »förmåga att förhålla oss till horisonter av icke-vetande där vi accepterar att vi inte vet allt och därmed är öppna för det nya i ­varje situation«. 

Aristoteles skilde mellan tre former av kunskap: episteme, som är den intellektuella kunskapen om begrepp och orsaker; techne, som är förmågan att göra saker i världen; och fronesis, som är förmågan att omdömesfullt kunna väga samman kunskap och värderingar. Han skriver att det inte finns några speciella regler eller tekniker för att uppnå denna förmåga, utan den handlande måste i varje situation kunna ta hänsyn till de speciella omständigheter – kunskapsmässiga, praktiska och moraliska – som gäller. Fronesis kräver erfarenhet och därför finns denna kunskapsform i högre grad hos äldre än hos yngre. I debatten om hur ett utbildningssystem ska utformas är frågan om hur man uppnår fronesis – eller, med det modernare begreppet, bildning – totalt frånvarande. Här har den humanistiska och den samhällsvetenskapliga forskningen en kardinaluppgift.  

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.