Grogrunden för högerpopulism

Fanny Härgestam

Utdrag ur en reportagebok om anhängare till Nationell samling i den lilla byn Brachay i norra Frankrike.

November 2016

Jag frågar hur det var på Korsika dit byns borgmästare, lantbrukaren Gérard Marchand, åkte på semester med vänner nyligen.

– Jag träffade folk i bergen. De gillar inte fastlandet så mycket. För dem är det deras ö som gäller. De drar fördel av allt vi ger dem.

Han sa det till dem, men var försiktig.

– Man får inte ta det för långt när man pratar med folk där. Det är mycket mord på Korsika, maffian där är värre än i Italien. Jobbar gör de inte heller. Eller röstar i val.

På tv:n rullar vädret. Här satt paret ­Marchand och följde det nyligen avgjorda USA-valet. Trumps seger var det stora diskussionsämnet när Gérard mötte partikollegor häromdagen.

– Folk grattade varandra och var glada att Trump vunnit, säger han.

Själv känner han inte att han är tillräckligt insatt.

– Men en sak är säker: Folk är less på de folkvalda, Clinton och kompani, de stora kapitalisterna, det är alltid samma personer som har pengar.

Borgmästarens fru Brigitte som suttit tyst bryter in:

– Jag lyssnade på Hillary, jag lyssnar på politiker varje dag, men vad ska man tro?

– De lovar en månen. Sarkozy har varit 

president, Hollande lyckades inte heller, säger Gérard.

– Alla trodde på Sarkozy, han var ung och dynamisk. Vi har redan genomlevt den erfarenheten. Trump verkar ändå rätt lugn, säger Brigitte.

Gérard stödjer Trumps hårda immigrationspolitik.

– En landgräns måste man jämföra med ett hus. Om man lämnar huset öppet kommer folk in, man försöker få ut dem men då klättrar de in genom fönstret. Till slut är man inte längre herre i sitt eget hus.

Han häller upp Fanta i ett glas, tuggar pommes frites och beskriver känslan av att bli orättvist behandlad när han ser hur migranter får Iphones och bankkort.

Vem ger dem det? undrar jag.

– Staten.

Han har läst det i tidningarna.

Men enligt honom ljuger ju medierna, påpekar jag. 

– Jo oftast, men just det här är sant, säger Gérard.

Också Brigitte ogillar medierna. Liksom Gérard känner hon sig bortglömd av etablissemanget, som medierna ingår i.

Men hela den franska presskåren kommer ju till just deras by varje år och vill intervjua invånarna, säger jag. Är det att vara bortglömd?

– Jag får intrycket att de driver med oss. Att de tar oss för puckon och att deras mål är att hitta någon som säger dåliga saker om vårt parti. Men vi är som alla andra. Vi är inte bakom flötet, säger Brigitte.

Hon återgår till temat invandring.

– Det jobbiga är att ingen frågar om ens åsikt. Invandrarna bara kommer i massor. Vad väntar de sig för framtid här när vår egen framtid redan är så osäker?

– Bashar al-Assad är en idiot, men han hade inte helt fel när det gäller terroristhotet, säger Gérard.

Resonemanget övergår i en analys av islam utifrån äktenskap mellan det han kallar å ena sidan fransmän och å andra sidan muslimer.

– En europeisk person gifter sig med en arab, det funkar inte. En dag tar snubben barnet till sitt land, säger Gérard.

– När de väl kommer till sina länder är det slut, säger Brigitte och lägger till att »deras religion är speciell«.

Gérard får plötsligt stora rörelser i det stekosiga köket där rådjursbitarna går åt från fatet.

– Man ser ju ibland hur våra journalister måste bära slöja där borta. Visst, det är där. Men här, hos oss, gör man som vi gör. Det är min åsikt.

När konversationen tystnar hörs bara tv:n och novembervinden. Ett laddat datum närmar sig: 13 november, årsdagen för terrorattackerna i Paris 2015 då radikala islamister dödade 130 personer och skadade över 350 genom ett samordnat terrordåd i huvudstaden och förorten Saint-Denis.

Ett dåd som skakade om Frankrike i ­grunden.

Regeringen har sedan dess storsatsat på säkerhetsfrågor. Undantagstillstånd infördes som bland annat gav polisen större befogenheter. Kriget mot terrorn fick högsta prioritet. Nästan dagligen förs debatter i medierna om gränsdragningar för religionsutövning, vilka republikens värderingar är och vad det innebär att vara fransk, huruvida man kan vara muslim och fransk på samma gång.

Och Frankrike är fortsatt på tårna. För ­bara några månader sedan slog terrorn till igen, mitt under nationaldagsfirandet på ­Nices strandpromenad. Terrororganisationen IS tog på sig dådet.

– Vi har själva försatt oss i denna situation genom att öppna våra gränser för invandring, säger Gérard.

Men bland dem som utfört dåden är flera fransmän, påpekar jag.

– Någon som heter Mohammed, kallar du det en fransman? Han kan inte vara fransk. Det är en skam. Sorgliga fransmän, jo. Man måste säga att deras föräldrar var bättre än dem. Många algerier och marockaner som i dag är över 60 är snällare än sina ungar.
Om de inte vill anpassa sig kan de väl åka hem till sig?

Jag säger att deras hem är Frankrike men att många känner sig diskriminerade här, som om de varken räknas som fransmän eller till exempel algerier.

Gérard är tyst en stund och verkar tänka på annat.

– Det finns de som är snälla. Men när de inte vill jobba, vad ska vi då göra?

Att ta emot flyktingar i Brachay är det inte tal om för Gérard Marchand som plockat fram en burk färskost ur kylen. Han skopar upp rejäla mängder ost på varje brödbit, proppar i sig den och konstaterar att alla flyktingar ändå inte vill stanna i Frankrike utan hellre åka till England.

– Vi hade en kines och hans mamma här en gång, säger Brigitte plötsligt. Det var samma sak där, vi tog emot honom men han stannade inte. Alla hjälpte honom och gillade honom. På tv-skärmen intervjuas en av högerns ­kandidater som vill ställa upp i presidentvalet nästa år. Gérard pekar mot skärmen med munnen full av bröd.

– De där har stulit från staten och från folk och i dag vill de bli republikens president, och syftar på den klassiska högerns kandidater.

Samtliga föreslår att man ska anställa fler poliser.

– Det tjänar ingenting till att ha fler poliser, domaren släpper ändå brottslingarna och så är de på fri fot igen.

Sedan säger Gérard något som han ofta återkommer till i våra samtal: att han inte är rasist. 

Vad är en rasist? frågar jag.

– En person som hatar andra raser och färgade. Jag hatar inte. Jag var i armén med algerier och personer från Martinique. Franska algerier, menar jag. Men när man åker till Paris i dag kan man inte röra sig normalt. Vi fransmän har ingenting kvar. Vi är inte fria hos oss själva längre.

Han tittar på mig och tillägger:

– Livet blir mindre.

Brigitte häller upp kaffe. Gérard flyger upp.

– Nä nu måste jag sticka, säger han och
går ut.

*

– Vi är alla lite vilsna, säger Brigitte. Folk är less.

Det är som om Monsieur Tapray [en liten champagneproducent i grannbyn] och Brigitte är ivriga att förklara för mig hur det står till med Frankrike, så jag förstår varför alla alternativ förutom Marine Le Pen är dåliga.

– Men folk är inte rasister, säger han. De är arbetare som röstade till vänster förut och nu har fått nog. Men de är inte emot svarta!

Brigitte blir ivrig, nickar och går upp i ­falsett:

– Jag är inte rasist bara för att jag röstar på Le Pen. Men för vissa är Le Pen rasist, säger hon och tillägger att det inte är någon skillnad på högern och vänstern, att samhället går runt i cirklar.

– Vi går runt i cirklar! utbrister plötsligt Madame Tapray.

Brigitte återkommer till det som blivit hennes mantra i diskussioner om Marine Le Pen: 

– Vad riskerar vi genom att testa NF ­[Nationella fronten]? Va?

Alla pratar högre nu för att överrösta varandra.

Monsieur Tapray är övertygad om att ingen egentligen behöver bo på gatan i dag, att de som gör det försöker utnyttja systemet.

– Det är ett spel för gallerierna, det vi ser i dag!

Han minns hur hans egna föräldrar inte hade rinnande vatten i hemmet på 1970-talet, men hur de har slitit för att förbättra sina liv.

– De som kommer hit nu bara får lägenheter! säger han.

– Den som verkligen vill hitta ett jobb gör det, säger Brigitte.

– Man måste alltid hjälpa den som verkligen vill jobba och integrera sig, fyller Monsieur Tapray i och kastar sig sedan in i den brännande frågan om specialkost i skolan på grund av religion.

– Det stör mig att muslimer kräver att få annan mat än fläsk i skolmatsalen. Om man inte äter gris får man vara utan mat den dagen! Men för dem är det inte så, de vill dra in oss i sin religion.

– Och jag tycker flyktingar är otacksamma, fortsätter han. Om deras land verkligen är i krig ska de bli glada att de får mat här och att vi tar emot dem. Men de vill bara åka vidare till England.

Nu pratar Monsieur Tapray och Brigitte i munnen på varandra, exalterade över sin samsyn på Frankrikes förfall.

– Jag fattar inte att de lämnar kvar kvinnor och barn i hemländerna. Man borde väl rädda dem allra först? De borde väl slåss för dem? Vi fransmän slogs för våra familjer i kriget 1914, och på 40-talet, säger Monsieur Tapray.

Han skakar på huvudet och ser verkligen ut att fundera när han fortsätter:

– Det är något som inte står rätt till. Jag vet inte vad det är, men något är det.

– Om det bombas där borta finns det ju inga kvinnor eller barn kvar när männen kommer tillbaka, säger Brigitte. De räddar sitt skinn och tar sig en ny kvinna i Europa.

– Men de klär sig bra, och har både ­gymnastikskor och mobiltelefoner, säger Monsieur Tapray.

Häromdagen anlände ett 50-tal flyktingar till grannstaden Chaumont, något som blivit uppmärksammat i lokaltidningarna och ett samtalsämne i byarna.

– Och samtidigt dör folk av hunger någon annanstans.

Jag frågar vem han hört detta från.

– Jag känner en som bor där. Det här är ju ingenting tidningarna vill skriva om, då skulle det se dåligt ut.

Monsieur Tapray blir upprörd.

– Hos oss slängde man aldrig bröd. Brödet är heligt. Och unga i dag umgås inte med varandra utan med sina mobiltelefoner.

Precis som flera gånger tidigare runt köks­bordet hoppar samtalet in på ett helt nytt ämne. Men undertonen av besvikelse är densamma. Besvikelse över att ha strävat hårt utan att ha blivit belönad. Besvikelse över hur livet ser ut i dag.

Monsieur Tapray tittar på mig och skakar på huvudet igen.

– Unga i dag har det för bra. Men livet är inte så. Livet går upp, och sedan går det ner.

*

– Jag ska vara borgmästare till 2020. Efter det får vi se. Sedan kanske det inte finns någon borgmästare längre. Förr hade vi all makt. Man kunde göra saker, man fick ha hand om pengar. I dag om du till exempel vill göra en väg måste du be om subventioner från hundra olika ställen. Förr kunde du sätta en kommunalarbetare på att städa trottoarer eller tvätta fasader, nu får jag inte bestämma sådant längre. År 2020 kommer det vara slut på att vi själva sköter vattnet också, en annan aktör tar över och istället för att det kostar 0,75 euro per kubikliter kommer det kosta 3 euro!

Orden bubblar ur honom och den runda näven åker då och då upp i luften i en upp­given gest.

– Och priset för sophämtning stiger också. Man måste väl föda alla dessa teknokrater.

Han är irriterad och lite andfådd.

– Förut fick vi ekonomisk hjälp från staten för att betala löner inom kommunen. Det får vi inte längre. Men vi hjälper folk som kommer till Frankrike.

Gérard Marchand viftar med fingret mot tv:n som står på sin vanliga plats omringad av familjefoton.

Det är via tv:n han får sin information. Och han lyssnar på vad folk säger. Ibland läser han delar av lokaltidningen. Men pressen i Frankrike är socialistisk, tycker han. Och internet använder han inte.

– I Frankrike måste vi bli av med slöddret i förorterna. Vi måste utrota dem.

Jag frågar vad han menar med det.

– Sätta dem på den rätta vägen. De håller på med droger, de gör allt man inte får.

Vad betyder »den rätta vägen«?

– En strikt skola. Staten spenderar enorma summor, och de här unga slår folk. Jag har fått nog.

Han går omkring i köket och gör en svepande rörelse med handen.

– Vi är ruttna, säger han och byter ämne till arbetslöshet.

– En person som inte jobbar men har arbetslöshetsersättning tjänar mer än dem som har jobb.

Gérard Marchand står kvar i köksvärmen och återvänder till ett ämne han ofta tar upp. 

– Polisen försöker fånga folk, tar dem till åklagaren och sedan släpps de. Tror du det funkar? Frankrike är ruttet.

*

Mars 2019

– Allt detta som jag beskriver är själva innebörden av rötter. En filosofi. Det vore hemskt om min tioåring en dag frågade mig vad en »sugga« är. Det är en vildsvinshona. Eller om mitt barn skulle tro att pommes frites växer på träd. Sådant säger man i Paris. Studier visar att barn i Paris tror att »skinka« är ett djur, säger Eric [ung lokal funktionär i NF].

För honom är skinkan det tydligaste exemplet på uppryckta rötter.

Den lyckligaste perioden i hans liv var barndomen. Han återkommer ofta till det i ­våra samtal. Byns själ som då var en annan.
I dag finns den inte mer.

– Alla barn lekte tillsammans på gatan. Det fanns givna gränser som alla kände till. Bortom dessa gränser fick man inte leka.

Ett litet torg, en återvändsgränd, en dalgång. Alltihop var barnens lekområde. Men de var tvungna att vara försiktiga och inte bete sig hur som helst. På gatan höll man koll på varandra.

Det fanns en social kontroll av den egna gruppen.

– Gränserna är inte desamma längre. Men människan behöver moraliska gränser. Och rent fysiska gränser, som landgränser. Vi hade alla samma gränser mellan familjerna. Det föll sig naturligt, det behövdes ingen polis i byn. Vi var en enda gemenskap.

Han vill att hans egna barn ska få uppleva den känslan. Men han vet inte riktigt hur han ska lyckas återskapa den.

– Min by har förändrats. Man ser inga barn på gatan längre. Samtidigt tror jag att byn är bättre lämpad än staden för att återskapa den där själen. Problemet är individualismen. Det är väl en form av nostalgi, men jag tror att det är verkligheten.