Ingen går med i en sekt

Anna Lindman

Kärleksbombning och en känsla av utvaldhet var nyckeln i Knutby Filadelfia. Den gradvisa övergången till hård kritik och grova »korrigeringar« blev därför omärkbar.

Vad är det som får församlingsmedlemmarna att inte reagera när det hårdnar ? Varför säger de inte ifrån ? Flera av de före detta medlemmar jag nu möter berättar att de funderar över just det. De letar efter den punkt där det vände, den händelse som borde fått dem att inse att det var dags att dra sig ur.
En kvinna berättar :

– Varje gång jag ser en film som handlar om människor som går in i en relation eller ett sammanhang som blir destruktivt reagerar jag på att de inte backar när det blir tydligt att det kommer att gå galet. Gå nu, ropar jag ! Om de missar den chansen blir de snabbt så nedbrutna att de inte kan gå. Jag vet så väl hur det fungerar. I början hade jag mitt sunda förnuft kvar, om jag bara förstått och reagerat då hade jag aldrig stått ut med det som hände sedan. Men när det blev destruktivt på allvar hade jag förlorat den kraften, då var jag så nedbruten och insnärjd att jag inte förstod att jag borde lämna, att jag kunde lämna. Om jag bara förstått vad som höll på att hända när den där första gränsen korsades, lika tydligt som jag ser det när det händer på film, då skulle jag ha sparat mig och min familj så mycket lidande.

Svaret på varför man missar chansen att lämna går att finna i den enorma kärlek man just fått uppleva. Ungdomarna som kom till Knutby hade precis funnit sitt paradis. Aldrig tidigare hade de upplevt en sådan kärlek och gemenskap som den de fann här. Aldrig hade de känt att de själva kommit så till sin rätt, att de haft så mycket att ge. Gemensamt för vad de alla beskriver är att de aldrig haft så roligt, att de hade en väldigt stark känsla av att de fick vara med om något stort och viktigt. Visst är det något vi alla längtar efter ? 

Denna period i en sekts utveckling brukar kallas kärleksbombningen. Den går att likna vid en förälskelsefas i en kärleksrelation, man får all kärlek man drömt om, man känner sig intensivt älskad och sedd. Man blir passionerad, sätter allt annat åt sidan, all vaken tid ägnar man åt den man älskar. Snabbt förbleknar andra relationer i ens liv, de gamla vännerna blir oviktiga, och invänder de är det lätt att klippa med dem. Man har ju funnit det viktigaste i sitt liv. Detsamma gäller relationen till föräldrar och syskon. Om de inte är lika entusiastiska som man själv över de livsval man gjort blir det obekvämt att träffas. Man ses alltmer sällan, telefonsamtalen blir pliktskyldiga, man förflyttar sitt fokus och sin närvaro till det nya liv man håller på att skapa. Så blev det för ungdomarna i Knutby. I det här skedet är de gamla relationerna inget de saknar, de badar i gemenskap och kärlek och känner sig djupt älskade. 

Jag har som religionsjournalist intervjuat och mött mängder av medlemmar och avhoppare från grupper som vi brukar kalla sekter, Hare Krishna, Livets ord, Scientologerna, Jehovas vittnen, Bhagwanrörelsen, Plymouthbröderna, Moonrörelsen och många fler. Jag glömmer aldrig en resa till Höör i Skåne där jag välkomnades att göra ett reportage i församlingen Kingdom Center. Som vore vi på besök i Nordkorea lotsades jag och min fotograf runt av den upphöjde ledaren Christer Segerliv på den ranch som församlingen byggt. Ja, vi kan utgå från att det efternamnet är taget. Han, församlingens pastor, var klädd i cowboyhatt, jeansskjorta och boots och hade en snusnäsduk runt halsen. I en av ranchens byggnader dansade ett tjugotal medlemmar linedance, fast klockan bara var strax efter nio på morgonen. Alla var klädda i cowboykläder, de verkade ha väldigt roligt. Inget konstigt här, vi dansar alltid linedance ! Runt en stor eldstad på gården trängdes barn och glada ledare, iförda samma cowboyutstyrsel, för att grädda pannkakor över den öppna elden. Överallt var det febril aktivitet. 

Jag hade mängder med information med mig. Jag visste att pastorn höll på med demonutdrivning, att medlemmarna jobbade dygnet runt på församlingens vildmarkscenter utan betalning, att inkomsterna från företag och kommuner som lade sina kickoffer här gick rakt ner i församlingskassan och att söndagsmötena hade prägel av rättegångar där den som var lat, ifrågasättande, egoistisk eller inte tillräckligt positiv fick veta att den var fel i anden och behövde komma till rätta med sin tro. Men pastorn skrattade bort allt. Han tittade på mig med förvåning. Som om jag berättat en skröna. Hans vackra fru, även hon i hatt och boots, skrattade också. Här var alla lyckliga, sa de, och alla vi mötte såg lyckliga ut. Stora leenden och ord om gemenskap, glädje, mening och kärlek till Kristus. Avhopparna däremot, som ville vara anonyma, var förtvivlade, rädda, brutna människor som lämnat och förlorat kontakten med barn och barnbarn. Alltid dessa två sidor av myntet i mötet med de grupper vi kallar sekter. 

Ofta har det varit svårt att få komma in och filma. Jehovas vittnen har alltid låst dörren och vägrat medverka med argumentet att de inte ställer upp om vi också har med avhoppare från rörelsen. Med Scientologerna förhandlade vi i månader innan de släppte in oss i sina påkostade lokaler utanför Malmö. Varje steg vi tog övervakades strängt, de vi fick intervjua var noga utvalda och väl förberedda, alla var lyckliga, stora leenden även här, de hade funnit meningen med sina liv. 

Ett av de mest tydliga exemplen på hur en sekt fungerar går att studera i dokumentärfilmen Holy Hell. Där beskriver före detta följare till gurun Michel i The Buddhafield lyckan och gemenskapen de upplever när de kommer in i gruppen. Och sedan sorgen och skräcken som tar vid när det visar sig att Michel utnyttjar flera av medlemmarna sexuellt. Jag tittar på bilderna i filmen av lyckliga människor som bor ihop, som hjälper varandra i allt, som älskar sin guru och som ger sitt liv för att göra gott tillsammans. Det är smärtsamt när det framkommer hur medlemmarna med åren bryts ner, när det sexuella tvånget uppdagas, men jag tänker såklart att de borde ha fattat redan från början att det där inte var sunt. För oss som står utanför är det så påtagligt att det som pågår är destruktivt och galet, vi tycker oss kunna se att de glada och lyckliga människorna på bilderna är hjärntvättade. Ändå lockar den här typen av grupper ständigt nya medlemmar. Hur är det möjligt ? 

SVARET ÄR ATT ingen går med i en sekt. De unga människor som flyttade till Knutby gick inte med i en sekt. De gick med i ett kärleksfullt sammanhang där de kände glädje och mening, där de fick möjlighet att hjälpa andra, en gemenskap som var varm, öppen, full av sång och musik, dans och fest, till skillnad från deras föräldrars konservativa och trånga kyrka. Medlemmarna som fyllde kyrkorna i Folkets tempel i USA, och som senare skulle dö i sekthistoriens värsta massjälvmord, gick inte med i en sekt. De mötte en pastor som älskade sin församling, som var radikal och nytänkande, som införde blandade gudstjänster för svarta och vita, som engagerade sig i fattigdom och social orättvisa. Linda som jag träffade hos Scientologerna i Malmö gick inte med i en sekt, hon mötte människor som äntligen gav henne energi, som hade svar på svåra frågor i hennes liv, som erbjöd en metod för självutveckling som gjorde livet meningsfullt och lättare att leva. De unga människor som anslöt sig till gurun Michel i The Buddha­field mötte en visdom och en kärlek de så länge hade längtat efter, de kände äkta lycka och glädje, det liv de valde med honom var allt annat än vad de hört att en sekt ska vara. Ingen människa går frivilligt in i en sekt där deras tankar kontrolleras, där de får slita som slavar, där de luras på pengar, där de kanske utnyttjas sexuellt, där de inte får bestämma över sina liv. Allt det där kommer sedan. 

Fasen av kärleksbombning är alltså oerhört viktig. Det är den fas som medlemmarna i Knutby Filadelfia så tydligt kunnat återge för mig, den fas som handlade om att många kände sig sedda av »Kristi brud« Åsa Waldau, att gemenskapen var så varm när de kom dit, att de fick veta att de var värdefulla och hade en meningsfull uppgift. Men kärleksbombning i en grupp kan också komma i gestalt av en ny chef i ett arbetslag som fylls av energi, där det återigen blir roligt att jobba, där alla plötsligt känner att de kommer till sin rätt. Eller när man som ny medlem i en politisk förening får veta att man är smart, duktig och kommer att kunna göra skillnad, när alla är glada över att man hittat dit. I detta finns inget ont, det här är bara de starka känslor av glädje som vi människor förmår känna när vi blir en del av något, när vi släpps in i en gemenskap, eller när nya människor vill vara med oss. Att våra hjärnor går i spinn av lycka har djupt evolutionära orsaker. Vi är skapade för ett liv på savannen där gruppen är nyckeln till överlevnad, där vi inte klarar oss på egen hand, där det finns enorma fördelar med att erövra gruppens skydd. Vi är helt enkelt skapade för att ingå i gemenskaper, och när hjärnan är i spinn vill vi ha mer av det goda, vi älskar känslan av att ha kommit »hem«.

I denna kärleksyra över det fantastiska sammanhang man funnit märker man inte riktigt att man avskärmar sig från omgivningen, man ser inte heller något fel i att man lägger mer och mer tid och kanske pengar på sammanhanget man hittat. Det är ju för en god sak. Man vill vara med i arbetet, man vill ingå. Det är också här som de grundläggande reglerna för gruppen etableras. Man lär sig förstå vad ledaren behöver för att känna sig uppskattad, vad man bör och inte bör göra för att få vara kvar i värmen och framförallt lär man sig hur viktigt det är att inte svika. De nya medlemmarna får information om människor som gjort ledaren eller gruppen illa, många som lämnat den här typen av sammanslutningar kan berätta om hur de i början fått höra berättelser om avhoppare som svikit. I Knutby handlar det mycket om hur illa behandlad Åsa blivit tidigare, hur hon blivit sårad. En stark övertygelse växer fram bland dem som kommit till Knutby Filadelfia att aldrig bli en sådan som sviker henne. Det är i denna starka känsla av kärlek, utvaldhet och närhet till ledaren och gruppen medlemmen befinner sig när det man kan kalla för korrigeringsfasen börjar, det är på grund av denna starka känsla av kärlek och utvaldhet som medlemmarna inte reagerar när det hårdnar. Det hårda är till en början inbäddat i kärlek och omsorg.

När församlingsmedlemmen Malin i Knut­by Filadelfia får veta att hon inte ska ta så mycket plats, känner hon sig träffad och hon tar tacksamt emot korrigeringen. Hon vill bli en bättre människa. I religiösa grupper är det vanligt att medlemmarna får veta att det är deras andlighet som brister. Knutbypastorn Peter Gembäck får tidigt veta att han tänker för mycket, att hans hjärta inte är tillräckligt mjukt, att han måste lita på Gud och inte på sitt huvud. Till en början är tillrättavisningarna rimliga, kritiken handlar ofta om personliga egenskaper som man som individ kan hålla med om, som man själv känner att man vill komma till rätta med. Dessutom upplever man att kritiken kommer från en kärleksfull källa. Den som kritiserar gör det av kärlek, att älska någon innebär att man vill hjälpa denna att komma till rätta med sina svagheter. Kritiken förväxlas med omsorg. »Sanningarna« man får höra om sin person tolkas som tecken på äkta engagemang och kärlek. Och när man tar emot kritiken, när man böjer sig, kommer kärleken tillbaka. Men kritiken stannar inte vid att vara rimlig. I Knutby Filadelfia sker en gradvis upptrappning, en långsam förskjutning över tid, där korrigeringarna blir allt grövre och allt svårare för medlemmarna att förstå. De kommer att få veta att de är »fel«, att de är bortom räddning och att de behöver tuktas för att komma rätt. Och de kommer att acceptera det ledarskapet säger, av skräck för att hamna utanför nåden kommer de lägga skulden på sig själva och göra allt för att komma rätt igen. De kommer att tänka att det är den egna felbarheten som är orsaken till att den fantastiska kärlek de fått i början nu tas ifrån dem. Om de bara jobbar hårdare, om de bara lyssnar mer noga, om de bara ändrar sig, kommer det paradisiska tillståndet under kärleksbombningen att komma tillbaka. Att lämna den ledare som de älskat så men som nu kritiserar eller börjar bete sig kontrollerande kommer att kännas svårare än att gå sin väg. Och när de ödmjukar sig, när de ber om ursäkt, när de bättrar sig, kommer kärleken tillbaka. Men bara tillfälligt. För att sedan ersättas av hårdhet igen. 

Detta spel, att kastas mellan kärlek och hårdhet, kallar den brittiska socialpsykologen Alexandra Stein, som forskat på sekter och som själv en gång tillhört en politisk vänstersekt, för love and terror. Det är en oerhört effektiv metod för att göra människor osäkra och bundna, och i förlängningen till lydiga följare.

Knutbymedlemmarna missade att gå när de fortfarande kunde, i stället korsar de nu den gräns efter vilken det är omöjligt att vända tillbaka. Och de märker det inte ens.