Humboldt och den akademiska friheten

I ETT BREV till den preussiske kungen i början av 1800-talet argumenterade den tyske ämbetsmannen och språkforskaren Wilhelm von Humboldt (1767–1835) för ett nytt ut­bildningssystem. Hans idéer kom senare att utgöra modellen för det moderna forskningsuniversitetet. Humboldt ansåg att undervis­ningen skulle vila på vetenskaplig grund och att det skulle vara en plikt för lärarna att be­driva forskning.

Universitetets roll skulle vara att förmedla bildning snarare än ren yrkesutbildning. Det skulle vara öppet för alla sociala klasser och Humboldt betonade vikten av akademisk frihet, fritt sökande efter ny kunskap. Vid Universität zu Berlin, numera Humboldt-Universität zu Berlin, grundat 1810, kunde hans idéer om ett nytt utbildningssystem förverkligas.

Humboldts tankar bildade mönster för hur forskning och utbildning skulle bedrivas, främst inom Europa, men under 1800-talet var det också vanligt att amerikanska akade­miker tillbringade en tid vid de tyska forsk­ningsuniversitet som växte fram.

MYCKET HAR HÄNT sedan Wilhelm von Humboldts tid. Med samhällsutvecklingen har följt en lång rad, ofta omfattande, för­ändringar av universitetens organisation och deras roll i samhället, inte minst i vårt land. På 1960-talet öppnades universiteten för nya grupper av studenter – vi fick så småningom massuniversitet. Under 1960-och 70-talen ålades universiteten att öka samverkan med näringslivet för att stimulera den ekonomiska tillväxten, och näringslivet och det omgivande samhället fick gradvis ökat inflytande över universiteten. Vid millennieskiftet intensifie­rades internationaliseringen: genom den så kallade Bolognaprocessen skapades ett mer enhetligt europeiskt högskolesystem sam­tidigt som universiteten utsattes för global konkurrens, med satsningar på vetenskaplig excellens och resurskrävande utvärderingar i jakten på topplaceringar på rankningslistor.

Men Wilhelm von Humboldts idéer om den akademiska friheten är fortfarande aktuella – åtminstone i teorin. Artikel 13 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna fastslår att »konsten och den vetenskapliga forsk­ningen ska vara fria. Den akademiska friheten ska respekteras.« Denna frihet är skyddad även i vår grundlag.

Akademisk frihet innebär att varje forskare har rätt att fritt välja forskningsproblem och forskningsmetod samt fritt publicera forsk­ningsresultat. Men den akademiska friheten innefattar också universitetens autonomi. Humboldt menade att »staten måste alltid förbli medveten om att saken i sig blir mycket bättre av att staten inte blandar sig i.«

DEN AKADEMISKA friheten är i dag satt under press i många länder. I den år 2021 utgivna antologin Academic freedom under pressure? A comparative perspective ger för­fattarna exempel på hur den akademiska friheten i dag inskränks. I Europa återfinns de tydligaste exemplen i Ungern och Polen, där staten genom nya lagar utövar direkt påver­kan på styrningen av universiteten. Det har haft till följd att Ungerns främsta universitet har tvingats flytta utomlands och att den ungerska vetenskapsakademien har fråntagits sina möjligheter att fritt bedriva forskning.

Den akademiska friheten kringgärdas genom statliga åtgärder även i andra länder. Margrit Seckelmann och Alfredo Marra beskriver i boken hur regeringar, under före­vändning att stärka universitetens autonomi, visserligen har gett universiteten viss frihet men samtidigt infört olika instrument för att ändå behålla kontroll, med finansiering kopplad till akademiska prestationer.

Den nya »friheten« innebär främst att uni­versiteten fått rätt att hantera sin egen bud­get, ansvara för rekryteringar och organisera sin verksamhet – universiteten har i realiteten getts rätten att förvalta sina medel snarare än fått akademisk frihet i begreppets traditionel­la mening. Och med den ökade flexibiliteten kom en skyldighet att dokumentera och rap­portera resultatindikatorer. Detta har medfört en försvagning av universitetens demokra­tiska självstyre till förmån för en bolagsstyr­ningsmodell och har lett till mer byråkrati i stället för mindre.

BEGREPPET AUTONOMI har således fått en annan innebörd än den som Wilhelm von Humboldt avsåg, för universitetens rätt att förvalta sina egna resurser ska inte förväxlas med akademisk autonomi i ordets traditionella mening, det vill säga universitetets oberoende från utomstående statliga begränsningar. Risken är också att friheten kan gå förlorad, inte endast på grund av politisk kontroll, utan också på grund av bundenheten till den eko­nomiska världen.

Även i Sverige fick universiteten ökad fri­het från staten i och med autonomireformen 2011, men makten överfördes främst till universitetsledningarna. Linjeorganisation och new public management blev inte sällan rådande, med minskad kollegialitet som följd. Beslutande nämnder med kollegialt utsedda vetenskapligt meriterade lärare är inte längre ett krav, och dessa avskaffades vid många uni­versitet. Och med avregleringen följde myn­dighetskontroll och ökade redovisningskrav.

Dagens »kvantitativa« utvärderingsmeto­der för vetenskaplig verksamhet, där antalet publicerade arbeten värderas mer än deras kvalitet, utgör enligt Lorenza Violini likaså ett hot mot den akademiska friheten. I dag uppfattas forskning – traditionellt tänkt som en permanent process – ofta som »projekt«, med en plan, en början och ett slut med speci­fika resultat, eftersom utvärdering underlättas av att forskningen beskrivs i form av tidsbe­gränsade projekt.

Modern »kunskapsproduktion« lyfter fram ett system som stöder omedelbar tillämpning av de erhållna resultaten, betonar konkurrens och värdesätter forskning som kan säljas på marknaden på kort tid, enligt Sabrina Tranquilli. »Nyttig« forskning med konkreta kortsiktiga mål prioriteras på bekostnad av den grundforskning som ger resultat som inte kan planeras eller bara kan planeras på lång sikt och som driver kunskapsfronten. Att den forskning som finansieras av staten på ett eller annat sätt ska vara till gagn för samhället och medborgarna är förvisso ett berättigat krav, men statens önskan om snabb valuta för pengarna leder inte alltid till de bästa lösning­arna på angelägna samhällsproblem.

MEN AKADEMISK frihet kräver inte bara oberoende från yttre begränsningar, utan också oberoende inifrån. Än märkligare än att staten begränsar universitetens frihet är att många studenter i dag verkar för en inskränkning av den akademiska friheten, något som Francesco Magni diskuterar. Det sker genom ett system av självcensur, där studenter kräver formella utredningar när innehållet i föreläsningar anses stötande, inte sällan med stöd av universitetsledningarna. Många gånger har grupper av studenter nekat inbjudna föreläsare rätten att tala på grund av deras uppfattning att budskapet kan vara känsligt för studenterna. Det här har skapat en tystnadskultur där alla måste tänka två gånger innan de yttrar något, för att de inte ska bli anklagade för okänslighet, eller till och med aggression.

Paradoxalt nog är det studenternas fram­gångsrika krav på rätt till yttrandefrihet på 1960-talet, med början i USA och Berkeley Free Speech Movement, som i dag åsidosätts när studenter kämpar för respekt för sin sårbarhet. I en tid då universiteten spelar en avgörande roll när det gäller att utbilda unga människor för att möta dagens utmaningar blir begränsningar av yttrandefriheten allt vanligare. Flera amerikanska universitet har infört regelverk, uppförandekoder och talarnormer, som föreskriver att lärare ska varna studenter i förväg för kontroversiellt kursmaterial som kan upplevas som stötande eller kränkande.

Det innebär att man tenderar att skydda universitetsstudenter i trygga miljöer där det inte finns risk att stöta på ord eller uttryck som kan väcka obehag, i stället för att uppma­na studenter att argumentera mot dem som man anser ha fel. Eller med Barack Obamas ord: »Förklara varför de har fel. Vinn över anhängare. Det är så saker fungerar i en de­mokrati.« Vad hände egentligen som på bara femtio år förvandlade det som ansågs viktigt nog att kämpa för på 1960-talet till ett hot?

DET ÄR ANGELÄGET att föra en diskus­sion om universitetens idé och deras roll i vårt samhälle, och i den diskussionen har Wilhelm von Humboldt fortfarande en given plats. Vid universiteten genereras ny kunskap som på olika sätt ska gagna samhället och individen, som ska leda till ekonomisk utveckling men också till att stilla individens nyfikenhet och ge svar på existentiella frågor. Humboldt men­ade att staten måste vara medveten om att detta bara kan förverkligas av fria, skapande krafter, inte på uppdrag av en stat, varken av regeringar eller näringsliv. Vikten av att värna den akademiska friheten ska heller inte underskattas ur ett demokratiperspektiv. Vi ser i dag hur frihet och demokrati hotas och förgörs på många håll i världen. Universiteten måste då utgöra forum för fria och kreativa tankar där kontroversiella frågor kan disku­teras utan risk för repressalier och där unga studenter får lära sig vad det betyder att leva i ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.