Kroppens etik – eller själen som kroppens fängelse

TEXT KAROLINA PETROV FIERIL

Synen på behov, begär, känslor och meningen med livet hos Aristoteles och Augustinus.

Som fysioterapeut möter jag dagligen människor med långvarig värk eller utmattningssyndrom som uppger att de sedan många år inte »lyssnar på sin kropp«. Inte sällan uttrycker de också frustration över att kroppen inte längre tycks lyda den egna viljan. Dessa fenomen är inte nya. Men vilka är de bakomliggande idéerna till att kroppen kan framträda närapå som människans fiende?

LÄNGE DOMINERAR DUALISMEN

Människans relation till den biologiska kroppen är inte given av naturen, utan beror av det rådande sättet att tala och tänka – alltså den diskurs inom vilken en människa uppfostrar sig själv och utvecklar sitt förhållningssätt till exempelvis kroppen.

Den dualistiska synen där människan delas in i kropp och själ, eller soma och psyke, har dominerat i västerlandet alltsedan antikens dagar. Några undantag finns, exempelvis
vissa antika filosofer som Aristoteles (ca 384–322 fvt), den nederländske filosofen Baruch Spinoza (1632–77) och somliga mo- derna medvetandefilosofer, som fransmannen Maurice Merleau-Ponty (1908–61).

Den franske filosofen René Descartes (1596–1650) har blivit sinnebilden för den dualistiska människosynen. Han hävdade att människan helt enkelt är en maskin. Descartes, som i dag av många uppfattas som upphovsperson till den dualistiska människosynen och ensam får klä skott för kritiken mot denna, tänkte i många avseenden bara utifrån den då rådande diskursen. Från det att kristendomen blev statsreligion i romarriket på 300-talet och fram till 1800-talet kom det nämligen att finnas endast ett accepterat sätt i Europa att tänka kring kroppen. De som hävdade alternativa synsätt kunde drabbas av allvarliga konsekvenser. För Baruch Spinoza till exempel, som hade en monistisk-panteistisk syn på världsalltet inklusive människan och såg Gud i allt, innebar det både bannlysning, uteslutning från familj och församling och tvång att leva mycket tillbakadraget. Flera av sina verk valde han att publicera först efter sin död, varpå de genast förbjöds.

Med viss risk för att förminska det österländska inflytandet, skulle man kunna säga att Europas intellektuella arv i huvudsak kommer från två källor – å ena sidan den antika vetenskapen och kulturen och å den andra kristendomen. Därför vill jag här lyfta fram och jämföra de två antagligen viktigaste idébärarna för dessa båda tanketraditioner, nämligen Aristoteles och Augustinus (354–430).

ARISTOTELES MEDELVÄG

Det antika grekiska samhället liknade det feodala Europa med en kung i samhällets topp, omgiven av en aristokrati av krigare. Perioden 480–430 fvt beskrivs som en »upplysningstid« i Aten i den meningen att gamla synsätt och religiösa former ifrågasattes. Aten var det självklara centrum för de cirka 1500 stadsstater som fanns i området. De antika grekerna hade en antropocentrisk inställning till livet, vilket innebar att människan stod i centrum. De trodde också på ett ofrånkomligt öde, som inte ens gudarna kunde påverka.

Aristoteles har en tämligen oproblematisk syn på kroppen och hävdar att kropp och ande är oskiljaktiga, i samklang och samverkan. De fem klassiska sinnesförnimmelserna syn, hörsel, lukt, smak och känsel är en uppdelning som härrör från Aristoteles. I sin bok om retorik betonar han betydelsen av känslor och hur de får oss att förändra våra omdömen. Han beskriver utförligt de olika känslor som människan upplever, och värdet av dem. Känslorna vägleder människan, och Aristoteles anser att medelvägen är det bästa sättet att leva. Starka känslouttryck är inte eftersträvansvärda. Exempelvis är mod en medelväg mellan feghet och hybris, på samma sätt som generositet är medelvägen mellan girighet och slösaktighet. Dock, hävdar Aristoteles, är det varken vanligt eller enkelt att reagera på ett balanserat eller måttfullt sätt, och för detta krävs övning. Hans etik handlar således om vana (etik betyder vana eller sed på grekiska). Så här säger Aristoteles om måttfull vrede:

Likaså kan vem som helst bli vred, och det är lika lätt som att ge bort och göra av med pengar. Men att göra det i relation till rätt person, i lämplig utsträckning, vid rätt tidpunkt, med ett riktigt syfte och på ett lämpligt sätt är varken vanligt eller lätt.1

Aristoteles uttrycker vidare att människan har naturliga kroppsliga behov av exempelvis mat, dryck och sexuellt umgänge, och att dessa behov är situationsbundna avseende till exempel ålder och personlighet. Människans begär bör hållas måttliga, så att de kroppsliga njutningarna inte får fritt spelrum och hamnar i tygellöshet. Aristoteles menar att stora och häftiga begär kan leda till att förnuftssjä­ len slås ut. Han diskuterar också motpolen till tygellöshet, nämligen okänsligheten hos de få människor som inte har förmåga att glädjas åt njutningar.

AUGUSTINUS FRÄLSNING

Augustinus, som alltså levde sjuhundra år senare än Aristoteles, ses som den första kristna idégivaren i mötet med den antika vetenskapen. Han levde i romarriket som till stor del assimilerade, men också modifierade, den grekiska kulturen. Under 300-talet blev kristendomen dominerande i riket, och år 337 utropades den till statsreligion. Augustinus är katolicismens viktigaste kyrkofader och en av de mest centrala teologerna även för protestantismen.

Att vara okänslig i aristotelisk bemärkelse innebär inte något problem för Augustinus. Han anser tvärtom att människans njutningar alltid behöver tyglas och hyllar därför en asketisk livsföring. Augustinus beskriver sin egen kamp för kroppens underordning, där han varje dag för ett krig i fasta, och där han allt som oftast tvingar sin kropp till lydnad.

Det finns egentligen inget gott med känslor för Augustinus del, utan känslor anses snarare förleda människan bort från Gud eller vara ett uttryck för människans brister. Sin egen sorg då han förlorar en vän uttrycker han som dår­skap. Inom kristendomen ses förtvivlan som något destruktivt, och inom katolicismen är vrede en av de sju dödssynderna.

Augustinus beskriver den biologiska kroppen som köttet. Kroppen är uttryckligen en fiende till anden – det råder en kamp dem emellan. Kroppen framställs som en begränsning, en tröghet och något som bedrar själen. Gud har gett människan tankeförmåga och den ska härska över kroppen, vilket kan exemplifieras med detta citat: »Varför följer du din kropp, du förvända själ? Vänd om, låt kroppen följa dig!«2

Sexualitet behandlas utförligt av Augusti- nus. Den fysiska kärleken förmörkar hjärtat och kallas därför för ett njutningens fängelse. För Augustinus står sexualiteten och kärleken till en människa i vägen för kärleken till Gud. Han skriver ingående hur han under många år var fjättrad vid köttets lust. För Augustinus är lösningen sexuell avhållsamhet.

Den grundläggande känslan nyfikenhet beskrivs av Augustinus som meningslös
och som en frestelse, och kunskapstörst omnämns som högmod. Genom att följa nyfikenheten kan människan förledas till otrons avgrund. Han beskriver själv hur nyfikenheten upptar hans egen uppmärksamhet och stör hans kontakt med Gud:

Hur ofta grips inte min uppmärksamhet, när jag sitter hemma för mig själv, av en liten ödla som fångar flugor, eller en spindel som spinner in dem i sina nät när de flyger mot dem. […] När mitt hjärta blir ett rum för sådan bråte, och bär med sig mängder av allt slags intig­ het, då tränger sig detta ofta in till och med i mina böner och stör dem.3

NYFIKENHET OCH LYCKA

Aristoteles, å sin sida, behandlar inte känslan nyfikenhet uttryckligen. Däremot skulle man kunna säga att hans egen nyfikenhet är en viktig drivkraft i hans egen verksamhet. Detta poängterar också idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, som beskriver hur Aristoteles var förundrad över de mest vardagliga ting och ville se dem i nytt ljus.4

En känsla som både Aristoteles och Augu- stinus diskuterar är lycka, där de har olika syn. Lycka kan för Aristoteles i hans antika kontext översättas med eudaimonia, »det goda livet« under ett helt livsspann, inte bara en hastigt övergående känsla. Lycka är hos Aristoteles livets ändamål. Människan är lycklig genom sin verksamhet, men än viktigare är verksamhetens produkt. För till exempel läkaren är det hälsa som är målet. Aristoteles menar att det finns flera vägar till lycka och att lyckan nås genom att göra det som man är ämnad för. Aristoteles menar dock att inte alla människor har förutsätt- ningar att nå eudaimonia, eftersom det förutsätter ekonomiska tillgångar, god börd, ett rikt socialt liv och kroppsliga resurser.

För Augustinus del är det i stället människans frälsning som ger livet glädje och mening. Alla människor oavsett ålder, levnadsvillkor och tidigare livsföring kan bli frälsta. Genom Guds nåd och genom en inre syn, frånkopplad från sinnena, beskriver Augustinus hur han själv kommer i kontakt med oändligheten, Gud, vilket är livets mening. För Augustinus del hör inte alls de fysiska njutningarna ihop med lycka. De utgör i stället ett hinder för att nå frälsning. Lyckan förläggs således helt och hållet till det andliga och hinsides livet.

Att som människa följa sina känslor eller ge efter för sina kroppsliga behov skulle för Augustinus del innebära avsteg från Gud. Därmed görs människans kroppsliga behov sekundära, närmast icke-existerande. Det enda skälet för människan att äta, dricka eller avla är att visa Gud sin aktning. Hos Augustinus är det i stället Guds behov som ska tillfredsställas: Gud som kan förmodas besitta behov av, förslagsvis, odelad uppmärksamhet, människans kärlek och kontroll av människans förehavanden.

Sammanfattningsvis kan man säga att Aristoteles syfte med kroppens etik är eudaimonia, ett slags mänsklig blomstring. Genom övning, goda vanor och rätta förutsättningar utvecklas färdigheten. Hos Augustinus handlar kroppsetiken i stället om att vinna frälsning genom att underkasta sig Guds vilja och nå himmelriket. Det jordiska livet blir bara en förberedelsetillvaro. Frälsning ernås genom att bekämpa och tukta kroppen. Mellan Aristoteles och Augustinus sker alltså en förskjutning från att lycka kan nås på många sätt till att det bara kan ske på ett enda sätt.

KROPPSPOSITIVISM

Hur ser kroppens etik ut i Sverige i dag? Låt mig ta ett par avslutande exempel. I den välskrivna och viktiga boken Hjärnstark förfäktar psykiatern Anders Hansen idén att fysisk träning och kondition är bra för hjärnan, eftersom mentala processer är beroende av kroppsliga processer.5 Tesen, som innebär en helhetssyn på människan, uttrycker samtidigt ett instrumentellt synsätt på människokroppen. Även om det i dag går att tala och tänka i termer av alternativa människobilder och en alternativ kroppsetik, är det fortfarande den dualistiska diskursen som dominerar.

Vilka blir konsekvenserna då kroppen underordnas tanken? Mitt svar är ohälsa i form av exempelvis långvarig smärta och utmattningssyndrom. I båda fallen har människan på olika sätt sublimerat sin biologiska kropp och dess behov. Kroppen blir ett instrument.

Men bilden är inte entydig. Ett mer holistiskt förhållningssätt till människans kropp går också att återfinna i dagens samhälle, till exempel hos konstnären och kroppsaktivisten Stina Wollter. Hon har i sin bok Kring denna kropp uttalat sig i följande termer:

Så låt oss prata om vad det är att vara en kropp. Känna kroppens begränsningar och styrka, känna basen som dunkar i bröstkorgen på dansgolvet, känna kryddor som kittlar gommen, känna lugnet med sin älskades armar runt kroppen. Och allt det andra, tröttheten, smärtan, pirret, rastlösheten – allt det där som kan ge oss en anledning att älska kroppen. Kort sagt en kroppspositivism inifrån.6

Att omvärdera vår biologiska kropp ser jag som en förutsättning för god hälsa. Att stärka kontakten med kroppen, att hitta kroppen som en plats att vila i, att lära sig förstå och lyssna på kroppsliga signaler, att vara en kropp, att känna rörelseglädje, allt detta är viktiga komponenter för att må bra som människa. Kanske det är dags att återerövra kroppen och se den som den geniala konstruktion som den faktiskt är.

NOTER

1. Aristoteles: Den nikomachiska etiken.
2. Augustinus: Bekännelser.
3. Augustinus: Bekännelser.
4. Ronny Ambjörnsson: Människors undran, 1997.
5. Anders Hansen: Hjärnstark – hur motion och träning stärker din hjärna, 2016.
6. Stina Wollter: Kring denna kropp, 2019.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.