Gripen i Madrid på Putins order

VÅREN 2018 var sällsynt sval i Madrid. Jag hade tagit flyget dit för ett möte med José Grinda, Spaniens främsta korruptionsbekämpande åklagare. Jag var där för att presentera bevis för att svarta pengar med koppling till mordet på min ryske advokat Sergej Magnitskij hade använts till köp av lyxvillor längs spanska solkusten. Mötet skulle hållas klockan elva på förmiddagen nästa dag.

Morgonen därpå var det strålande solsken. Jag kollade igenom mina papper och öppnade hotellrumsdörren för att gå ner och äta frukost. Jag tvärstannade. På trappavsatsen stod hotelldirektören med ena handen i luften. På vardera sidan om honom stod en polis i uniform från Policia Nacional.

»Jag ber om ursäkt, Mr Browder«, sa hotelldirektören, »men ni måste följa med de här männen.«

»Varför då?« frågade jag. Den större av de två poliserna stirrade mig i ögonen och sa:

»Interpol. Ryssland.«

RYSSARNA HADE försökt få mig arresterad i flera år, och nu lyckades de alltså till slut.

Hotelldirektören bad mig packa ihop mina saker. Jag passade på att ringa min hustru Elena. Men hon svarade inte. Sedan ringde jag Ruperto, min spanske advokat, som hade ordnat mötet med Grinda. Inget svar där heller.

Medan jag packade mindes jag något som Elena hade sagt efter att jag blivit kvarhållen på flygplatsen i Genève i februari samma år. »Om något sådant händer igen, och du inte får tag i någon, lägg upp det på Twitter«, hade hon sagt. Jag hade börjat använda Twitter ett par år tidigare och hade omkring 135 000 följare, många av dem journalister, statstjänstemän och politiker på olika håll i världen. Jag lydde hennes råd och twittrade:

Akut: Blev just gripen av spansk polis i Madrid på en rysk arresteringsorder genom Interpol. På väg till polisstationen just nu.

Poliserna satte inte på mig handklovar och sökte inte igenom mina kläder. De sa bara åt mig att följa med. De stod bakom mig medan jag betalade hotellräkningen. Vi möttes av stirrande blickar från andra hotellgäster som strömmade förbi.

Med den ena polisen framför mig och den andra bakom leddes jag ut till deras lilla polisbil. Min väska lades i bagageutrymmet och jag föstes in i baksätet. Ett tjockt plexiglas separerade mig från poliserna. Det fanns inga dörrhandtag i baksätet och ingen möjlighet att veva ner rutorna. Föraren startade bilen, medan den andre polisen satte på blåljus och sirener. Och så åkte vi i väg.

Så fort sirenerna började tjuta var det en skrämmande tanke som slog mig: Tänk om de här männen inte alls är poliser. Tänk om de på något sätt har lyckats få tag i uniformerna och polisbilen och bara låtsas vara poliser. Tänk om de i stället för att köra mig till polisstationen kör mig till ett flygfält och sätter mig på ett ryskt privatplan till Moskva.

Det var inte bara en paranoid fantasi. Jag hade blivit mordhotad många gånger, och flera år tidigare hade jag varnats av en amerikansk statstjänsteman att ett »extraordinärt utlämnande« planerades av ryssarna för mig.

Hjärtat bultade. Hur skulle jag ta mig ur det här? Jag började oroa mig för att människorna som såg inlägget på Twitter inte skulle tro mig. Kanske gissade de att mitt konto blivit kapat eller att det bara var ett skämt.

Tack och lov hade männen inte tagit min telefon. Jag tog ett foto i smyg genom plexiglaset på deras bakhuvuden och polisradion vid instrumentbrädan. Jag twittrade genast bilden.

Mobilen var i tyst läge, men efter bara några sekunder lyste den upp. Samtal började komma från journalister över hela världen. Jag kände inte att jag kunde svara, men så ringde min spanska advokat. Jag duckade bakom avdelaren, kupade handen över telefonen och talade så tyst jag kunde.

»Jag har blivit gripen«, viskade jag. »Jag är i en polisbil.« Men männen hörde mig. Föraren girade ut mot vägkanten. Den större mannen släpade ut mig på gatan och tog båda mina telefoner.

»Inga telefoner!« skrek den mindre mannen. »Arresterad!«

»Advokat«, sa jag till honom.

»Ingen advokat!«

Ingen advokat? Vad i helsike skulle det betyda? Det här var ju ett EU-land. Jag var säker på att jag hade rätt till advokat. Jag tittade ut på husfasaderna och sökte efter tecken på att en polisstation skulle dyka upp. Såg inget. Jag försökte övertyga mig själv: Jag blir inte kidnappad av ryssarna! Jag blir inte kidnappad! Jag blir inte kidnappad! Men det kunde ju absolut vara en kidnappning det rörde sig om.

Till slut stannade vi utanför en anonym kontorsbyggnad. Inga människor syntes till och inga tecken tydde på att det var en polisstation. Männen sa åt mig att kliva ut.

»Vad gör vi här?« frågade jag.

»Hälsoundersökning«, skrek den mindre av männen.

Hälsoundersökning? Jag hade aldrig hört talas om någon som fått en hälsoundersökning i samband med ett polisingripande.

Kallsvetten samlades i handflatorna. Nackhåren reste sig. Inte en chans att jag skulle gå in frivilligt i en omärkt byggnad och utsätta mig för något slags undersökning. Om detta var en kidnappning, vilket jag nu började tro, kunde jag föreställa mig vad som fanns därinne: ett kritvitt kontor med en brits av stål, ett litet bord med diverse injektionssprutor och ryska män i billiga kostymer. De skulle injicera något i mig, och innan jag visste ordet av skulle jag vakna i ett fängelse i Moskva. Mitt liv skulle vara över.

»Ingen hälsoundersökning!« sa jag med eftertryck. Adrenalinet strömmade till och jag knöt instinktivt nävarna. Jag hade inte varit i slagsmål sedan nionde klass i skolan, men plötsligt var jag redo att ta mig an de här båda männen för att försöka undvika att bli kidnappad.

Den ena mannen ställde sig mycket nära mig, medan den andre ringde upp någon och talade febrilt i telefonen. När han hade lagt på skrev han något på skärmen. Han visade det för mig. Google Translate. Det stod:

»Hälsoundersökning standardprocedur.«

»Skitsnack. Jag vill ha min advokat. Nu!«

»Ingen advokat«, upprepade mannen bredvid mig entonigt. Rätt vad det var stod bildörren öppen och de knuffade in mig igen. Återigen blåljus och sirener. Vi fastnade på nytt i en bilkö, nu framför kungliga slottet. Jag var antingen kidnappad av ryska agenter eller arresterad av spanska polisen, men om detta var människorna där ute fullkomligt ovetande medan de ägnade sig åt en trivsam utflykt för att ta in stadens sevärdheter.

Tio minuter senare kom vi in på en smal gata kantad av polisbilar. En mörkblå skylt som det stod Policia på stack ut på sidan av en sliten byggnad i rött tegel. Männen måste alltså vara riktiga spanska poliser! Om inte annat skulle mitt fall få en ordentlig prövning innan det fanns minsta risk att jag skulle bli utlämnad till Moskva.

Inne på polisstationen låg spänning i luften. Ur männens perspektiv hade de framgångsrikt spårat upp och gripit en internationellt efterlyst brottsling på flykt, vilket knappast var vardagsmat på denna lilla polisstation i Madrid.

De lämnade mig i förhörsrummet och ställde min resväska i ett hörn. Mina mobiltelefoner lades med skärmen nedåt på ett skrivbord. En av poliserna som gripit mig sa åt mig att inte röra dem. Det var svårt. Telefonerna surrade och lystes upp av sms, tweets och obesvarade samtal. Det var en lättnad att se hur mycket uppmärksamhet min situation fick.

Medan jag satt där i min ensamhet greps jag av allvaret i situationen. Visserligen var jag inte kidnappad, men jag var omhändertagen av det spanska rättsväsendet på en rysk arresteringsorder. Jag hade stålsatt mig i flera år för detta. Jag visste precis hur det skulle gå till. Det arresterande landet skulle ringa upp Moskva och säga: »Vi har er rymling. Vad vill ni att vi gör med honom?« Ryssland skulle svara: »Utlämna honom.«

Sedan skulle Ryssland ha 45 dagar på sig att komma med en formell utlämningsbegäran. Efter det skulle jag ha 30 dagar på mig att svara, varpå Ryssland i sin tur skulle få ytterligare 30 dagar på sig att svara mig. Med de oundvikliga förseningarna i åtanke skulle jag behöva sitta ett halvår i ett tryckande spanskt fängelse innan jag antingen släpptes fri eller skickades till Ryssland.

Jag tänkte på min 12-åriga dotter Jessica. Bara en vecka tidigare hade vi varit på en länge utlovad far-och-dotter-resa till det natursköna Cotswolds i England. Jag tänkte på min 10-åriga dotter Veronica, som jag hade lovat att ta med på en liknande resa, men som nu kanske skulle behöva vänta väldigt länge på den. Jag tänkte på mitt äldsta barn, David, som gick på Stanford och hade börjat göra karriär. Jag var säker på att han följde den här prövningen på Twitter och var utom sig av oro. Jag tänkte på min fru, och på hur hon måste känna sig i den här stunden.

Efter en halvtimme kom en äldre polis in i förhörsrummet. Han överlämnade ett dokument med anklagelseakten på engelska. Enligt EU:s lagstiftning har alla gripna rätt att läsa vad de anklagats för på sitt modersmål. Jag böjde mig fram över papperet. Bara standardfraser, bortsett från det lilla utrymme som angav brottet jag påstods ha begått. Det enda ord som stod där var »Bedrägeri«. Ingenting annat.

Jag lutade mig tillbaka. Trästolen knarrade. Jag tittade på polisen och tolken. De förväntade sig någon sorts reaktion, men ryssarna hade anklagat mig för värre brott under så lång tid att ordet »Bedrägeri« knappt fick någon effekt. Det förvånade mig att de lade ribban så lågt.

Än en gång bad jag att få tala med min advokat. »I sinom tid«, svarade tolken.

JUST DÅ BRÖT stor uppståndelse ut i korridoren utanför. En polisman störtade in i ett intilliggande rum fullt av uniformerade poliser. Dörren slog igen med en smäll. Polisen och tolken i mitt rum tittade på varandra och försvann sedan ut. Jag lämnades ensam igen.

Några minuter senare kom den äldre polisman som gett mig anklagelseakten tillbaka in i rummet, tätt följd av tolken, båda med sänkt blick. Han sa något till henne på spanska, sedan vände hon sig till mig och sa: »Mr Browder, Interpols generalsekretariat i Lyon har just skickat ett meddelande. De har beordrat er frigivning. Arresteringsordern är ogiltig.«

Mitt humör steg. Mobiltelefonerna surrade. Jag plockade upp anklagelseakten och telefonerna. Det var 178 missade samtal. Jag hade bland annat fått ett meddelande från dåvarande brittiske utrikesministern Boris Johnson, som bad mig ringa så snart som möjligt. Alla större nyhetsmedier – ABC, Sky News, BBC, CNN, Time, Washington Post – ville veta vad som pågick. Så även min fru, min son och vänner från hela världen, varav flera från Ryssland. Jag skickade ett sms till Elena om att allt var bra och att jag skulle ringa snart. Jag meddelade David och mina kollegor på kontoret i London samma sak.

Jag promenerade ut i den öppna delen av polisstationen. Stämningen hade skiftat. De hade trott att det var en modern variant av Schakalen som de fångat in, men nu skulle jag gå fri.

Till sist lyckades jag få tag i min spanska advokat. Medan jag satt på polisstationen hade han ringt runt till alla han kände inom den spanska ordningsmakten, till ingen nytta. Det som räddade mig var i stället Twitter. Mina tweets hade genererat hundratals telefonsamtal till Interpol och de spanska myndigheterna, som snart förstod vilken soppa de klampat in i.

Jag erbjöds skjuts till hotellet. »Nej tack. Hela den här otrevliga historien har lett till att jag är fyrtiofem minuter sen till ett möte med José Grinda.«

När de hörde hans namn rann färgen ur deras ansikten. Poliserna slog praktiskt taget knut på sig själva för att få skjutsa mig till Grindas kontor. Jag tackade ja. Och denna gång åkte vi med en betydligt finare bil.

I ENTRÉN TILL åklagarkontoret möttes jag av Grinda. Han bad så mycket om ursäkt, skamsen över att ha bjudit in mig till Madrid för att delge honom bevismaterial mot ryska brottslingar – och så blev jag gripen av hans kollegor på en order utfärdad av just dessa ryska brottslingar.

På hans kontor berättade jag om min ryske advokat Sergej Magnitskij – samma historia som jag berättat så många gånger förut. Jag beskrev hur Sergej hade tagits som gisslan av korrupta ryska tjänstemän och till slut dödats i fängelse som min ställföreträdare. Jag berättade att människorna som mördat Sergej hade håvat in stora förtjänster från det skattebedrägeri som han avslöjat. Jag förklarade att en del av pengarna hade använts till att köpa fastigheter för 33 miljoner dollar längs spanska solkusten.

När mötet med Grinda var över insåg jag att vi hade fått en ny bundsförvant – och att Putins Ryssland förlorat ytterligare några flagor av sin redan skamfilade trovärdighet.