Lika möjligheter räcker inte

Emil Andersson & Nicolas Olsson Yaouzis

Det är hög tid för svenska liberaler att i ljuset av den radikale liberalen John Rawls rättviseteori ompröva och uppdatera sin liberalism, anser artikelförfattarna. 

Den ekonomiska ojämlikheten i ­Sverige har ökat dramatiskt sedan slutet av 1970-­talet. Till skillnad från vänstern har svenska liberaler betraktat denna utveckling som relativt oproblematisk. De menar att så länge som alla med likvärdig talang och ambition har samma möjligheter att nå toppen, är ekonomisk ojämlikhet inte så mycket att bry sig om. Liberaler kräver lika möjligheter, inte lika utfall. Att oroa sig för att individers fria val leder till ökad ojämlikhet betraktas ofta av liberaler med misstänksamhet, som ett uttryck för socialism. Men denna liberala inställning till ökad ojämlikhet bygger, menar vi, på ett missförstånd. I själva verket borde liberaler, utifrån sina egna liberala utgångspunkter, bry sig betydligt mer om ökad ojämlikhet än vad de gör. Inte för att liberal rättvisa kräver lika utfall, utan för att den kräver betydligt mer än lika möjligheter.

Vårt stöd för denna slutsats kommer från Harvardfilosofen John Rawls (1921–2002) banbrytande verk, En teori om rättvisa. Det är i år 50-årsjubileum för denna liberala klassiker, som utövat ett närmast oöverskådligt inflytande över den politiska filosofin. I boken behandlar Rawls den klassiska frågan om vad som kännetecknar ett rättvist samhälle, och han besvarar den på ett sätt som filosofer ägnat tusentals artiklar och böcker åt att analysera. Några som inspirerats och provocerats av En teori om rättvisa är den amerikanske libertarianen Robert Nozick (1938–2002), den brittiske rättsfilosofen Ronald Dworkin (1931–2012) samt den indiske ekonomen och filosofen, tillika Nobelpristagaren, Amartya Sen (1933–). Rawls har även gjort avtryck i populärkulturen. Utöver referenser i Aaron Sorkins tv-serie Vita huset och Netflix barnserie Drakprinsen har En teori om rättvisa till och med gett upphov till en musikal!

Men trots detta har boken inte fått det genomslag i det politiska medvetandet som den förtjänar. Framförallt har liberala politiker inte dragit de lärdomar de borde från denna moderna klassiker. Just eftersom Rawls teori är en liberal rättviseteori borde liberaler återvända till den för att bättre förstå vart deras grundläggande ideal i själva verket leder dem.

DEN AMERIKANSKA DRÖMMEN

Rawls argument för att liberaler borde oroa sig för ojämlika fördelningar utgår från den liberala idén om lika möjligheter. Denna tanke kan illustreras av det som författaren James Truslow Adams år 1931 kallade den amerikanska drömmen; en dröm om ett samhälle där alla, oavsett social bakgrund, är lika fria att realisera sin potential. I Adams mening var det som skilde det tidiga 1900-talets USA från Europa att man i USA ansåg det orättvist att barn ärver sina föräldrars sociala status. I USA strävade man i stället efter ett samhälle där en individs öde helt bestäms av hennes inneboende talanger.

Vi kan kalla den liberalism som genom kompensatoriska samhällsinstitutioner strävar efter allas lika möjligheter »den amerikanska drömmens liberalism«. Men vad är det egentligen som är så tilltalande med en sådan liberalism? Rawls hävdar att vi känner oss lockade av den amerikanska drömmen eftersom vi anser att det som ligger bortom vår kontroll – vilka våra föräldrar är eller vilken samhällsklass vi föds in i – inte borde påverka fördelningen av samhällets resurser. Dessa faktorer kan vi betrakta som resultatet av ett socialt lotteri, och eftersom vi inte kan påverka vår sociala lott vore det djupt orättvist att basera fördelningen av resurser på dess resultat. Det fina med den amerikanska drömmens liberalism är att den minimerar effekterna av detta lotteri.

Men Rawls menar att denna form av liberalism är instabil. Den amerikanska drömmen möjliggör uppåtgående klassresor eftersom de talangfulla, oavsett social bakgrund, tillåts klättra uppåt i den sociala hierarkin. Detta är följden av det naturliga lotteriet. Samtidigt tillåter den amerikanska drömmen de talanglösa, återigen oavsett social bakgrund, att falla till samhällets botten. Men vilka talanger och förmågor vi föds med är bortom vår kontroll. Lika lite som vi kan hålla ett barn ansvarigt för att det föds in i fattigdom kan vi hålla det ansvarigt för att det föds med talanger som ingen efterfrågar. Men det är precis vad vi gör oss skyldiga till, om vi håller fast vid den amerikanska drömmen! 

Det visar sig alltså att om vi anser att det sociala lotteriet inte bör påverka våra livschanser bör vi också förkasta den amerikanska drömmens liberalism, då den tillåter det naturliga lotteriet att ha alltför stor påverkan. Eftersom fördelningen av medfödda talanger och förmågor är moraliskt godtycklig bör inte de som dragit en vinstlott få behålla hela vinsten själva.

DIFFERENSPRINCIPEN

De begåvade bör i stället tillåtas tjäna på sina oförtjänta talanger enbart om detta samtidigt förbättrar situationen för de sämst ställda. Detta krav på fördelning av samhällets resurser kallar Rawls för differensprincipen, och den motiverar att kalla Rawls position för en egalitär liberalism. Enligt denna liberalism krävs lika möjligheter för att kompensera för det sociala lotteriet, och tillfredsställelse av differensprincipen för att kompensera för det naturliga.

Men, skulle man från liberalt håll kunna invända, vad ska vi då säga om de som arbetar extra hårt? Förtjänar inte de ambitiösa mer resurser just för att de är ambitiösa, helt oavsett om det skulle gynna de sämst ställda eller ej? Svaret på detta är att även ambition avgörs av naturliga och sociala faktorer bortom vår kontroll. Det är alltså lika orimligt att påstå att en person förtjänar ekonomisk framgång därför att hon är ambitiös som att hon förtjänar den därför att hon har rika föräldrar. Samtidigt är det viktigt att påpeka att differensprincipen är förenlig med vissa ekonomiska ojämlikheter, exempelvis sådana som är nödvändiga för att få människor att jobba hårdare och på så sätt gynna de sämst ställda genom ökade skatteinkomster. Men dessa ambitiösa personer tillåts inte bli rikare därför att de förtjänar det, utan just därför att det gynnar de sämst ställda.

En vanlig liberal invändning emot att bry sig om ökad ojämlikhet är som sagt att vi inte ska betrakta olika utfall som orättvisa. Kanske kan detta ha sin grund i en oro för att en egalitär fördelningsprincip som fokuserar på lika utfall kan leda till den obehagliga slutsatsen att alla bör få det sämre om detta krävs för att uppnå jämlikhet. Men den tankegången kan inte användas som ett argument emot differensprincipen. Det som Rawls teori visar är nämligen att vi inte enbart har att välja mellan lika möjligheter och lika utfall. Det finns ett betydligt bättre alternativ, och det är att sträva efter ett samhälle där de sämst ställda har det så bra som möjligt. Liberalerna borde inse att det är detta ideal, och inte strikt utfallsjämlikhet, som är det rimliga alternativet till den amerikanska drömmen.

INTE SAMMA SOM NEDSIPPRING

Till sist är det värt att påpeka att differens­principen inte ska misstas för nedsippringsteorin, enligt vilken de välbärgade bör tillåtas bli än rikare eftersom delar av denna rikedom kommer »sippra ner« till de fattiga. Differens­principen kräver mer än att de sämst ställda får det bättre; den kräver att det inte ska finnas någon annan möjlig fördelning där de hade kunnat ha det bättre. Denna poäng kan illustreras med de ökade ojämlikheterna i vårt eget samhälle. Låt oss ta som exempel hur inkomstskillnaderna har ökat mellan industriarbetare och näringslivstoppar från 1980 till 2019. I LO:s rapport Makteliten – håller ställningarna redovisas att verkställande direktörer på storföretag tjänade motsvarande 9 industriarbetarlöner 1980, men att detta 2019 ökat till 60 industriarbetarlöner. Denna utveckling är oproblematisk enligt nedsippringsteorin, då de sämst ställda i Sverige har fått det bättre under samma period. Men differensprincipen kräver som sagt mer än så; nämligen att det inte hade funnits någon annan möjlig utveckling där de sämst ställda hade fått det bättre. För att ta reda på om så är fallet krävs det noggranna empiriska undersökningar. Men även utan sådana framstår det som högst sannolikt att alternativa fördelningar hade varit möjliga där de högst avlönade tjänar motsvarande, säg, 25 industriarbetarlöner, vilket var läget 1950, men där de sämst ställda hade haft det bättre än de i dag har det. Om det stämmer borde de ökade klyftorna inte bara betraktas som en utveckling mot ett mindre jämlikt samhälle, utan även mot ett mindre liberalt samhälle!

Rawls teori ger oss än i dag – 50 år efter att den formulerades i En teori om rättvisa – en högst levande och kraftfull vision av hur ett liberalt samhälle bör se ut. Det är hög tid för även svenska liberaler att i ljuset av denna ompröva och uppdatera sin liberalism. Rawls argument visar att liberaler inte borde nöja sig med lika möjligheter. Utifrån insikten att skillnader i sociala faktorer är oförtjänta, borde de även inse att skillnader i naturlig talang är oförtjänta. Vår tids ökade ojämlikheter bör därför betraktas som ett problem även utifrån ett liberalt perspektiv.