Mediebilden och verkligheten två parallella universum

TEXT: MARTIN KRAGH

De statliga ryska medierna levererar politisk propaganda förklädd till underhållning och klickbetesjournalistik. Typiska inslag är desinformation och spridande av konspirationsteorier.

Kommunism och kapitalism. Autokrati och demokrati. 1900-talet var en enda pågående konflikt mellan antagonistiska system, där frågan om sanningsanspråk och tolkningsföreträde var central.

Desinformation var en del av kontrahenternas politiska krigföring men handlade aldrig om enskilda lögner från politiker och vanliga medborgare. Det var ett systematiskt och målmedvetet arbete utfört av stora byråkratier som vanligtvis var säkerhetstjänster och vars insatser pågick under årtionden.

När den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB under täckmantel spred pamfletter i Afrika om rasdiskriminering och förtryck av svarta i den amerikanska södern var syftet inte folkbildning, utan att försvaga USA:s ställning på en viktig kontinent.
Falska påståenden om att Pentagon låg bakom aidsviruset blev framgångsrika, eftersom de hakade in i ett existerande klimat av rädsla och okunskap. Amerikanska underrättelsetjänsten CIA kunde främja såväl sanna budskap som demokratiska aktörer – som när de finansierade och distribuerade böcker av sovjetiska dissidenter och stöttade föreningar som polska Solidaritet. Men de kunde också sprida ogrundade anklagelser, som när de läckte påståenden om att KGB legat bakom mordet på Dag Hammarskjöld i Kongo 1961. CIA kunde också underblåsa statskupper i tredje världen, som när de 1973 bidrog till att Chiles socialistiska ledare Salvador Allende störtades. Säkerhetstjänsternas agerande låg i en gråzon mellan fred och krig.
vladimir putin var från början av sin karriär en medial produkt. Han hade aldrig innehaft offentliga uppdrag eller deltagit i politiskt kampanjarbete. För en majoritet av befolkningen var han i allt väsentligt en blank yta. Det andra Tjetjenienkriget formade bilden av honom som en ledare i krig.

Som president var hans första steg att cementera sin makt över landets statliga TV-kanaler. Bilden som skulle förmedlas var tydligt och noggrant redigerad: Putin räddar tigrar; Putin rider barbröstad på en häst; Putin förmanar oligarker och regionala ledare; Putin åker motorcykel; Putin håller viktiga möten med världsledare. Syftet var att ställa sig ovanför vanlig politik, kohandel och efemärt käbbel, att vara en enande konsensusgestalt. Att tillåta en demokratisk valprocess var omöjligt, eftersom en sådan skulle ha devalverat hans ställning som tsarlik ledare över massan. Sålunda kunde han redan från början av sin karriär aldrig heller tillåta genuin politisk konkurrens.

DET RYSKA medielandskapet förenade statens politiska målsättningar med kommersialism och moderna uttryck. Genom kontinuerligt stigande reklamintäkter och statlig finansiering blev de regimstyrda nätverkens produktioner alltmer professionaliserade. Reklamintäkterna på de rikstäckande TV-stationerna ökade från 235 miljoner dollar år 2000 till 4,7 miljarder dollar år 2008.
Kombinationen av politisk styrning och ökade finansiella resurser möjliggjorde en specifik form av medialt utbud – välproducerad underhållning och nyhetsförmedling som i första hand avsåg att vara patriotisk och emotionellt engagerande, snarare än innehållsmässigt korrekt.

Världsbilden som förmedlades var enkel: Ryssland är inte perfekt, men utanför landets gränser råder oro och instabilitet. Samtidigt var statsmedierna komplett regimlojala, illustrerat av följande Twitterinlägg från RT:s chefredaktör Margarita Simonjan i samband med 2018 års presidentval: »Tidigare var han enbart vår president. Nu är han vår ledare [vozjd]. Och vi överger honom inte.«

INSKRÄNKNINGEN av Rysslands informationslandskap sammanföll med regeringens starkare fokus på nationell säkerhet och att värna landet från allt tänkbart inflytande utifrån. »Vi befinner oss för tillfället i ett tillstånd av informationskrig med trendsättarna i informationsutrymmet«, noterade presidentens talesperson Dmitrij Peskov i mars 2016, »inte minst med anglosaxarna och deras medier.« Medierna skapade parallella universum, mellan bilden på TV-skärmen och verkligheten.

Effekten var en konstant pågående kognitiv dissonans. Samtidigt som ryska nyhetsprogram erbjöd västerländska vänsterdebattörer en plattform för att kritisera amerikansk polisbrutalitet och inkomstojämlikhet, lät landets myndigheter fängsla ryska socialister och oberoende fackföreningsledare. Samma TV-kanaler som larmade om det nära förestående hotet från fascismen i Ukraina bjöd in personer som den amerikanska nynazisten Richard Spencer för att tala om hotet från islam i Europa (utan att varudeklarera gästens politiska hemvist).

Narrativen om det depraverade väst behövde ständigt skruvas upp. Tyska läkare utför könsbyten på fyraåriga barn. Italienska domstolar accepterar pedofili. Danmarks regering har legaliserat bordeller för besökare som vill ha sex med djur. Bara fantasin hos landets journalister och redaktörer föreföll sätta gränserna för vad som kunde påstås om omvärlden.
Över tid minskade mängden nyhetsinslag om hemlandet överhuvudtaget. Enligt en EU-finansierad rapport handlade 32 procent av inslagen på Rysslands ledande TV-program Kanal 1 i mars 2015 om Ukraina, jämfört med 13 procent om inrikespolitik och 4 procent om ekonomi. Utrikespolitiken blev ett pågående spektakel för att distrahera åhörarna från tankar på vad som faktiskt pågick i landets inre samhällsliv.

DE MEDIALA praktiker som ursprungligen utvecklats för inhemskt bruk fick under 2010-talet internationella vingar. Mediesatsningar som den statliga TV-kanalen RT inledde sändningar på arabiska, engelska, tyska och spanska. Mottot var att »ifrågasätta mer«, något som inte minst tillämpades på regeringar i EU och USA. Även om kanalernas inflytande ofta förblivit begränsat har de kunnat fylla vissa nischer och expandera Kremls parallella universum.
RT rekryterade välkända profiler som Julian Assange, grundaren av Wikileaks och en hängiven kritiker av USA:s regering, och etablerade en omfattande närvaro på sociala medier. Med påståenden och spekulationer om att CIA legat bakom ebolaviruset i Afrika, att EU finansierar fascister i Ukraina och att den brittiska säkerhetstjänsten ligger bakom ett »hemligt nätverk« av journalister, forskare och politiker vars mål det är att underminera Ryssland utmärkte sig kanalen för vinklingar som påminde om sovjetiska desinformationskampanjer.

När det malaysiska passagerarflygplanet MH17 sköts ner över de ockuperade områdena i Ukraina sommaren 2014 gick RT och andra besläktade kanaler upp i högsta växel: planet hade skjutits ner av ett ukrainskt stridsflygplan; planet hade aldrig funnits; planet hade fyllts med döda kroppar och släppts över området för att diskreditera Ryssland; det fanns inga belägg för att planet skjutits ner; planet hade sprängts inifrån på order av CIA; målet hade varit att döda Vladimir Putin. Inga påståenden kunde vara korrekta samtidigt, och inget påstående gick i linje med vad som tydligt kunnat kartläggas av oberoende utredningar och journalister, nämligen att planet skjutits ner av ett ryskt antirobotförsvar (sannolikt av misstag).
Men syftet var inte att berätta vad som hänt, utan att sprida tvivel och förhindra ansvarsutkrävande.

I DECEMBER 2003 hade 72 procent av de tillfrågade respondenterna i en opinionsundersökning i Ryssland uppgett en positiv inställning till EU-länderna, mot 20 procent som var negativa. I januari 2015 uppgav enbart 11 procent av de tillfrågade att de hade en positiv syn på EU, jämfört med 71 procent som var negativa. En stor grupp hade alltså omvänts i sin inställning. Ett årtionde av antivästliga inslag i ryska statsmedier hade uppnått önskad effekt.
Förändringen var inget mysterium. Flera viktiga och svåra händelser i rysk nutidshistoria – statskollaps, ekonomisk kris, förlorad känsla av identitet och tillhörighet, men också västsamfundets införande av ekonomiska sanktioner mot Ryssland 2014 – gav stark resonans hos ryska väljare. Genom att knyta landets situation till påstått illasinnade krafter i omvärlden förmedlade Putin en historia som hans publik var redo att höra och assimilera. Många var beredda att tro på föreställningen om att landets problem berodde på västsamfundets illasinnade intentioner.

Politisk propaganda förklädd till underhållning och klickbetesjournalistik var logiska uttrycksformer för sin tid. Desinformation och spridande av konspirationsteorier har varit ett av de illiberala styrenas kännetecknande karaktärsdrag. Genom etablerandet av en Ersatz-verklighet skapade Kreml ett verklighetsbestämmande narrativ där konventionella begrepp om kunskap och sanning ersattes med subjektivitet och godtycke. I en situation där alla begrepp upphävts fick lögnen en ny funktion, ett cyniskt instrument för att mörklägga och statuera exempel.

NÄR DEN RYSKE presidenten inför världsmedierna i mars 2014 förkunnade att det inte fanns några ryska soldater på den ukrainska Krimhalvön i strid med folkrätten, för att på årsdagen av annekteringen nöjt förklara att planen varit hans från första början, hade han inte ljugit så mycket i syfte att ersätta en verklighet med en annan som att förklara att fakta inte spelar någon roll. Omvärlden visste redan att soldaterna på marken var ryska specialförband. Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som vid tiden stod i tät kontakt med Putin, hade konstaterat att han »levde i en alternativ verklighet«. Men hennes ryska motpart visste vad han gjorde. Lögnen var en maktdemonstration, ett konstaterande av att frågan om huruvida han talade sanning eller ej inte spelade någon roll.

Världsordningen brukade vara mindre tvetydig: autokratier mot demokratier; stängda mot öppna samhällen; centralstyrda mot liberala ekonomier. Bland premisserna för 1990-talets demokratisering fanns att institutioner som ett pluralistiskt medielandskap och fria marknader skulle förankra demokratin. Det var den distinkta kontrasten mot auktoritära styren som genom århundraden förlitat sig på censur som primärt kontrollinstrument. Organisationer som KGB hade ägnat betydande resurser åt att förfölja dissidenter och konfiskera politiskt känsliga manuskript och texter. Vad som uppstod vid kommunismens fall var emellertid inte en liberal idealordning, utan något kvalitativt annorlunda, ett hybridsamhälle där element från tidigare auktoritära epoker flöt samman med moderna uttryck. De styrande eliterna i samhällen som Ryssland och Turkiet lärde sig under 1900-talet att statlig kontroll och propaganda kan samexistera med dokusåpor och konsumtionsnöjen – att vara marknadsorienterad i form och auktoritär i innehåll. Annat än i undantagsfall behövde politisk kontroll inte utövas genom bokstavlig censur. Det öppna samhällets funktionssätt kunde undermineras genom missbruk av yttrandefriheten. Censur genom skapandet av brus och oljud!



Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker