Driv ut det onda!

SIGNERAT: AMANDA SKÖLD

Försöken att hela min kropp genom andeutdrivning ledde till att jag lämnade Gud, skriver Amanda Sköld.

Han sade: Om du lyder Her­ ren, din Gud, och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans befallningar och håller alla hans bud, då skall jag låta dig slippa alla de sjukdomar som jag sände över egypterna. Ty jag är Herren, den som botar dig.
2 Moseboken 15:26

Blodet rusade till, jag fick svårt att andas när förebedjarna lade sina händer på min kropp. Främmande fingrar grep om mitt ben, som brann av en svart eld, av onda andar och mörkerkrafter som sipprat upp från Satans underjord. Jag ville inte att dessa människor skulle röra min skörhet, men de försökte hjälpa mig, Gud skulle släcka elden och hela mig genom deras svettiga händer – hela mina skador efter olyckan.

Kyrksalen var förtäckt i dunkel, marmorpelarna kastade långa skuggor på golvet i skenet från de fladdrande ljuslyktorna. Kristallkronor, knarrande träbänkar, stora bågade fönster ut mot en svart himmel. Lukt av rök, mystik, lidelse. Viskningar och böner från alla håll smälte samman i ett brus. Mina förebedjare talade till Gud som när uttorkade människor släcker törsten.

Jag slöt ögonen, grep efter Guds händer, trevade i blindo efter hans ande. Ett kort ögonblick snuddade mina tankar vid tvivel: Tänk om Gud inte finns där? Jag hade bett så många gånger och alltid blivit besviken. Jag drev hastigt undan de syndiga tankarna. Gud helade bara dem som var öppna och övertygade i sin tro. Om jag tvivlade var jag inte mottaglig för hans kraft.

En av förebedjarna vände sig mot mig med brinnande ögon och sa: »Gud har gett mig en profetia. Snart kommer du att springa igen.«

VECKOR, MÅNADER, år drev förbi. Förebedjarnas heta ord hade kallnat, och
jag kunde fortfarande inte springa. Guds nekande var som ett knivsår i min mage, som blödde allt det varma ur mig. Varför övergav han mig? Var det hans sätt att straffa mig? Vad hade jag gjort för att förtjäna det?

Mina fysiska begränsningar gjorde att jag inte längre kunde gå till kyrkan. Det gjorde att jag för första gången fick utrymme att ifrågasätta och tänka fritt. En process påbörjades inom mig, det var som om en dörr öppnades, trögt och motvilligt. In strömmade alla tvivel som jag så länge hade känt och den här gången tryckte jag inte undan dem, utan undersökte dem, vände och vred på dem, kände tyngden av dem i handen.

Böcker räddade mitt liv på många vis. I min säng kunde jag resa i böckernas rymder. När smärtan var för stor, fokuserade jag på orden, på berättelserna, på kunskapen. Jag lärde mig om psykologi, filosofi, historia, vetenskap och människans ursprung. Ju mer jag lärde mig, desto mer föll predikanternas och Bibelns läror isär. Jag ryckte upp kristendomens påståenden med roten och försökte hitta svar på bristerna, men inga svar tillfredsställde mig.

Jag insåg att min relation med Gud var destruktiv och skadlig. Den gjorde mig beroende, ångestfylld och neurotisk. Livet blev ett minfält, eftersom jag konstant kunde begå tankebrott och känslobrott. Han straffade och hotade, men jag tyckte inte längre att jag förtjänade det. Jag hörde frihetens vingslag över huvudet. Skulle jag våga ta steget?

DET VAR SVÅRT att lämna honom. Jag har vuxit upp med den religiösa världsbilden, den var allt jag kände till. Religionen spelar skickligt på ens känslor och låser in dig med dubbla lås: löfte om evigt liv för den som tror och hot om evig plåga för den som inte tror. Rädslan för helvetet var det sista som höll mig kvar i religionen, men jag frågade mig om rädsla verkligen är ett bra motiv för att tro på Gud.

Tvivel, rationalitet och kritiskt tänkande pusslade ihop en ny värld framför mina ögon. En värld utan skuld, utan mörkerkrafter, utan tomma profetior. En värld utan Gud.

Jag ser tillbaka på bönerna i kyrkan med både ilska och sorg. Förebedjare tar sig rätten att lägga sina händer på sårbara människor, kalla dem trasiga och ge dem falska förhoppningar och falska känslor av skuld inför livets svårigheter. De exploaterar människors lidande och förvärrar det. I dag vill jag hjälpa andra människor som har varit med om liknande saker, som också har drabbats av kristendomens skadliga läror. I dag har jag fortfarande hälsoproblem efter olyckan, men jag accepterar dem och känner tacksamhet över att jag överlevde den där dagen i slalombacken.

Jag har förbränt syndens pelare till aska och byggt ett nytt tempel, mitt eget tempel. Min kropp är inte längre ett helandeprojekt för förebedjare att vidröra, jag är inte längre en trasig syndare som desperat ber om Guds nåd. Det är inte mitt fel att jag inte kan springa, det finns ingen gudomlig plan bakom mina smärtor. Min kropp och mitt liv är fullvärdigt precis som det är. Acceptansen och friheten som ateist har vidgat mina horisonter och gett mig en inre frid. Jag har drivit ut den verkliga ondskan.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.