Tiden – en betraktelse

TEXT: STAFFAN HOLMBRING OCH J. JACOB WIKNER

For the loser now 

Will be later to win 

For the times, they are a-changin’ 

– Bob Dylan 

Finns tid egentligen? Hur ser den ut? Det är intressant att Bob Dylans rader från mitten av sextiotalet gäller inom den moderna kosmologin i dag. Tiden förändras faktiskt och vår uppfattning av tiden också. 

Vi upplever tid på många olika vis: från att långsamt följa årstiderna och det egna åldrandet till att bli irriterad när en sökning på Google tar mer än 300 millisekunder. I det gamla bondesamhället hade de varken internet, Google eller ens telefonkataloger. »Jag träffade henne en gång förra året på logdans, undrar om det blir någon mer gång«, var en vanligare kommentar än att det bara tog 250 millisekunder att hitta henne på internet. Fördelen att det tar lite tid är att man får längre tid att fundera, men risken är å andra sidan att man funderar för länge och att det inte blir någon mer gång. 

Tiden är beroendeframkallande, precis som livet. Dess gång ger oss trygghet. Vi har våra kalendrar och vi planerar möten i dem – kanske delvis för att lura oss själva att vi är mer betydelsefulla än vad vi egentligen är. Mötena på jobbet är en sak, men det finns många möten som inte är inplanerade i någon kalender och som därför aldrig kommer att inträffa. Eller, kanske oftare, som inträffar ändå. Redan under romartiden tillverkades olika calendria, en del var till och med huggna i marmor. Då blev det svårt att sudda ut händelserna. Motsatsen till en framåtblickande almanacka är att skriva dagbok över det som redan har hänt. Både almanacka och dagbok är verktyg för få kontroll över tillvaron – och tiden.

När vi är på jobbet sköter jobbet om vår tid. Tiden är inrutad. En gång i tiden (!) användes tidsstudiemän med stoppur som tog tid på olika tillverkningsprocesser. Numera används mindre synliga metoder, men kontrollen finns ändå. I mångt och mycket är jobbet en låtsasvärld där man kan känna att arbetskamraterna tillhör ens familj utan att göra det. Det blir inte så farligt då. Och eftersom vi tillbringar mer av vår vakna tid på arbetsplatsen än hemma – mitt i vintern är många av oss där alla dagens ljusa timmar – vill vi att det ska kännas som vårt hem. Vi formar vårt jobb efter det hem vi egentligen längtar efter. Våra kollegor är våra barn eller tvärtom, vi har vår egen kaffekopp och vår egen stol i sammanträdesrummet. Jobbet är viktigt för oss, vi upplever ibland att andra lever i en låtsasvärld och att det är vi och våra kollegor som lever i den riktiga världen. På jobbet.

På jobbet ingår vi i en grupp som förstår mer än andra. Gruppen har en viktig funktion, för utan den känner vi ingen tillhörighet. Utan jobbet skulle vi inte vara mycket att ha. Gruppen delar vanligen synsätt, och då blir vi trygga. Inom gruppen hämtar vi oftast bara information från varandra, och vi känner obehag om någon utomstående skulle tycka annorlunda än vi och än värre om någon i gruppen gör det. Numera är det inte lika besvärande för arbetsgivaren om vi jobbar hemifrån. Ofta blir resultatet bättre eftersom vi inte störs av prat om barn, pelargoner och badrumsrenovering. Men vi missar lite av poängen, för de flesta av oss går ju till jobbet för att träffa andra. Dessutom får vi problem med tiden när vi jobbar hemifrån, för då måste vi skapa den själva.

Jobbet gestaltar vår subjektiva tid. Utan jobbet skulle vi vara tidlösa. Ironiskt nog är den vackra blomman tidlösa bland de giftigaste vi har i vårt land. Fyra gram räcker för att döda en vuxen person. Det är farligt att vara tidlös och det hjälper jobbet oss att förhindra.

Egentligen är tid bara det som förlöper mellan två händelser. Händer det ingenting på länge, uppfattar vi den tiden som nästan lika lång som när det hände något efter kort tid. Tiden är alltså relativ, och den är beroende av våra göromål. Jobbet blir då en tryggad plats som är uppdelad i olika tidsfack. Dessa kan exempelvis vara: skynda dit, prata lite, fikapaus, kolla posten, lunch, sortera papper, sätta in pappren i blå pärmar, eftermiddagsfika, förbereda hemgång, åka hem.

Dag efter dag fortgår detta, ända tills det ska bli semester. Då tar tiden slut och vi blir tidlösa. Semester kan bli ett stort problem, eftersom vi då måste bestämma själva vad vi ska göra med tiden.

FRITIDSHUS FÖR FRI TID

Semestertiden har vi dock löst ganska bra i Sverige då vi har skaffat fritidshus att ta hand om. I vårt land finns nära sexhundratusen fritidshus, lantställen, land, semesterhus, sommarstugor och torp. Fritidshus är alltså hus som vi tillbringar vår fria tid i. Arbetstiden är med andra ord inte fri. Men då är vi i alla fall trygga.

Fritidshus har en tendens att gå i arv. Huset och närmiljön ska skötas på samma vis som farfar gjorde, och det är många regler som ska följas för att de som vistas där ska ha tillträde. Mycket handlar om att det är en ynnest att få vistas där, att få hämta vatten på gården, gå på utedasset, krypa ner under grunden för att reparera spruckna vattenledningar under en iskall påsk, att måla om vindskivorna sex meter upp i luften och laga den trasiga vindflöjeln som gick sönder i stormen Gudrun år 2005.

Men egentligen är målet med fritidshus att tillhöra gruppen som har fått tillträde. Fritidshuset är ett paradis, ett smultronställe där sommaren är varm och varar oändligt länge. Men varför tycker vi att det är en lyx att ha det enkelt? Hur många vindstilla soliga dagar finns det egentligen med 26 grader i vattnet? På sommaren är det lätt att vara snäll och förlåta det mesta. På sommaren på landet är alla vackra och längtansfulla. Är det längtan till något bättre som är drivkraften? Eller är det att vi mår dåligt av att bo i en mörk lägenhet på vinterhalvåret och åka till en kontorsmodul i snöglopp tidigt på morgnarna för att gå på möten som någon chef sammankallat och titta på viktiga diagram på en vit filmduk?

När vi närmar oss en deadline på jobbet tycks tiden stå stilla och hålla på att slå knut på sig själv. Och när klockan är fem i tolv har kortisolnivåerna nått sitt maximum. Men tiden går endast åt ett håll oberoende av hur vi uppfattar den, nämligen mot framtiden. Fördelen med framtiden är att den inte finns och på så vis skapar oändligt många och intressanta möjligheter. Så är det ju inte med dåtiden, det som har hänt har hänt och kommer aldrig tillbaka. Framtiden är något positivt då det finns så många roliga saker som kan hända där, men å andra sidan är ju människan det enda djur som vet att framtiden också innebär att vi kommer att dö just där, i framtiden.

Ett sätt att förstå tidens väsen är att färdas nära ljushastigheten. Då kan vi se konsekvenserna av tiden. Annars har vi svårt att direkt se tidens flod åka förbi oss. Såvida vi inte är en atom av typen cesium-133 som vibrerar 9 192 631 770 gånger per sekund, vilket är vår moderna metod att definiera tiden.

Den minsta tid som finns är Plancktiden. Den är ungefär 5,391 247 × 10–44 sekunder (i vakuum, så klart) och är härledd ut termodynamikens lagar av Max Planck, den tyske fysiker som i början av 1900-talet förändrade vår syn på världen. Plancktiden är inte mycket till tid, och här kan vi verkligen tala om att ha ont om tid. För tider kortare än Plancktiden förlorar det konventionella rumtidsbegreppet sin mening på grund av gravitationens kvantfluktuationer. Hur lång tid det tar att åka till jobbet? Tja, cirka 1041 Plancktider.

Tiden 10–42 sekunder efter Big Bang är det tidigaste vi kan yttra oss om rörande universum. Det hänger ihop med Plancktiden. Våra teorier om big bang och kosmisk inflation går tillbaka till detta ögonblick. Tiden 10–44 vet vi inget om och inte tidigare heller. Konceptet t < 0, alltså tiden före tidens början, är inte förenligt med modern fysik. På den tiden var inte universum större än en proton och hade knappt börjat skapa tid och rum. Vid denna tid var universums temperatur hundra miljoner biljoner biljoner grader och naturens fyra krafter var förenade i en enda urkraft. Skapelsen fortsatte och fortsatte.

VARDE LJUS

Gud sade: »Varde ljus«; och det vart ljus. Skapelser är jobbiga, ett stök. Efter 10–34 sekunder hade inflationen utvidgat universum en miljon biljon biljon gånger och temperaturen hade fallit till behagliga 1027 grader och nu började kvarkar att bildas. Skapelsen fortsatte och fortsatte. Efter 0,1 sekunder började kvarkarna bindas samman och bildade protoner och neutroner, antiprotoner och antineutroner. Nu inleddes förintelsen av materia och antimateria som till slut lämnade endast lite materia kvar till oss. Detta är den vetenskapliga förklaringen av skapelsen i ett nötskal, men den ger tyvärr inget svar på frågan om t < 0. Detta är den yttersta av alla frågor och den utmanar vår tro på naturvetenskapen. Vi naturvetare säger bara att det var en »singularitet« och sedan lämnar vi ämnet. Någon ropar i stället: »Men Gud då?«

Egentligen är ingen fråga så angelägen för oss som t < 0, inget existentiellt tillstånd så viktigt, oberoende av om vi är naturvetare, filosofer eller teologer. Vad fanns före big bang? Den tiden finns inte, säger den teoretiska fysikern. Men vi vill ändå veta, säger det lilla barnet i oss.

Tid är jobbigt, det är bättre med en timme eller två än några futtiga sekunder. I vårt norra klimat finns inte så många referenser på vinterhalvåret, utan det blir ett slags Plancktid av hela december. Från solen upp till solen ner tar det ungefär fyra timmar. På sommaren är det solen upp, solen uppe.

När vi så småningom blir äldre förstår vi till slut att vår tid också har ett slut. Vid vägens ände flyter tiden så långsamt att den knappt kan andas. »Skillnaden mellan förflutet, närvarande och framtid är bara en illusion, om än en efterhängsen sådan«, sa Albert Einstein.

Det finns ingen exakt tid. Allt är relativt. Vissa delar av de relativistiska tankarna och följderna av dem är tankemässigt svåra, men det betyder inte att vi inte ska tänka på dem. Nuet var länge det centrala tidsbegreppet. I nuet kan vi bedöma berättelser om det förflutna och vi kan göra planer för framtiden. Men båda dessa tankar är fel, för vi kan inte se in i framtiden och vi har oftast dålig koll på det som har hänt. Tidens pil pekar framåt, en konsekvens av termodynamikens andra huvudsats.

Det »sunda förnuftet« kan kanske hjälpa oss att förstå tiden? Men det sunda förnuftet är ofta vilseledande och består av de fördomar och färgade insikter som vi tog till oss när vi var unga. Nej, det som finns är bara ett samlat vetande som lagras i våra hjärnor och som kommer fram när vi ibland behöver vägledning. Kalla det gärna livserfarenhet, levnadsvisdom.

Tiden flyter bara åt ett håll. Dåtiden kan inte komma tillbaka hur mycket energi som än tillförs. Sådan är världen och det tilltalar inte alltid vårt sunda förnuft eller magkänsla. Vi lever i ett tidslandskap, och där har inte det sunda förnuftet eller magkänslan någon mening. Det är ett landskap där tiden läggs till de tre rumsliga dimensionerna. I det kosmiska perspektivet finns det bara subjektiv tid, all annan tid är relativ och beroende av rörelse och gravitation. Världen – rumtiden – är åtminstone fyrdimensionell.

Den gängse uppfattningen är att tiden började då universum började. Men kanske är det tvärtom så att universum blev till då det läckte ut en gnutta tid. Astrofysiker har i många år försökt förstå vad som hände precis efter Big Bang och har lyckats ganska bra med det. Men före Big Bang? Det är ju som sagt intressantare. De flesta är övertygade om att ingenting hände, för det fanns ingenting då, inte ens tid.

TIDENS SLUT

Tidens slut finns kanske i djupet av ett svart hål som suger i sig allt som finns i universum. Eller så fortsätter universum att utvidgas i all oändlighet. Om det senare sker syns ingen stjärnhimmel längre, men det spelar ingen roll eftersom vi människor då har försvunnit sedan länge. Blir det i stället ett svart hål av alltihopa kanske det uppstår ett så kallat maskhål, en ingång till ett annat universum, till andra världar eller rentav till vår egen världs antivärld där tiden möjligen går baklänges.

Men tv-serien Star Trek då? Där kan de ju förflytta sig mellan olika ställen i överljushastighet. Borde inte det få tidskonsekvenser? Jo, och det skulle bli förfärligt knepigt att hålla reda på tiderna om man förflyttade sig kors och tvärs (mest tvärs) i galaxen i sådan fart. Många har försökt hitta litterära förklaringar till att tidsresor ändå skulle kunna fungera. Det mest spektakulära är en så kallad Einstein-Rosenbrygga, även känt som ett vitt hål. En sådan är en följd av den allmänna relativitetsteorin som visar att det kan bildas en tunnel mellan två olika »platser« i rumtiden. Tunneln kan inte förekomma naturligt, utan måste skapas med negativ energi eller antigravitation, som inte alls är så lätt att få tag i.

Ett mer pragmatiskt synsätt på tiden är att den finns för att hindra att allt händer på en och samma gång. Allt vårt görande hänger samman med tidens gång. Våra förhoppningar hänger ihop med tidsflödet, men även vår oro och våra känslor och tankar på våra framtida öden. Tidens flöde är också starkt kopplad till människors religiösa tankar, till dagligt organiserande och långsiktig strävan. Vi seglar på tidens flod där händelser bara kan inträffa en enda gång. Tiden är också kausal, det vill säga att inget kan hända förrän det föregående har hänt.

Förresten, hur mycket är klockan? 

Staffan Holmbring och J. Jacob Wikner har skrivit boken Elektronism: En flerårig tidsresa genom tolv månader utgiven på Vulkan 2021.