Vem bryr sig om surrogatbarnen?

TEXT: HELENA GRANSTRÖM

Surrogatmödraskap: nio månader av ingenting.

År 1987, när legalt surrogatmödraskap ännu var en relativt ny företeelse i USA, ingick den 27-åriga amerikanska hemmafrun Mary Beth Whitehead en överenskommelse med det infertila paret William och Elizabeth Stern. Whitehead skulle befruktas med hjälp av artificiell insemination och därefter bära och föda ett barn som hon förband sig att »inte forma eller försöka forma en föräldra–barnrelation till« – i stället skulle barnet överlämnas till de avsedda föräldrarna omedelbart efter förlossningen. Men något oväntat inträffade. Under förlossningen insåg Whitehead att hon inte skulle klara av att lämna ifrån sig barnet. »Något tog över«, berättade hon senare. »Jag tror att det helt enkelt var moderskapet.«

I stället för att fullfölja sin del av avtalet och acceptera den överenskomna ersättningen på tiotusen dollar insisterade Whitehead på att ta det nyfödda barnet med sig när hon lämnade förlossningskliniken. När hennes uppdragsgivare kom hem till henne tre dagar senare gick hon med på att låta dem ta den lilla flickan med sig, men morgonen därpå stod Whitehead utanför deras dörr och vädjade om att få henne tillbaka, något som paret till sist gick med på av rädsla för att hon annars skulle ta sitt liv. När makarna Stern två veckor därefter sökte upp henne igen, meddelade Whitehead att hon inte under några omständigheter tänkte låta dem få barnet.

Följande månad, när paret Stern ännu en gång knackade på hemma hos kvinnan som fött vad de ansåg var deras barn, hade de med sig fem poliser och ett domstolsbeslut. Trots det lyckades Mary Beths man smita ut genom ett fönster med barnet. Det krävdes en privatdetektiv för att spåra familjen Whitehead till deras gömställe, där flickan slutligen togs ifrån dem. Några månader därpå tilldömde en domstol William och Elizabeth Stern vårdnaden om barnet.

Under de trettiofem år som gått sedan Mary Beth Whiteheads modersinstinkter hamnade i vägen för en överlämning av hennes nyfödda dotter, har surrogatpraktiken vuxit explosionsartat. Enbart i USA blir tusentals barn till genom surrogatmödraskap varje år, och praktiken har blivit en internationell miljardindustri med produktionsnav i länder som Thailand, Colombia, Ukraina och Georgien. I Sverige är surrogatmödraskap inte tillåtet vare sig med eller utan ekonomisk ersättning, även om röster höjts för att tillåta den altruistiska varianten. Däremot finns här redan hundratals barn som för svenska föräldrars räkning tillkommit genom surrogatarrangemang utomlands. Det finns inga säkra uppgifter om hur stor den globala omsättningen är för denna handel, men en försiktig uppskattning är femton miljarder dollar. 

Om jag blev ombedd att argumentera för orimligheten i distinktionen mellan kropp och själ, skulle moderskapet i allmänhet – och graviditeten och den första spädbarnstiden i synnerhet – vara mitt bärande exempel. De känslor av omsorg och beskydd som uppstår hos de flesta blivande mödrar är instinktiva i bemärkelsen att de är en direkt konsekvens av hormonella förändringar i kroppen. Men slutsatsen av detta är inte att vi bör avfärda dem. Snarare bör vi inse att de känslor som drabbar oss djupast med nödvändighet inbegriper kroppen, eftersom den mänskliga existensen är kroppslig. Moderns känslomässiga omsorg om barnet är inte möjlig att särskilja från att hon bär det inom sig; känslan påförs inte den gravida kroppen utifrån, utan är en central aspekt av vad en graviditet innebär. På samma sätt kan det nyfödda barnets känslomässiga samspel med sina föräldrar inte separeras från det fysiska: minspel, röstlägen, kroppsspråk och beröring. Även gränsen mellan jag och annan grumlas: den nyblivna moderns känslor inför sitt barn är ett direkt svar på barnets signaler, hennes egen kropp talar till henne om en annans behov. 

De flesta av oss är tillräckligt förtrogna med känslomässiga band för att veta att sådana inte bryts utan smärta. Men att det skulle kunna ske smärtfritt just när det gäller surrogatmödraskap är en figur som återkommer i debatten. 

En kvinna ska bära barnet och knyta an till det på alla de sätt som en graviditet med nödvändighet innebär, för att sedan skiljas från det direkt efter födseln, ofta utan att en enda gång ha hållit eller ens fått se sitt barn – och detta kan, om vi ska tro surrogatförespråkarna, ske helt utan några negativa konsekvenser. 

När Statensmedicinsk-etiska råd (SMER) uttalar sig i frågan om surrogatmödraskap menar man att det inte finns några vetenskapliga indikationer på att de barn som kommer till genom denna metod utsätts för något lidande. Inte heller den oro och ångest det skulle kunna framkalla hos surrogatmoderns egna barn att se sin förälder villigt lämna deras syskon ifrån sig tycks bekymra SMER. Rådet menar att en sådan farhåga är »spekulativ«. Detta kan ställas mot det vittnesmål som ges av USA:s första surrogatmoder, Elizabeth Kane, som senare skrev en bok om sina erfarenheter. Kane berättar om hur hennes lille son, när hans mamma återvände hem efter födseln, mumlade »baby gone«. Sonen kom senare att utveckla inlärningssvårigheter, och en av hennes döttrar reagerade med att bli passiv och tillbakadragen.

Att såväl den statliga utredningen som SMER:s remissvar över huvud taget behandlar frågan om barnets bästa får betraktas som förtjänstfullt. I den offentliga debatten har den i praktiken varit helt frånvarande. När debatten om surrogatmödraskap 2019 blossade upp på tidningarnas kultur- och opinionssidor låg fokus nästan uteslutande på kvinnan. Frågan om surrogatmödraskap handlar ytterst, skrev Dagens Nyheters Mattias Svensson, »om kvinnors självbestämmande«. 

Friheten att lämna ifrån sig sitt nyfödda barn ansågs, med andra ord, vara det slutgiltiga uttrycket för kvinnlig emancipation. Men uppfattningen delades inte av alla debattörer. Aftonbladets Kajsa Ekis Ekman, som ingående granskat surrogatindustrin i sin bok Varat och varan från 2010, invände att surrogatmödrar också i länder som USA, enligt de avtal som ingås, fråntas rätten att besluta om sin kropp. Hon får inte ha sex, resa, måla naglarna eller själv fatta beslut om eventuellt fostervattensprov eller abort. Vill hon avsluta graviditeten mot köparnas vilja kan hon bli stämd för kontraktsbrott. I händelse då kvinnan hamnar i koma är det inte hennes familj, utan köparna, som beslutar om livsuppehållande åtgärder och har rätt att hålla henne vid liv tills barnet kan plockas ut via kejsarsnitt.

Det påminner om liberalismens klassiska filosofiska dilemma: »Ska man ha friheten att sälja sig själv som slav?«

Lika genomgående som behandlingen av surrogatmödraskapet som en kvinnosaksfråga, snarare än en barnrättslig sådan, är den underliggande synen på kroppen som egendom. En hållning som får sitt kanske främsta emblem i den slogan som 2019 lanserades av Moderaterna i en kampanj för att göra surrogatmödraskap till en del av svensk hälso- och sjukvård: »Min mage, mitt val, ert barn«. Den livmoder som under nio månader ska hysa en människa i tillblivelse blir enligt detta sätt att se en ägodel som dess ägare kan förfoga över som hon vill. Bilden blir då att surrogatmodern lånar ut sin egendom – kroppen med livmoder – för att förvalta någon annans egendom – fostret – i analogi med vilket bankvalv eller varmgarage som helst. Den nyförlösta kvinnan ger inte bort sitt eget barn – hon har bara burit någon annans.

Synen på kroppen som ägodel eller tillgång på en marknad är förstås inte begränsad till förespråkare av surrogatmödraskap. Den som motsätter sig surrogatmödraskap på grundval enbart av att kroppen och det egna jaget inte bör nyttjas som en vara, bör även i konsekvensens namn motsätta sig inte endast företeelser som prostitution, utan de flesta former av förvärvsarbete, liksom organdonation. När Sveriges Kvinnolobby och Sveriges Kvinnliga Läkares Förening i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet 2013 hävdar att surrogatmödraskap oavsett hur det regleras »öppnar för en syn på kvinnor och barn som varor och kvinnor som behållare« är det med andra ord bara delvis sant – lika gärna skulle man kunna säga att företeelsen enbart kan uppstå i ett samhälle som redan fullt ut anammat denna syn. 

Och mitt i allt detta finns alltså ett spädbarn som i samma ögonblick som det föds ska separeras från den mor som burit det. Såvida de tilltänkta föräldrarna inte ångrar sig på grund av någon defekt hos barnet, som skedde 2015 då ett australiskt par valde att hämta enbart det ena barnet i ett beställt tvillingpar medan det andra, som visade sig ha Downs syndrom, lämnades kvar hos sin 21-åriga thailändska surrogatmamma. Vad innebär det för barnet? Barnpsykiatern och tidigare överläkaren Rolf Karlsson påminner i ett debattinlägg i Läkartidningen (2013) om att strävan inom normal förlossningsvård alltid är att så snart som möjligt återförena barnet och den nyförlösta kvinnan: »Vi vet att återanknytningen är en grundförutsättning för barnets vidare utveckling och mognad.« Karlsson beskriver den sinnesmässiga förbindelse som alltsedan sista trimestern utvecklats mellan det ofödda barnet och bärarmodern. […] Det ofödda barnet uppfattar bärarmoderns röst, hennes hjärtslag och andra ljud som utifrån når in i livmodern. Det känner lukt och smak, förnimmer den blivande moderns smekningar och tryck på magen. 

Anknytningen mellan mor och barn efter födseln är med andra ord inte början på en process, utan fortsättningen på en förbindelse som varit etablerad i månader. 

Denna syn skiljer sig skarpt från den hos ST-läkaren Andreas Bengtsson, själv far till ett surrogatfött barn, som även han yttrar sig i Läkartidningen. Bengtsson lutar sig mot den brittiske läkaren John Bowlby, som lade grunden för modern anknytningsteori genom en serie studier med början vid 1950-talets slut. Spädbarn gör, menar Bengtsson, fram till omkring sju veckors ålder inte någon skillnad på omsorgsgivare, utan »accepterar tröst från alla oavsett biologiskt band eller vem som vårdar barnet«. Själva anknytningsprocessen »startar som starkast vid 6 månaders ålder« och barnet kan för övrigt »inte [anses] börja få ett medvetande förrän vid 2–3 månaders ålder«. Jag undviker gärna att tänka på hur omhändertagandet av spädbarn skulle se ut om denna uppfattning omsattes i praktik.

Bengtssons inlägg är intressant också av ett annat skäl, nämligen att det gör en explicit koppling mellan surrogatmödraskap och »ett jämställt föräldraskap där båda föräldrar oavsett kön kan ta ett lika stort ansvar för omvårdnaden redan från födseln«. Modern är utbytbar mot en pappa, mot en annan mamma, faktiskt mot »alla«, om vi ska tro Bengtsson. Det är ett radikalt avfärdande av varje biologisk förväntan eller kroppsligt etablerat band, som alltså kopplar föreställningen att ett barn utan några konsekvenser kan tas ifrån sin mor i samma ögonblick det lämnar hennes kropp till föreställningen att kvinnans bärande av barnet i nio månader, och förmåga att nära barnet med sin egen kropp, är betydelselös: kvinnan och mannen är och bör vara fullständigt likvärdiga från första stund. 

Att forskningsläget när det gäller uppföljande studier på barn tillkomna genom surrogatmödraskap är ofullständigt är en sak – men innebörden av frågan om surrogatmödraskapets vara eller icke-vara låter sig inte fullt ut ringas in genom statistiska samband. Vad surrogatmödraskapet i grunden handlar om är iscensättandet av en synnerligen specifik idé om mänsklighet, enligt vilken också människans djupaste instinkt – att vårda sin egen avkomma – förstås som en meningslös anakronism.

Det kraftfullaste argumentet mot surrogatmödraskap finner jag märkligt nog varken i debattinlägg eller forskning, utan i en praktisk guide från en amerikansk fertilitetsklinik, avsedd för par som väntar på ett surrogatfött barn. Eftersom anknytning har en fysisk komponent är det, förklarar guiden, helt naturligt att bebisen kommer att födas med en viss anknytning till »surrogatet«. Bebisar utvecklar starka hörsel- och luktsinnen under graviditeten, som gör det möjligt för dem att knyta an till sina mammor – »eller i det här fallet, surrogatet«. Skulle det vara svårt att hitta tid i kalendern för att fysiskt besöka surrogatmodern under graviditeten för att barnet ska få bekanta sig med de avsedda föräldrarnas röster kan man, tipsar kliniken, spela in en ljudfil som den gravida kvinnan kan spela upp för sin mage. Det är också lämpligt att hon vid överlämningen av det nyfödda barnet skickar med exempelvis ett gosedjur som har hennes lukt som tröst. Om surrogatmodern kan tänka sig att hålla barnet i famnen innan hon ger det ifrån sig rekommenderas detta, eftersom det tillåter barnet att bekräfta sina sinnen vid sitt första ögonblick utanför moderns – »eller i det här fallet, surrogatets« – kropp; att få börja uppleva världen omkring sig medan det ges närhet av den som burit det i nio månader. Om surrogatmodern är »känslomässigt oförmögen« att genomföra detta kan man be henne etablera en mindre grad av fysisk kontakt med det nyfödda barnet, till exempel röra vid dess händer eller fötter.

Principen om barnets bästa framstår mot bakgrund av dessa ord som en chimär. 

Artikeln är kortad något relativt originalet.