Terrorismens psykologi

Text: Jarl Torgerson

En klargörande bok om ett kanske olösligt problem.

I en nyutkommen bok – The psychology of terrorism – varnar den brittisk-amerikanske psykologen Neil Shortland för att göra förenklingar när terrorism analyseras. Verkligheten är alltför komplex för att gängse heltäckande förklaringsmodeller ska kunna appliceras. Neil Shortland, om någon, borde veta. Han är chef för Center for Terrorism and Security Studies vid University of Massachusetts.

The psychology of terrorism är välskriven, läsvärd och samtidigt desillusionerande. Genom att fokusera på psykologiska aspekter slipper dock Shortland den politiska diskussionen om vad som kan och måste göras för att stävja terrorn globalt och i Europa. Men han förser beslutsfattare med viktiga pusselbitar.

Det har hävdats att man känner igen en terrorhandling först när man ser den, men genom sitt godtycke är det en oanvändbar definition. Ett försök till mer formell beskrivning anger att terrorism är handlingar som skapar rädsla och en känsla av hot i samhället, vilket dock inte förmår separera terrorism från till exempel gängkriminalitet. Man har också försökt avgränsa terrorhandlingar med hänvisning till vilken taktik som använts, till exempel om handeldvapen eller bomber nyttjats. Men inte heller det duger, givet handlingsmönstren hos våra dagars gängkriminella. Ett försök till definition som faller på sin karaktär av cirkelbevis är att terrorism är det som definieras av aktuell terrorlagstiftning. En mer psykologiskt orienterad avgränsning utgår från att terrorism utgörs av politiskt motiverat våld som vill utså skräck och känslor av hjälplöshet i befolkningen, för att på så vis påverka beteenden och beslutsprocesser. Här finns dock ett problem med att avgränsa terrorism från hatbrott.

Neil Shortland lanserar i boken en terrordefinition som omfattar aktörer, offer och publik, där publiken är det centrala. När man ska ta ställning till huruvida ett visst våldsdåd, till exempel en masskjutning eller en knivattack, ska ses som en terrorattack eller inte bör man ställa sig frågan vem som är målet för attacken. Är det offren själva, så handlar det oftast om hatbrott eller opolitiskt massvåld, till exempel en skolskjutning. Om den primära måltavlan i stället är det övriga samhället – dådets avsedda publik – med mål att påverka politiska processer, så handlar det oftast om terrorism.

VILKA ÄR DE?
Ett betydande vetenskapligt intresse har lagts ner på att försöka hitta karaktäristiska sociala och psykologiska terroristprofiler. Shortland konstaterar inledningsvis att det faktum att vi hittills inte har lyckats beror på att tillräckligt bra forskning ännu inte kunnat göras. Ett av problemen handlar om att många studier gjorts på terrorister i allmänhet, snarare än på avgränsade undergrupper som vänster- kontra högerterrorister, de som agerar ensamma kontra gruppmedlemmar, utförare kontra stödtrupper och så vidare. Att kontrastera undergrupper mot varandra är ett klassiskt vetenskapligt upplägg för att identifiera mönster.
Genom sådana jämförelser vet vi bland annat att terrorister på den extrema vänsterkanten oftare är kvinnor och bättre utbildade än de arbetarklassmän som oftare agerar i högerkanten av det politiska spektrumet. Vänsterut finns dessutom fler kvinnliga ledargestalter.
Det har också visat sig att ensamagerande terrorister är psykiskt sjuka i nästan femton gånger högre grad än de som agerar inom ramen för en grupp. De psykiska sjukdomar som dominerar bland ensamagerande är autismspektrumstörningar, schizofreni och vanföreställningssyndrom. Det är också vanligare att dessa psykiskt sårbara individer nyligen har utsatts för en stressande livshändelse, till exempel dödsfall i familjen eller bland nära vänner.

RADIKALISERING
Med radikalisering menas den psykologiska process som gör individen villig att begå illegala och våldsamma handlingar till stöd för sin ideologiska övertygelse. Att radikaliseras är ingen enkel eller linjär process, vilket man ibland kan få intrycket av när problemet avhandlas i medierna. Det räcker inte med att läsa en stridsskrift på nätet eller lyssna till en radikal religiös förkunnelse.
Neil Shortland redovisar i stället en modell som bygger på två pyramider – en åsiktspyramid som motsvarar den intellektuella radikaliseringen och en handlingspyramid som beskriver beredvilligheten att faktiskt agera. Att diskutera i termer av pyramider innebär inte med nödvändighet att individer förflyttar sig löpande från basen upp emot spetsen; en människas utveckling kan givetvis gå åt även andra hållet. I stället avses att fler individer befinner sig vid den breda basen än i den smala toppen.

I botten på åsiktspyramiden finns de individer som sympatiserar med ideologin men inte med terrorism. Sedan följer, i minskande antal, de som sympatiserar med terrorism, de som rättfärdigar våldshandlingar och slutligen de få personer som ser det som sin moraliska plikt att också utföra terrorhandlingar.
På motsvarande vis finns längst ner i handlingspyramiden de många som inte alls kan tänka sig att utföra terrorhandlingar. Därefter följer de aktivister som genomför lagliga aktioner, de radikala som är beredda till illegala handlingar och slutligen den lilla skara som är villig att utföra terrorhandlingar mot civilbefolkningen.
Såväl stora som små händelser och företeelser påverkar hur människor förflyttar sig i pyramiderna. Det kan handla om allt från USA:s agerande på den geopolitiska scenen till känslan av att vara diskriminerad på sin arbetsplats. På samma vis som när vi fattar viktiga beslut om förändringar i det övriga livet, till exempel när det gäller att skiljas eller byta jobb, påverkar känslor och handlingsberedskap varandra. Människor tenderar också att röra sig lite upp och ner i de bägge pyramiderna, utifrån sina livsomständigheter. Centralt i processen är viljan att vara personligen betydelsefull, att sätta avtryck, att bli någon.

ATT LÄMNA TERRORISM BAKOM SIG
I enlighet med tvåpyramidsmodellen handlar avradikalisering om att röra sig från de bägge pyramidernas spetsar ner mot mellannivåer som är tryggare för individ och samhälle. Återigen kan processerna i de två pyramiderna gå i otakt. Det viktigaste ur samhällelig synvinkel är inte att sluta hysa radikala idéer, utan att sluta begå våldshandlingar. Handlingspyramiden är alltså den mest betydelsefulla.

Studier av före detta terrorister har visat att både push- och pull-faktorer är av betydelse för valet att bryta med terrorismen. Bland de viktigaste push-faktorerna kan nämnas att personen ifråga blivit desillusionerad med terrorgruppens strategiska val eller dess ledarskikt. Inte förrän på femte plats återfinner vi sviktande ideologisk övertygelse och ännu längre ner rädsla för att straffas eller dödas. Bland pull-faktorerna finns livets vardagligheter, som att vilja ha ett vanligt jobb och kunna ägna mer tid åt familjen.

En viktig och samtidigt lite problematisk poäng i Shortlands resonemang är att om det saknas praktiska möjligheter att lämna terroristmiljön, till exempel genom att det inte finns några konkreta alternativ där och då, så förhindras avradikaliseringsprocessen. Det blir därför ett problem när man i olika europeiska länder överväger att upphäva medborgarskapet för IS-resenärer, som ju då berövas alternativet att återvända och rehabiliteras.
I princip innebär det att något annat land blir sittande med Svarte Petter och att terroristerna blir kvar i en radikal och våldsbejakande miljö. Å andra sidan kan detta kanske verka avskräckande på nyrekryteringen i hemlandet. En svår balansgång.

RISKVÄRDERING
Psykologer är ganska bra på att bedöma risker för att en viss individ ska begå självmord, utveckla en depression eller misshandla sin partner. Däremot har det hittills visat sig svårt att bedöma risken att någon löper linan ut och verkligen begår en terrorhandling. Ett bedömningsverktyg som Neil Shortland diskuterar är Terrorist Radicalization Assessment Protocol-18 (TRAP-18), som kan vara ett sätt för underrättelsetjänster, polis eller sjukvård att uppskatta den enskildes risk.

Ett problem med TRAP-18 är den mängd information som krävs, till exempel om gjorda förberedelser, sjuklig upptagenhet av någon eller något, tidigare utförda våldshandlingar, kommunikation med andra personer om våldshandlingar, personliga trauman, misslyckanden i arbetslivet, våldsbejakande ideologisk övertygelse, svårigheter att upprätthålla varaktiga intima relationer och så vidare. Detta är information som i efterhand kan vara relativt lätt att skaka fram, men nog så svår att greppa innan någon börjat agera. Måhända big data och artificiell intelligens kan lösa problemet i framtiden, men är det då verkligen det öppna och frihetliga samhälle som vi vill leva i och försvara?
Neil Shortland förmår verkligen problematisera och fördjupa terrorismens psykologi. Samtidigt lämnar han mig rätt desillusionerad, eftersom det känns närmast oöverstigligt att minska eller utrota terrorismen. Inte minst för att de involverade psykologiska processerna är så vardagligt centrala och svåra att styra undan. I så måtto kan man med den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt verkligen tala om ondskans banalitet.