Signerat: Anpassning eller bannlysning!

JAG MINNS DET som i går. Det var en sen kväll i Ängslighetens tid. Dess vindar satte skeletträden i darrning utanför mitt fönster. Jag var moloken. Många intermezzon hade på sista tiden stört mitt arbete. Jag kom inte framåt, saker roterade i cirklar. Situationen hade byggts upp under en längre period och blivit alltmer frustrerande. Samtliga intermezzon var dessutom irrationella, illegitima och bortom min egen kontroll. Skulle jag extrapolera processen såg det mörkt ut. Och jag kunde inte göra något annat. Det satt i min ryggrad att extrapolera, det var så min forskargärning brutit ny mark och fått internationella framgångar.

I ett försök att stävja mitt dystra sinne surfade jag in på den Wikipediasida som beskrev frukterna av mina vetenskapliga ansträngningar. Det såg fint ut, men texten grundade sig på gamla meriter; den handlade om tiden före Ängsligheten. Det stack till i mitt bröst när jag kontemplerade de skarpa kontrasterna mellan den tid som varit, den som var och den som komma skulle. Jag fylldes av insikter om hur den uppdaterade Wikipediatexten skulle lyda om tio år. Så jag tog till pennan:

Under 2020-talet genomgick professor J.K. Vaddton en anmärkningsvärd metamorfos, liksom så många andra forskare. Detta sammanföll i tid med att »regelstyrd intelligens« blivit en populär idé vid landets lärosäten. Med hjälp av denna inriktning skulle lagar och paragrafer kunna skrivas och strikt följas för att motverka kaos och kreativitet. Juridiken som kom att omgärda forskningen skulle effektivt tämja kollegor som haft internationella framgångar och odlat identiteter som »fria forskare«. Processen kulminerade när det lärosäte som professor Vaddton var verksam vid bytte namn till Myndigheten för kunskap och renhet, och dess logotyp ändrades till §. Anpassning eller bannlysning stod för dörren; anpassning blev professorns val.

Han ägnade därefter sina dagar åt att försöka förstå upphandlingsregler och följa dem paragrafenligt för samtliga varor och tjänster som han köpte in till sin alltmer knapphändiga forskning. För att följa regelverket begärde professor Vaddton minst tre offerter på allt, inklusive böcker, biobiljetter och open access fees från tidskrifter. Utgivarna av de internationella tidskrifterna höjde på ögonbrynen men svarade ändå på hans offertförfrågningar, medvetna om att professorn verkade i en svensk kontext.

För varje nytt projekt tog professorn det säkra före det osäkra, helt i linje med de riktlinjer för humanforskning som utvecklats vid landets lärosäten. För varje studentuppsats, som egentligen inte föll under etikprövningslagen, fyllde han i lika många blanketter som för sina större forskningsprojekt. Han hade naturligtvis alltid följt etiska riktlinjer för forskning men begärde hädanefter också för säkerhets skull rådgivande yttranden från det statliga verk, Etikprövningsverket (EPV), som reglerade vilken forskning som fick bedrivas vid landets lärosäten. Att paragraferna tycktes viktigare än akademins autonomi och forskningens frihet var visserligen en obehaglig insikt som professor Vaddton rapporteras ha gett uttryck för, men insikten fick med tiden ge vika för behovet av anpassning.

Trots sina ansträngningar att anpassa sin forskning till paragraferna fick professor Vaddton allt som oftast avslag från EPV. Det gällde till exempel ett uppsatsarbete han ombetts handleda, i vilket en student skulle undersöka om människor kan känna friktion när de drar handen över en synnerligen blank bordsyta av trä. Det kunde enligt EPV:s mening inte uteslutas att någon deltagare skulle få en sticka i handen, vilket skulle kunna leda till infektion och därefter blodförgiftning. Risken för studiedeltagarna bedömdes visserligen alltid som mycket låg i professor Vaddtons föreslagna projekt, men risken trumfade likväl den »obefintliga nyttan« av den planerade grundforskningen. Dessutom fastslog EPV att människor är för sköra och inkompetenta för att fatta egna informerade beslut om studiedeltagande. Verket sammanfattade: »Världen där ute är stygg, men vetenskapens värld ska va’ trygg«.

I väntan på godkända etikprövningar ägnade sig professor Vaddton åt att förregistrera studieprotokoll och hypoteser för projekt som hade bedömts vara »alltför riskfyllda« för att finansieras av de statliga forskningsråden. Mejl från denna period visar att professorn argumenterade för att »absolut renhet« tjänas av förregistrering innan man ens fått projektanslag.

Trots att såväl kvaliteten som kvantiteten i professor Vaddtons forskningsgärning havererade hade lärosäte § inga kritiska invändningar mot hans bristande produktivitet. Tvärtom lovordades han för att han »kämpade på« och för sin oförvitlighet i efterlevandet av regelverken. Hans respekt för paragrafer belönades med en ordentlig löneförhöjning.

En dagboksanteckning från 2028 visar att professorn även på ett personligt plan anammat oklanderlighet som ideal. På sin fritid ägnade han sig åt att skriva om strofer från sina favoritlåtar så att de skulle passa hans nuvarande situation. Den 2 augusti 2028 skrev han:

I am twice the man I used to be
’Cause I live a life in purity
Oh, I don’t believe in yesterday

I slutet av 2020-talet började tecken på förändring även synas på professorns kropp. Sakta började han krympa, tills han blev blott en tvärhand hög. Han tog upp saken med företagshälsovården, men den menade att även kortväxta är värdefulla och varnade för att professorns klagomål kunde utgöra ett diskrimineringsärende.

Så en dag när professor Vaddton tog sina små kastrerade steg genom korridoren sögs han plötsligt upp av en robotdammsugare och försvann. Han var spårlöst borta och gick inte att återfinna. Någon må tyckas ha begått ett förskräckligt misstag men ingen kunde lastas; dammsugaren var korrekt upphandlad. Ärendet diariefördes och arkiverades enligt rådande praxis.