Censuren – konsekvensneutralitetens antites

Erik Fichtelius

Varför den polska censuren misslyckades så kapitalt under kommunisttiden. 

Tack vare censor nr C-36, Tomasz Strzy­żewski, är censuren i Polen under kommunismen ovanligt väldokumenterad. En dag i februari 1977 klev han ombord på färjan till Sverige från Świnoujście i Polen. Inlindade i plast, blandade med tidningsklipp och klistrade runt benen och på ryggen hade den flyende censorn med sig ungefär sjuhundra sidor dokument som han stulit eller kopierat från Krakóws Huvudkontor för kontroll av press, trycksaker och offentliga föreställningar. Det var dokument som Tomasz Strzyżewski försiktigt samlat på sig sedan sommaren 1975. Det som fått droppen att rinna över för honom var regimens försök att dölja sanningen om massakern i Katyń, där tusentals polska officerare och andra ledare mördades i början av andra världskriget av ryssarna. I den sovjetiska historieskrivningen skylldes morden på nazisterna, och enligt censurreglerna fick inga namn på offren publiceras. Ett av dessa var Tomasz Strzyżewskis egen farfar.

Genom censor nr C-36:s avhopp fick världen en unik inblick i hur censuren under den polska kommunistregimen fungerade. Tomasz Strzyżewski hade fått med sig detaljerade instruktioner och beslut kring censuren. De visade hur långt in i minsta vrå kontrollen sträckte sig och hur uppenbart rädd partiledningen var för att sanningen om förhållandena i Polen skulle nå den egna befolkningen. Instruktionerna var samlade i ett lösbladssystem med svarta pärmar, allmänt kallad Svarta boken. Dokumenten publicerades på polska 1977 av exilförlaget Aneks i London och smugglades sedan tillbaka till Polen där de spreds i hemlighet. Det unika materialet översattes också till engelska och gavs ut med titeln The black book of Polish censorship.

AVSLÖJANDE OCH SKRÄMMANDE

Den polska censuren var en mycket omfattande och mäktig organisation, med högkvarter i en gränd intill partihögkvarteret och med stora regionala kontor runt om i landet. Men det var inget högstatusjobb att vara censor, även om makten över medierna var stor. Många censorer var politruker som inte fått jobb någon annanstans och som anställts genom kontakter eller släktskap högre upp i partihierarkin. Bristen på kompetens gjorde att instruktionerna till personalen måste vara extremt detaljerade. Det är också detaljrike­domen i de avslöjade dokumenten som är så skrämmande. Instruktionerna var strikt hemliga, till och med själva existensen av en censur var hemligstämplad utom för de journalister som måste hantera reglerna. Ändå förstod och visste folket om att nyheterna var kontrollerade och falska. De ledande redaktörerna kunde ofta förhandla med censorerna eller försöka få besluten överprövade högre upp i partiet. Redaktörerna var själva högt uppsatta partimedlemmar, med undantag för den hårt kontrollerade katolska pressen som inte stod under partidisciplinen. Allt detta ledde till ett stort godtycke och öppnade för rivaliserande makthavare att fatta olika beslut i eget intresse. 

Hela meningen med verksamheten var att måla upp förhållandena i Polen som ett lyckligt himmelrike och att stoppa all kritik av Sovjetunionen. Medborgare och omvärld skulle övertygas om att i Polen fanns ingen brottslighet, inga olyckor, ingen alkoholism, inga allvarliga eller smittsamma sjukdomar. Städerna och landsbygden var rena och välskötta och det fanns ingen miljöförstöring. Arbetare och bönder arbetade lyckligt för goda löner med ideala arbetsvillkor. Kvinnliga arbetare hade inga problem att sköta både jobb och familj samtidigt. Mat och konsumentvaror fanns alltid i överflöd till fasta priser utan inflation. Ingen, varken kändisar eller politiska ledare, levde bättre än någon annan. Idrottsmännen var förebilder och ungdomarna välutbildade. Familjerna var välförsörjda och de äldre togs väl om hand. Inte ens influensa kunde förmörka den ljusa polska himlen. Naturligtvis var det ingen som ville eller ens försökte lämna detta paradis.

Det låter ju helt fantastiskt och samtidigt heltokigt, men det var faktiskt denna bild regimen strävade efter att ge av Polen. Så skulle bilden tecknas, och det som inte stämde med detta skulle censureras. Allt förutsatte total kontroll över medierna och instruktioner in i minsta detalj.

MEDIECENSUR

Mina två goda vänner och kollegor Elisabeth och Jacek Stańczyk kom från Polen till Sverige i mars 1983, och vi arbetade tillsammans på Aktuellt under nittiotalet. Elisabeth var redigerare, Jacek fotograf. Bägge hade tidigare arbetat på den polska televisionen. Men våren 1983 började Jacek och Elisabeth förstå vartåt det barkade. De hann ta sig till Sverige före militärkuppen i december samma år.

Vad som sändes i polsk stats-tv, inte minst i kvällsnyheterna, hade högsta prioritet för partiledningen. Höga partipampar var ofta på redaktionen, utöver de vanliga censorerna. Det var särskilt några filmsekvenser som Elisabeth alltid tvingades klippa bort innan inslagen fick klartecken att sändas. Exempel­vis fick aldrig grisar visas i bild. Polska husmödrar skulle inte i onödan bli påminda om att det fanns sådana djur i Polen, eftersom det inte fanns griskött i affärerna. Grisköttet exporterades till Sovjetunionen, och det lilla som blev kvar i Polen reserverades för nomenklaturan, alltså partipamparna och deras familjer. Vanligt folk hade mycket svårt att få tag i griskött, och det var bäst att inte påminna dem i onödan.

Det här återspeglades också i instruktionerna i Svarta boken som stipulerade: »Ingen information gällande Polens köttexport till SSSR är tillåten.«

All utrikeshandel över huvud taget var känslig information. Befolkningen kopplade ofta tomma butikshyllor till att värdefulla varor exporterades, och det var strängt förbjudet att antyda att västerländska varor skulle vara bättre än polska. Ingenting fick nämnas om kaffekonsumtionen, för att »göra det omöjligt att räkna ut hur mycket kaffe som exporteras«.

Information om de licenser som Polen köpt från kapitalistiska länder ska elimineras från massmedierna. Detta förbud gäller både nya och gamla licensöverenskommelser. En mängd sådan information skulle kunna leda den genomsnittlige läsaren till slutsatsen att det vanliga sättet att modernisera vår ekonomi är att köpa licenser från avancerade kapitalistländer.

De hemliga förbuden förklarades utförligt, så att censorerna skulle förstå motiven till bestämmelserna. Eftersom bristen på mat under kommunismen var en av orsakerna till ett växande folkligt missnöje fanns det oerhört många och detaljerade censurbestämmelser kring just mat och matproduktion. Ingenting fick sägas om bristerna i varuhusens möjligheter att köpa nöt- och griskött från bönderna, inget fick publiceras om skörden eller jämförelser mellan detta och förra årets skördar. Det var tillåtet att skriva om sockerbrist i andra länder, men ingenting om bristen på socker i Polen.

Genom att läsa vad som var förbjudet att publicera går det att förstå vad som fattades. Det är därför fullt begripligt att bestämmelserna och själva existensen av en censur var hemliga. Befolkningen skulle förhindras att förstå omfattningen av missförhållandena. Som en av direktörerna i Centralkommitténs pressavdelning förklarade för en grupp journalister: »Fram till dess att vi säger att det är dåligt, är det bra.«

CENSUR OM UTRIKES FÖRHÅLLANDEN

Censuren och instruktionerna handlade inte bara om förhållanden i Polen utan också om relationerna med andra länder. Den övergripande bestämmelsen var att inga personliga angrepp tilläts mot statschefer i länder med vilka Polen hade diplomatiska relationer. Det innebar till exempel ett förbud mot att skriva om president Richard Nixon och Water­gate­skandalen, annat än i undantagsfall och efter särskilt tillstånd och granskning. Ingen fick rapportera om Ugandas diktator Idi Amins planer på att resa en staty över Adolf Hitler, Uganda var ju en viktig handelspartner. Alldeles särskilt försiktiga skulle polska medier vara i sin rapportering om Sovjetunionen.

Instruktionerna när det gäller Sverige var att rapporteringen skulle vara »moderat« i tonen och inget skulle sägas om att Sverige inte var en samarbetspartner till Polen eller andra östeuropeiska länder. Den 28 maj 1975 utfärdades följande instruktion:

I anslutning till kamrat Edward Giereks kommande besök i Sverige skall särskild vaksamhet iakttas när det gäller material som karaktäriserar inrikes- och utrikespolitik och beskrivningen av premiärminister Olof ­Palme. Det skall vara fakta, lugnt, stillsamt och icke euforiskt i tonen. Därutöver skall all information gällande polemiken nyligen mellan O. Palme och G. Husak [den tjeckoslovakiske partichefen] uteslutas.

ÖPPNADE FÖR OPPOSITIIONEN

Tjänade censuren sitt syfte? Jane Leftwich Curry som redigerade och översatte The black book of Polish censorship hävdar i sina slutsatser att censuren fick motsatt effekt än tänkt. Den gjorde det omöjligt för kommunistpartiet att styra Polen. I stället för att öka regimens popularitet lärde sig folket att pressen ljög och att därmed ljög också de kommunistledare som kontrollerade den. I stället för ökad kontroll för ledarna vidgades gapet mellan verkligheten och regimens bilder. Genom att förneka alla missförhållanden tappade ledningen sin auktoritet och öppnade upp för oppositionen och den fristående fackföreningsrörelsen Solidaritet. Det blev en av oppositionsgruppen KOR:s viktigaste uppgifter från dess bildande 1976 att, utöver att intellektuellt bistå de protesterande arbetarna, hjälpa till att bygga upp en oberoende och underjordisk nyhetsförmedling. Trots den stora kontrollapparaten, trots repressionen och de detaljerade instruktionerna till censorerna lyckades alltså inte regimen i sitt uppsåt. 

KOR organiserade utgivningen av ocensurerade och oberoende tidskrifter med insmugglad tryckeriutrustning, tryckta i källare och distribuerade av frivilliga. Den svenska fackföreningsrörelsen var mycket aktiv med hemligt bistånd till detta. I slutet av sjuttiotalet fanns ett trettiotal underjordiska tidningar och tidskrifter, där varje tummat exemplar lästes av mängder av människor. Varje insmugglad bok, varje underjordisk tidning lästes enligt beräkningar av minst trettio människor. Den här verksamheten fick stor betydelse för det som sedan skulle bli den polska frigörelsen från kommunismen. Den ocensurerade informationen tog sig in över gränserna. Här spelade också BBC:s polska radiosändningar, liksom Radio Free Europe, Voice of America och Radio France International, stor roll.

Censur är ett mycket starkt ord, men det används ofta fel. Censur är en statlig åtgärd, kopplad till repression och brist på yttrande- och tryckfrihet. Det är inte censur när en förläggare tackar nej till ett manus, en tidning avböjer en insändare eller när en privatägd social medieplattform tar bort hatinlägg eller uppmuntran till våld. 

Framför allt är censur så mycket mer än en byråkrat som klipper bort, stryker i texter eller stoppar hela artiklar eller böcker. Det är också ett proaktivt system för att i förväg ge instruktioner om hur saker ska vinklas och betonas, vad som ska väljas och vilken bild som ska förmedlas. 

EN POLACK BLIR PÅVE! 

Meningen med censuren är att utöva makt, att uppnå vissa avsedda effekter med det som publiceras. Därför är censuren konsekvensneutralitetens antites. Detta blir väldigt tydligt i den polska censurens instruktioner om hur partisekreteraren skulle fotograferas, eller i tilläggsinstruktionerna när den polske kardinalen Karol Wojtyła valdes till påve 1978.

Wojtyła var kardinal i Kraków och kyrkan tolererades av regimen, som inte kunde rå på den starka katolicismen i Polen. Den katolska kyrkan var en självständig kraft, och när en av dess ledare blev påve stärktes förstås denna potentiella oppositionella rörelse. Hur skulle de censurerade medierna förhålla sig till nyheten om Wojtyłas upphöjelse till påve Johannes Paulus II?

Elisabeth Stańczyk har berättat för mig hur det utbröt panik på tv:s nyhetsredaktion i Warszawa. »Alla sprang som skållade råttor«, sa hon. Kunde denna nyhet publiceras? Hur skulle den i så fall presenteras? Det här var så unikt att det inte fanns några direktiv.

Ingen vågade göra någonting annat än tiga. Att en polack för första gången i historien utvalts till påve och guds ställföreträdare på jorden kom inte med i tv-nyheterna. Ingenting under dag ett när nyheten var ny, ingenting om de jublande människor som samlades på torget i Kraków, ingenting dag två när nyheten ändå sipprade in över gränserna. Nyheten kungjordes från predikstolarna, kunde höras i de utländska radiosändningarna på polska och spreds från mun till mun. Dag tre blev läget prekärt, det skulle inte gå att tiga längre. Då kom till slut instruktionerna från högsta håll:

– Publicera, men håll en låg ton!

Telegrammet om den nye påven kom sist och helt kort i nyheterna dag tre, strax ­före vädret. Sedan kom instruktionerna från censuren om att i fortsättningen skulle rapporteringen om påvens förehavanden vara ytterst återhållen och försiktig. Påven fick inte fotograferas framför stora folksamlingar, bara snett nedifrån i ensamt majestät. Han skulle helst refereras till med sitt gamla namn Karol Wojtyła, och inte som påve Johannes Paulus II. Denne man fick inte förhärligas på något sätt.

Försiktigheten var rationell och begriplig ur regimens synvinkel. Den polska påven blev ett verkligt hot mot kommunisterna, och hans blotta existens blev en bidragande orsak till att regimen försvagades och oppositionen stärktes. Valet av en polsk påve var en av de händelser som senare skulle leda till murens fall. Johannes Paulus II dog 2005, och redan 2014 blev han helgonförklarad.