Några lärdomar om skönhet

TEXT: EMILY RATAJKOWSKI

Den amerikanska fotomodellen Emily Ratajkowski ger här en öppenhjärtig bild av hur det är att ses som en av världens vackraste kvinnor – vad det innebär att vara kvinna och samtidigt en kommersiell vara. En tunnhudad text som på intet sätt efterlever vår vrånga skandinaviska Jantelag.

MIN MAMMA ÄR en klassisk skönhet: hon har gröna ögon som sitter brett isär, en liten elegant näsa, nätt figur och vad hon själv skulle kalla timglasmidja. Under hela sitt liv har hon liknats vid Elizabeth Taylor, en jämförelse som jag skriver under på. Människor ur en äldre generation brukade tala om för henne att hon såg ut som en ung Vivien Leigh. Både Över alla hinder och Borta med vinden var filmer som ingick i den lilla samlingen av VHS-videor som mina föräldrar förvarade vid sin säng. Som barn såg jag dessa filmer hur många gånger som helst, och kände att jag hos dessa southern belles fick en glimt av min mammas yngre jag. När Vivien Leigh tippade ner hakan för att kasta en sned blick mot Clark Gable tänkte jag på min mammas berättelser om beundrarna som stått på gräsmattan nedanför hennes sovrumsfönster i high school. Jag brukade föreställa mig den silkiga känslan av bandet hon fått som homecoming queen och tyngden av den glittrande tiaran hon bar på bilderna i årsboken.

JAG VAR NIO eller tio när mamma berättade för mig om vilka svårigheter man fick räkna med som vacker kvinna. Hon satt i sin vanliga fåtölj i vardagsrummet och pratade om kvinnorna hon jobbade med, hur ingen av dem var lika snygg som hon och hur alla därför var avundsjuka. »De straffar mig för det.« Med allvarlig ton varnade hon mig: »Andra kvinnor kommer att bli avundsjuka på dig och de kommer att vara elaka. Det är inte lätt. Det är ensamt – folk tycker helt enkelt inte synd om vackra kvinnor.« Det gick upp för mig då att min mamma tog för givet att också jag skulle bli vacker, precis som hon, och att det här samtalet var tänkt som en lektion från mor till dotter.

Pappa stod i dörröppningen till köket och lyssnade med armarna i kors. Han började skratta och jag vände blicken mot honom.
»Visst», bröt han in, »men hur är det för fula kvinnor då? Har inte de det rätt jäkligt? Bara föreställ dig hur de känner det. Folk lägger knappt märke till att de finns.« Mamma surnade till och satte sig rakt upp, blängde på honom som om han dragit ett opassande skämt. Jag insåg då att det lidande som min mamma pratade om egentligen var något bra – en följd av att man var vacker och kunde dra till sig mäns uppmärksamhet. Världen är inte snäll mot kvinnor som inte får män att vända på huvudet.

JAG FÖRSÖKTE utröna var i skönheternas hierarki som mina föräldrar ansåg att jag hörde hemma. Det verkade vara viktigt för dem båda, framför allt för min mamma, att deras dotter uppfattades som vacker – de tyckte om att berätta för sina vänner att människor på gatan frågade om jag inte skulle bli modell. När jag väl skrev kontrakt med en modellagentur i middle school skröt de gärna om mina framgångar i branschen. De såg på modellandet som en möjlighet de som ansvarstagande föräldrar borde uppmuntra. »Hon skulle kunna tjäna mycket pengar. Ni borde låta henne ta ansiktsbilder«, sa en kvinna i snabbköpskön en gång. När vi var tillbaka i mammas bil på shoppingområdets parkeringsplats brast jag i gråt. »Jag vill inte ha några ansiktspiller, mamma!» Jag hade hört fel och trott att jag skulle behöva mediciner för att bli tillräckligt vacker.

Till slut skaffade mina föräldrar mig en agent och började köra mig till plåtningar och castingar i Los Angeles, på samma sätt som mina klasskompisars föräldrar körde dem till fotbollsturneringar. Min pappa satte upp mitt första »visitkort« som modell (ett kort i kartoteksstorlek med bild på mig, samt uppgifter om mina mått, som man vanligtvis lämnade till uppdragsgivaren vid castingar) på väggen intill sitt skrivbord i klassrummet där han undervisade. När jag gick på high school ramade mamma in en förstoring av en svartvit modellbild på mig och ställde den på köksbänken, vänd mot ytterdörren så att alla som kom in omedelbart möttes av mina plutande läppar, bara ben och mitt tuperade hår. Jag skämdes över bilden och dess placering. Efter att jag hade flyttat hemifrån lyckades jag övertala mamma att plocka bort den. Den hade då stått där i flera år. »Du har rätt«, sa hon. »Den gör dig inte rättvisa längre. Du är vackrare nu.«

SKÖNHETEN VAR ett sätt för mig att utmärka mig. När jag utmärkte mig kände jag mina föräldrars kärlek som starkast.

MIN MAMMA använder bilderna på mig, och det faktum att jag är modell, till att bevisa för sig själv att hon är vacker. Att min skönhet ständigt bekräftas av omvärlden är något hon kan hålla upp som en spegel – och i den få en bild att mäta sitt eget värde mot. Hon säger: »En vän till mig från college skrev på Facebook att han sett ditt senaste magasinsomslag. Han sa: ›Inte direkt någon överraskning att Kathleens dotter är snygg! Men hon är inte lika vacker som du, Kathy. Ingen kan mäta sig med dig.‹«

Mamma älskar att påminna mig om den gången då hon klagat över att några kvinnor behandlat henne illa och jag, tre år gammal, hade slagit fast: »Mamma, de är bara avundsjuka!«
Hon återberättar den historien som ett gulligt bevis för hur omtänksam och perceptiv jag var redan vid så ung ålder. Det var först när jag blev äldre som det slog mig: Hur kunde jag redan ha mött idén att kvinnor tävlar med varandra – jag kunde ju inte ens läsa? Hur hade jag så tidigt förstått att min kommentar skulle skänka mamma lite tröst för de otrevligheter hon mött?

JAG FINNER EGNA sätt att konstruera en spegel inte olik min mammas. Jag granskar paparazzibilder och foton på mig själv från röda mattan på nätet och i kamerarullen på min telefon, zoomar in på mitt ansikte i ett försök att avgöra om jag verkligen är vacker. Jag bläddrar på Reddit, läser och värderar kommentarerna i tråden som handlar om mig, funderar över om jag är »överskattad«, som en användare påstår, eller tvärtom »en av de vackraste kvinnorna i världen«, som en annan skriver. Jag får av en kommentarskribent som påstår sig ha arbetat på en plåtning jag nyligen gjorde veta att jag »inte är något speciellt« när man ser mig på riktigt och från en annan användare som sett mig med min hund på ett kaffeställe i kvarteret där jag bor att jag är »mycket snyggare IRL. Ser bättre ut än på bild.«

Jag lägger upp bilder på Instagram som jag anser vittnar om min skönhet och sedan bevakar jag som besatt antalet lajks för att se om internet håller med. Jag samlar in den här sortens data i högre utsträckning än jag vill medge, allt i ett försök att mäta min attraktionskraft så objektivt och brutalt som möjligt. Jag litar på min skönhet som ett sätt att skydda mig själv, för att lära mig exakt hur mycket makt och kärlek jag kan göra anspråk på.

VISSA AV MIN mammas minnen känner jag så starkt inför att jag ibland har svårt att minnas om det är hon som har upplevt dem eller jag själv – som den gången då hon och pappa var på fest under deras tidiga kurtis (som hon uttrycker det) och hon gick på damrummet. När mamma kom ut från toalettbåset stod min pappas före detta flickvän och tvättade händerna framför en stor spegel.

Mamma ställde sig bredvid henne. »Och jag tänkte: Jaha, där är vi. Så olika. Du förstår vad jag menar?« Där var de: de två kvinnorna min pappa hade valt. Jag kan se dem framför mig, hur de står helt stilla med armarna hängande längs sidorna och uttryckslösa ansikten. Kanske rinner det fortfarande från en av kranarna. Min mamma är två decimeter kortare än den blonda kvinnan min pappa en gång bodde ihop med. Den bleka huden på kvinnas breda axlar och långa överkropp skimrar. Hennes hår luktar som saltvatten. Min mammas mörka, lockiga hår ramar in hennes hjärtformade ansikte och hennes kurviga höfter avtecknar sig som en skugga mot badrummets vita kakel. Bägge deras ansikten ligger i dunkel medan de bedömer sig själva och varandra.

SOM UNG KVINNA hatade jag att få komplimanger för mitt utseende, vare sig de kom från mina tjejkompisar eller de män och killar jag var intresserad av. En kille jag dejtade flyktigt när jag var strax över tjugo brukade reta mig för hur stel och obekväm jag blev när han sa till mig att han tyckte att jag var vacker. »Alltså herregud! Du kan verkligen inte ta det!« brukade han säga när han såg hur besvärad jag omedelbart blev.

»Käften.« Jag brukade himla med ögonen för att visa att han hade fel.
»Men du är modell, du är ju typ känd för att vara snygg«, brukade han förvirrat säga och invänta en förklaring. Jag visste aldrig vad jag skulle svara. Jag ville berätta för honom att jag inte behövde höra det från killar jag gillade. Jag hörde det gärna under plåtningar, när jag tjänade pengar, men jag ville inte ha det i mitt privatliv. En del av mig försökte kämpa emot min inlärda reflex att sätta likhetstecken mellan skönhet och att vara speciell och älskad. Nej tack, brukade jag tänka. Jag vill inte ha vad det nu är de erbjuder. Jag vill inte ha deras spegel, jag vill inte ha den där sortens kärlek som bygger på att jag är »vackrast i världen«.

MIN MAMMA slutade färga håret när hon var strax över sextio och lät det först bli grått, sedan silverfärgat och till sist vitt. Hon fortsatte att ha det kortklippt, lät dess naturliga volym ge form åt hennes ansikte. Hon var söt, ett adjektiv som sällan används för att beskriva kvinnor över sextio, men som är passande för min mamma och hennes eleganta drag som blivit mjukare med åldern.

»Det är märkligt att åldras«, sa hon till mig en morgon då hon satt på den blå soffan intill fönstret i min lägenhet i Los Angeles. »Jag var ute och gick häromdagen och fick syn på två attraktiva unga män som kom emot mig på trottoaren. Utan att tänka på det rätade jag lite på mig när jag skulle gå förbi dem.« Hon gav ifrån sig ett litet skratt. »Och de såg inte ens på mig. I det ögonblicket insåg jag att jag är osynlig för dem nu. Det enda de ser är en dam med grått hår!«
Hon såg fantastisk ut där hon satt i det naturliga ljuset.
»Det är väl bara så det blir, antar jag.« Hon ryckte på axlarna. Det fanns ett lugn över henne. Jag försökte föreställa mig hur det skulle bli att en dag inte längre uppmärksammas av män.
»Kanske är det ändå frigörande på något vis?« frågade jag.
»Det är väl möjligt«, sa hon till slut.

JAG OCH MIN man är nygifta när han i förbifarten påpekar: »Det finns så många vackra kvinnor i världen.«
Jag stelnar till när han säger det. Jag vet att det är en fullkomligt acceptabel och med sanningen överensstämmande sak att säga, och ändå känner jag det välbekanta hugget i magen.
»Vad är det?« frågar han. Han känner av förändringen – han ser hur spänd jag plötsligt blivit.
»Jag vet inte«, svarar jag. Jag pressar ansiktet mot hans bröstkorg, skamsen över min reaktion. »Jag vet inte varför det gör ont att höra dig säga så.«
Jag märker att han vill trösta mig, men att han är förvirrad. Jag vill också att han ska trösta mig, men jag är osäker på varför det ska vara nödvändigt. Varför känns det plötsligt som att han inte älskar mig tillräckligt?

I DET LILLA fönsterlösa rummet där min samtalsterapeut tar emot berättar jag för henne om min reaktion på min makes kommentar. Jag förklarar hur det högg till i magen. Bedömningarna. De andra kvinnorna.

»Äpplen och päron«, säger min terapeut. »Du kanske faktiskt inte är jämförbar med andra kvinnor, du kanske faktiskt är en helt annan frukt?« frågar hon försiktigt.
Jag hatar att jag ens fört det här på tal – en del av mig skäms något fruktansvärt. Jag vill resa mig upp och skrika: »Naturligtvis vet jag att det är så! Jag hatar kvinnor som jämför sig med andra kvinnor! Jag är inte sådan!«

Men det finns en version av mig som behöver få höra vad hon säger eftersom det också finns en del av mig som vill rätta henne. »Men alla har en favoritfrukt», säger jag. Jag känner en tår rinna nerför min kind. »Alla föredrar den ena sorten framför den andra. Det är så världen fungerar – allting rangordnas. Den ena är alltid att föredra framför den andra.«