Vad kan vi lita på?

TEXT: LISBETH SACHS

Kanske finns sanningen i den egna betraktelsen.

FRÅGAN OM VAD vi kan lita på är särskilt aktuell i dag när vi runtom i världen ser konkreta bevis för osanningar levererade av makthavare som vi uppmanas ha tilltro till. Vad kan vi kalla objektiv sanning i vår värld? De människor som varit på plats, som blivit vittnen till något – i vilken grad är deras vittnesmål objektiva sanningar?

Under de avslutande minuterna av den svenske kompositören Jacob Mühlrads kaddish (en judisk bön) över sin morfar, som berättat för sitt barnbarn om sina erfarenheter av Förintelsen, enas kören i ett alltmer stegrat upprepande av ordet witness, witness, witness, witness …
Så jag undrar om vi antropologer, med vår traditionella metod att vara närvarande i människors liv som deltagande observatörer, är trovärdiga vittnen. Jag drar mig till minnes en uppmärksammad diskussion inom antropologin på 1950-talet rörande två studier av byn Tepoztlán i Mexiko. De amerikanska antropologerna Robert Redfield (1897–1958) och Oscar Lewis (1914–70) kom här till helt olika resultat. Den ena analysen visade en harmonisk, homogen, isolerad och väl integrerad by med en befolkning som var nöjd och välanpassad. Den andra beskrev underliggande individualism och brist på samarbete där spänningar mellan byborna var påtaglig och där rädsla, oro, avund och misstro florerade.

Två vittnen skolade i det antropologiska fältarbetets speciella känslighet för underliggande kulturella fenomen gav alltså totalt olika bilder. Trots att antropologin har som tradition att skaffa kunskap förutsättningslöst och prövande, visar dessa två studier hur tolkningar trots allt sker utifrån personliga erfarenheter och förväntningar. Vad var sanningen om byn Tepoztlán?

UTSAGOR OCH SLUTSATSER

En annan klassisk undersökning, från tidigt 1930-tal i Kirgisien och Uzbekistan, ger en intressant tankefigur. Den ryske neuropsykologen Alexander Luria (1902–77) företog en studie här på den avlägsna stäppen i Centralasien. Han hade bestämt sig för att undersöka hur Sovjetunionens sociala revolution hade kommit att påverka en uråldrig muslimsk grupp bomullsodlare. Flertalet av dem var vid denna tid inte läs- och skrivkunniga.

I sin detaljrika beskrivning i boken Cognitive development: Its cultural and social foundations (1930, 1976) visar Luria hur grupper av människor inom samma samhälle, men med olika nivå av kunskap, förhåller sig till och uppfattar hypotetiska problem. Luria använde sig bland annat av syllogismer i sin studie, det vill säga problem där man förutsätter att tankar och slutsatser grundas på tilltron till ett logiskt system, något som är utmärkande för den moderna människan. Luria ger oss ledtrådar som är ovärderliga när det gäller att förstå vår egen tid och den snabba förändring som vi utsätts för.

Särskilt några av de utsagor och följdfrågor som Luria formulerade gav svar som speglar min egen syn på vad begrepp som objektivitet och sanning kan innebära. Han presenterade följande meningar för grupper av analfabeter som under generationer arbetat på fälten med att odla bomull: »Bomull växer bara där det är varmt och torrt. I England är det kallt och fuktigt. Kan bomull växa där?«

Svaren på denna fråga blev: »Vi vet inte om bomull växer i England eftersom vi aldrig har varit där.« De ansåg att man borde fråga personer som bodde där för att få reda på detta.

En annan fråga löd: »Långt uppe i norr där det finns snö är alla björnar vita. Novaja Zemlja ligger långt norröver. Vilken färg har björnarna där?« Frågan besvarades på samma sätt som den tidigare, det vill säga svaren var starkt knutna till att man måste höra med människor som visste genom att de hade erfarenhet från platsen. Man hade själv aldrig sett annat än bruna eller svarta björnar, så man visste inte om det fanns vita björnar i Novaja Zemlja.

I Lurias undersökning finns klara bevis för att människor försöker förstå sin omvärld och dra slutsatser om nya fenomen och händelser med hjälp av sin egen erfarenhet och kunskaper som de redan har. Tilliten till den egna upplevelsen är stark. Hans informanter sade också att om en gammal man varit i England och berättat för dem att bomull växer där, skulle de tro honom.

Det som av vetenskapen uppfattas som objektivt i sammanhanget är den forskning som säger att bomull bara kan växa där det är varmt och torrt. Böndernas tillit till sin egen erfarenhet i en strävan efter sanning kan ändå sägas vara objektiv för dem.

FÖRESTÄLLNINGAR OCH KUNSKAP

Antropologins födelse är länkad till ett dåtida filosofiskt klimat av empiriska teorier om världen och stora konflikter mellan naturvetenskap och religion. Ämnesområdet tillkom i en tradition av asymmetriska relationer till dem som man studerade, påverkad av den europeiska och amerikanska vetenskapens överlägsenhet, den industriella revolutionen och i ett kolonialistiskt forskningssammanhang. Analysen av andra kulturer speglade därför en samtida underliggande kunskapssyn och en etablerad struktur för maktrelationer.

Frågor rörande föreställningar (övertygelser, beliefs) å ena sidan och kunskap (vetskap, knowledge) å den andra har fått rationella medicinska antropologer att debattera huruvida vissa samhällen är organiserade kring föreställningar som är möjliga men felaktiga. Den brittiske sociologen Steven Lukes (1941–) ställde i början av 1970-talet frågan:

När jag träffar på föreställningar som vid första påseendet verkar irrationella, hur ska jag förhålla mig till dem?

Han ger uttryck för den spänning som har funnits, och som alltjämt finns men i lite annan tappning, mellan studiet av medicinska tankar och handlingar i vår västerländska värld respektive bland människor i samhällen utan naturvetenskapligt grundad medicinsk kunskap. Det var bland annat svårigheterna att se det rationella i orsaksförklaringar och behandlingsmetoder i samband med sjukdom som gav upphov till stora klyftor mellan antropologernas egna kunskaper och det man såg som andras föreställningar. De naturvetenskapliga kunskaperna var svåra att uppfatta som skapade i ett kulturellt sammanhang på motsvarande sätt som man såg att häxerianklagelser och magi var det bland människor utanför västvärlden.

Det som har kommit att bli resultatet när man ser tillbaka i dag är den centrala roll som begreppet föreställning fått som analytisk kategori och hur det provocerat fram många viktiga frågor inom antropologin rörande objektivitet och sanning.

Den brittiske socialantropologen Robin Horton (1932–2019) tog upp jämförelser mellan tilltron till anden i stenen respektive till radiovågor; två lika osynliga fenomen som båda skapar tilltro och förväntningar helt beroende av vad man lärt sig se som sanningen om tingens natur. Här finns skillnader mellan å ena sidan kunskap som bygger på vetenskap i västerländsk mening och å den andra kunskap som bygger på upplevt sunt förnuft och egen erfarenhet. Horton resonerar kring tillit som ett kulturellt uppbyggt fenomen som han hävdar är oumbärligt i mänsklig samexistens och interaktion.

Frågorna är viktiga för antropologin eftersom vi antropologer traditionellt har arbetat med att göra andra samhällen begripliga på ett icke-värderande sätt. För antropologer som mellanhand och budbärare har den postmoderna utvecklingen inneburit ett slags samvetskval där fältarbetarens roll blivit både starkt självkritisk och ifrågasatt utifrån. Oavsett det har termen föreställning öppnat upp för ett väsentligt studium av begreppet i relation till olika slags kunskap inom just den medicinska antropologin. Här har vi varit tvungna att handskas med frågor som helt konkret ställer natur och kultur mot varandra.

TILLIT GENOM GEMENSKAP

Begreppet tillit har framförallt analyserats av forskare som talar om en tillitens och förtroendets grammatik. För mina syften ser jag tillit enligt ett samhällsvetenskapligt synsätt och vill hävda att tillit måste bygga på en grund som är gemensam för människor. Den tillit som växer fram mellan människor genom deras handlingar vid exempelvis helande och bot är ofta personlig och skapas i samband med tolkningar av orsak och verkan. Sambanden bakom hur tillit skapas kan vara utomordentligt komplexa och är alltid beroende av kulturella, sociala och historiska omständigheter.

I mina samtal med turkiska invandrarkvinnor i Sverige under 1970- och 80-talen hade jag flera liknande upplevelser av hur viktigt det var för dem att ha erfarenhet och kunskap om verkligheten genom egna intryck eller genom de personer de hade tillit till. Det som de förväntade sig skulle ske skulle bara komma att ske om de genomförde sina handlingar och ritualer så som de alltid gjort och som de visste var de rätta. Beskrivningarna talar bland annat om hur kvinnorna genom praxis bekräftade sin verklighet. Tilliten till en viss handling var så stark att även om åtgärden som avsåg att ändra ett rådande läge inte faktiskt ändrade läget, kunde själva handlingen i alla fall bekräfta att det man trodde var rätt.

Behandlingar kan skapa förväntade tecken oavsett om de botar eller inte. Alla episoder slutar på ett sätt som kan förklaras genom att man väger olika krafter emot varandra. Bevis kommer på två sätt: tillit kan byggas upp mellan människor i interaktion likaväl som genom praktiska erfarenheter i människornas omvärld.

I stora delar av världen lider barn av undernäring, infektioner och därmed uttorkning. Ett symtom på uttorkning hos barn upp till något års ålder är en insjunken fontanell. Symtomet finns beskrivet som ett uttryck för mer eller mindre magisk påverkan. Bland de turkiska kvinnor som jag lärde känna under fältarbeten i Turkiet och i Sverige var detta symtom bevis på en sjukdom som kallades kurbağacik eller grodsjukan. Sättet att behandla sjukdomen var att göra små snitt i fontanellen, lägga grodkött eller, i brist på det, kycklinglever på snitten och binda om. När man efter en viss tid tog av bandaget hade fontanellen för det mesta rest sig och såg slät och återställd ut.

För en skolmedicinsk betraktare var denna reaktion tecken på att det uppstått en svullnad i det snittade området. För kvinnorna visade resultatet att behandlingen varit effektiv. Om symtomen senare återkom eller andra symtom tillstötte förklarades det med att kraften bakom det onda som drabbat barnet inte gått att bekämpa. Aldrig ifrågasatte man sitt sätt att behandla åkomman. Det som kvinnorna förväntade sig skulle ske, skedde. Att det som de hoppades på, det vill säga att barnet skulle bli friskt, inte infriades, ändrade inte nödvändigtvis deras tilltro till den etablerade metoden.

En persons känsla av verkligheten består av både en modell för och en modell av verkligheten, enligt den amerikanske antropologen Clifford Geertz (1926–2006). Genom att ta hjälp av etablerade idéer om verkligheten går det alltid att logiskt förklara bort det som inte har fungerat. Kvinnorna som ser barnets fontanell vara slät och fin efter en traditionell behandling har på detta sätt bekräftat något viktigt i sin verklighet, och de kan därmed lita på sin egen världsbild.

Tilliten till den egna rollen som vittne styr det vi i grunden kan lita på. Därför kan man kanske säga att sanningen finns i den egna betraktelsen oavsett om det handlar om en föreställning eller om kunskap?