Besök från yttre rymden

TEXT: AVI LOEB

Kanske har vi nyligen haft besök av en spejare från ett annat solsystem. Och vi skulle själva kunna sända iväg kameraförsedda ljussegel till andra stjärnor.

Oumuamua är ett litet interstellärt objekt, alltså en himlakropp som har sitt ursprung utanför vårt solsystem. Att objektet kommit in i vårt solsystem – något som aldrig hade setts tidigare – upptäcktes den 19 oktober 2017. Oumuamua var ljusstark, roterade på ett märkligt sätt och var troligen format som en skiva. Objektet hade ingen synlig gasutströmning och följde en bana som inte var möjlig att förklara enbart med solens gravitation – något som annars gäller alla vanliga kometer och asteroider, vilka är bundna av tyngdkraften i banor runt solen. Namnet Oumuamua är hawaiianskt och återspeglar den geografiska platsen för det teleskop som användes vid upptäckten men kan också översättas som »spejare«.

Objektet var bisarrt, mystiskt och märkligt jämfört med alla andra kometer och asteroider som någonsin upptäckts. Dess olika egenskaper, inte minst att dess ursprung i rumtiden var den så kallade lokala vilostandarden (genomsnittet av rörelserna hos stjärnor nära solen), gjorde det statistiskt sällsynt. Men om objektet var extremt tunt eller om dess bana inte var slumpmässig, skulle problemet att förklara dess bana minska.

Vid tidpunkten för upptäckten hade vi alltså aldrig sett ett objekt med ursprung utanför vårt solsystem passera igenom det. Forskare kunde inte med säkerhet säga om denna spejare var en isig komet eller snarare en stenig asteroid. Forskarsamhället har sedermera till allra största delen slutit upp kring slutsatsen att Oumuamua var ett naturligt förekommande objekt, en märklig, rentav exotisk komet, men trots alla sina särdrag ändå bara en interstellär stenbumling. 

Men likväl avvek den!

Det är sant att vi kan bilda hypoteser om naturliga fenomen som skulle kunna förklara vart och ett av Oumuamuas observerade exotiska drag. Det finns en statistisk möjlighet, ungefär en på biljonen, att Oumuamua verkligen var en unik sten. Men då blir det än mer av en utmaning att föreställa att material som slungats ut ifrån ett planetsystem runt någon närliggande stjärna vore källan till en slumpmässig population av Oumuamualiknande objekt, för till det skulle vi behöva långt mer material i form av normala interstellära objekt som 2I/Borisov (ett andra objekt som nått vårt solsystem utifrån, upptäckt den 30 augusti 2019, men helt utan Oumuamuas exotiska egenskaper).

UTOMJORDISK TEKNIK

Alternativt tillåter data en annan hypotes: att Oumuamua var ett resultat av utomjordisk teknik, kanske insomnat eller kasserat. I dessa data finns något som nästan ingen som skrivit om ämnet har uppmärksammat. Det är att mänskligheten inom loppet av bara några år skulle kunna bygga ett rymdskepp som uppvisar varenda en av Oumuamuas egenskaper. Den enklaste, mest direkta linjen från ett objekt med Oumuamuas alla observerade särdrag till en förklaring av dem är med andra ord att objektet var tillverkat.

Anledningen till att merparten av forskarsamhället finner denna hypotes besvärande är att det inte var vi själva som tillverkade objektet. Att erkänna möjligheten att en annan civilisation gjorde det är att erkänna möjligheten att en av de största upptäckterna någonsin – att vi inte är den enda intelligensen i universum – just har passerat igenom solsystemet. Det tvingar oss att tänka på ett nytt sätt. 

För att acceptera min hypotes om Oumuamua fordras framför allt ödmjukhet, för det kräver att vi godtar att medan vi må vara extraordinära, så är vi med all sannolikhet inte unika. När jag säger att vi är extraordinära menar jag det inte bokstavligt. Att vi är stjärnstoff är en poetisk truism, men på ett mindre poetiskt vis kan också sägas att stjärnorna består av samma stoff som vi. Detta gäller även för själva universum, för allt som det rymmer tog sin början i samma täta soppa av materia och strålning som utgick från big bang. Men som jag brukar säga till mina studenter: även om vi alla består av samma ordinära materia, så utesluter inte det att vi kan bli extraordinära människor. Långt mer betydelsefullt är att det stoff som vi består av har organiserats till livets stoff under årtusendenas lopp. Och till skillnad från allt vi hittills har upptäckt i universum, är vi ensamma om att vara organiserade på detta sätt.

»Extraordinär« och »unik« är beskrivningar som skiljer sig åt i viktiga avseenden. Ta Nicolaus Copernicus, 1500-talsastronomen som först lade fram tanken att planeterna kretsar runt solen och därmed lämnade ett unikt bidrag till vår förståelse av kosmos. Den bok där han hävdade denna tes publicerades strax före hans död 1543, och den förblev i det stora hela obemärkt utom av ett litet antal astronomer, de flesta av dem vänner till Nicolaus. I dag spårar vi ursprunget till idén om ett heliocentriskt solsystem till Copernicus, och vi använder hans namn för att beskriva principen att varken jorden eller mänskligheten intar en särställning i universum och att universum över huvud taget inte har några unika eller speciella platser. Universum är likadant här, där mänskligheten existerar, som överallt annars. I dag kan vi foga ett ironiskt tillägg till den kopernikanska principen: det är inget speciellt med en art och en civilisation som har räknat ut detta fundamentala faktum om kosmos, för samma sak har sannolikt insetts av alla civilisationer på alla andra håll i universum.

HÄPNADSVÄCKANDE MÖJLIGHETER

Om vi inte bara överväger denna tanke, utan också bejakar den finner vi att häpnadsväckande möjligheter öppnar sig.

När den argentinske kosmologen Matias Zaldarriaga och jag insåg att den mänskliga civilisationen producerar en väldig massa brus på radiospektrumets metervåg, fann vi det rimligt att en annan civilisation kunde producera brus på samma radioband, och så föresatte vi oss att söka evidens för detta. När den amerikanske astrofysikern Ed Turner och jag insåg att Tokyo vore synligt genom ett Hubbleteleskop placerat i utkanten av vårt solsystem, fann vi det rimligt att söka efter liknande skimmer från en annan civilisations städer eller rymdfarkoster. Och när min postdoktorand James Guillochon och jag insåg att mänskligheten har tekniska möjligheter att skicka ut en rymdfarkost driven med ett ljussegel, visste vi att det också var rimligt att en annan civilisation kunde inse detsamma – och därför rekommenderade vi att man skulle söka efter den typiska strålningen från sådana avfyrningar.

I samma anda är det rimligt att föreställa sig att varje sådant försök av en annan civilisation att skicka iväg en ljussegelfarkost skulle ha föregåtts av något i stil med vårt Starshot Initiative – det projekt som vi drog igång för att konstruera, om än ännu inte faktiskt bygga, våra egna ljussegel.

Jag vill föreställa mig att jag nu vet vad denna andra civilisation gick igenom för att komma dit. Jag föreställer mig att pacifisterna bland dem måste ha oroat sig för att ett rymdskepp drivet med en laser på hundra gigawatt som rusar iväg mot en främmande civilisation med en bråkdel av ljusets hastighet mycket väl kunde tolkas som ett hot eller rentav en krigsförklaring. På detta skulle ordföranden för den rådgivande panelen i deras version av Starshot Initiative troligen ha svarat, precis som jag gjorde i min motsvarande roll, att den risken var oändligt liten. Till att börja med, sade jag, har vi ingen kunskap om existensen av utomjordiskt liv och än mindre om dess karaktär, vare sig det är intelligent eller inte. Om andra varelser faktiskt existerar lär vår lätta farkost knappast uppmärksammas, och eftersom den bär på samma energi som en vanlig asteroid skulle den lätt kunna klassificeras som en sådan. Och det är rätt och slätt omöjligt att rikta vår lilla farkost så att den träffar en planet som ligger på många ljusårs avstånd. Det skulle kräva en ouppnåelig vinkelnoggrannhet, och vi har ingen möjlighet att känna till planetens och rymdfarkostens relativa positioner med så stor precision över en resa som sträcker sig över flera decennier. Nej, i stället för att vara inriktad på en planet skulle farkosten försöka närma sig en area tusen gånger större än storleken på en planet, vilket innebär att sannolikheten för en slumpmässig planetträff är mindre än en på miljonen.

MÖJLIGA SVÅRIGHETER

Jag kan föreställa mig att deras ingenjörer frågar sig om projektet är genomförbart. Hur är det med skador på farkosten som uppkommer när den träffas av interstellära stoftkorn eller atomer? Deras panelmedlemmar skulle troligen ha nickat, som jag gjorde, och framhållit att ett täckande lager på bara några få millimeter skulle vara tillräckligt för att skydda farkosten och dess kamera. De mer optimistiska av deras ingenjörer kan tänkas ha klagat över frånvaron av en mekanism för att minska hastigheten, varpå man troligen artigt skulle ha påpekat att detta var en inbyggd begränsning. Med tanke på avstånden, farkostens nödvändigtvis minimala vikt och den hastighet som den måste färdas i, är det en tillräckligt storslagen ambition att kunna ta bilder under en förbiflygning. Och talet om en »storslagen ambition« sammanfattar det hela bra. Kanske skulle dessa fotografier visa oss om det finns vegetation därborta, hav eller rentav tecken på en civilisation, allt sådant som vi gärna skulle vilja se på nära håll i stället för på längre avstånd genom våra mest kraftfulla teleskop.

När dessa forskare argumenterade för projektet, kan jag slå vad om att de ställdes inför försiktiga ekonomer som betvivlade att en sådan satsning vore värd priset. Och jag föreställer mig att panelen bakom satsningen skulle ha påpekat, precis som panelen bakom Starshot här på jorden, att fördelarna med ett storskaligt projekt faktiskt är förbluffande. I vårt fall sade jag att det förvisso skulle bli dyrt att konstruera lasern; och att få upp ljussegelfarkosterna ovanför planetens atmosfär skulle bli kostsamt. Men farkosterna själva skulle bli billiga; varje »stjärnchips« skulle bara kosta några hundra dollar. Vilket betyder att när de stora investeringarna väl gjorts så vore det helt rimligt att skicka iväg nya farkoster med några dagars mellanrum och rikta dem mot många hundra, rentav tusentals olika mål.

Och sedan hoppas jag att optimisterna bland mina fjärran motsvarigheter, rustade med vetenskaplig kunskap och motsvarande ödmjukhet, skulle ha påpekat att sjösättandet av dessa ljussegelfarkoster, trots alla begränsningar och risker, representerar nästa stora språng framåt. Och tillräckligt många av dessa främmande forskare skulle ha blickat upp mot sina stjärnor, precis som vi blickar upp mot våra, för att de – överväldigade av universums storhet jämfört med deras egen planet, till och med deras eget solsystem – skulle ge satsningen sin välsignelse. De skulle ha kommit fram till att dessa ljussegel är det närmaste och görligaste steget för att nå ut till stjärnorna. Och kanske skulle de ha tillåtit sig att tro, precis som vi gör, att deras snabba ljussegelfarkoster med sina märkliga former en dag skulle upptäckas och förstås som ett tillkännagivande och en inbjudan: »Välkommen till den interstellära klubben«. 

Översättning Jim Jakobsson

Fri Tanke 2021

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker