Att löna ont med gott

STATEN HAR SEDAN länge bestämt att vi ska löna ont med ont. Det tillämpas dag­ligen i våra domstolar. Det kallas vedergällning: det onda brottet bemöts med det onda straffet.

Men det finns de som men­ar att brottsliga handlingar snarare bör mötas med vän­lighet och omtanke. Tanken bakom detta är att den elake aldrig rår för sin elakhet, att den alltid är orsakad av andras elakhet och att det är ytterligare ett skäl att inte be­straffa. Idén är urgammal och omfattades av bland annat av Jesus. Mer nutida exempel är Pippi Långstrump och sago­björnen Bamse. Pippi för att hon gav guldpengar till två stygga tjuvar sedan hon kastat upp dem på ett skåp och de börjat gråta och Bamse för att vargen fick rida på hans häst och då blev snäll.

Idén att behandla brotts­lingar med kärlek ser på ytan rationell ut. Kärlek över­trumfar hat och hämnd. Den norska kriminalvården brukar anföras som gott exempel på ett slags kärleksfull behand­ling. Men det finns problem. Att löna ont med gott skulle ogillas av folk i allmänhet. Vi minns att många svenskar för trettio år sedan reagerade med ett kollektivt ramaskri på att så kallade värstingar erbjöds seglatser i Västindien i rehabiliterande syfte. Folk ropade på att ont ska bemötas med ont.

Även de mer eftertänksam­ma ratar kärleksidén men på sofistikerade grunder: straff ska avskräcka allmänheten och brottslingen själv från att begå brott, och då måste vi pina brottslingen för att få hen på bättre tankar. Här­utöver finns andra djupare liggande orsaker till att staten pinar brottslingar med straff, orsaker som är så självklara att de är osynliga: för att för­hindra privatjustis och sam­hällsfragmentering.

SITUATIONEN I våra ut­satta områden i dag bär syn för sägen. Gäng och klaner står för mental splittring och fragmentering. För dem är stat och rättsväsende föraktliga. Kriminologerna kallar det legal cynism. Privatjustisen är utbredd, närmast institutionaliserad: fler dör i hämndaktioner än i revir­strider. Brottsoffrets lust att hämnas dämpas inte genom domar i statsjustisen. Statlig hämnd fungerar inte där, ef­tersom förtroende saknas för rättsstaten. I det hänseendet har vi i våra utsatta områden en situation som liknar den i exempelvis Albanien och Kurdistan, där medeltida hämndvanor fortfarande rå­der. I de länderna är det prax­is att hämnd riktas mot någon annan än gärningspersonen, till exempel dennes bror, och det är precis vad som sker i vår nutida gängmiljö där hot om avrättning haglar mot den som vill tala högt. Surro­gathämnd. I Sverige förbjöds denna grymma praktik i de så kallade edsöresbalkarna i våra landskapslagar för cirka åttahundra år sedan, när kungar­na och stormännen svor ed på att bekämpa otyget. Nu ser vi en ruggig renässans för detta grymma tillvägagångs­sätt i vår utsatta miljö; största möjliga tystnad anbefalls, och konventionell brottsbekämp­ning blir nästan omöjlig.

Sedvanlig straffrätt funge­rar alltså inte i den gängmiljö som erbjuder spänning och cash och där gängmedlem­marna har noll delaktighet i våra gemensamma värdering­ar. Kärleksidén förefaller här omöjlig – men kanske inte helt ändå. Att döma en ung men förhärdad gängmedlem till skyddstillsyn ser ut som en akt av kärlek, och det hän­der då och då att gängbrotts­lingar får skyddstillsyn. Mot detta är Liberalerna starkt kritiska, eftersom det ses som ett hån att på minsta sätt »be­löna« påtända och aggressiva ungdomar utrustade med skyddsvästar, kulvapen och bomber.

Men det är ändå svårt att släppa kärleksidén. Från Hol­land och Glasgow rapporteras att vänliga och kontaktska­pande poliser åstadkommer underverk i gängmiljö. Nu vill inte alla ha vänliga eller förstående poliser. I Aftonbladet den 8 januari 2017 uttalade sig moderatledaren Ulf Kris­tersson: »Det har varit för mycket snack om att vi ska möta och förstå varandra.« Och för att få vänliga och förstående poliser måste vi först få poliser. I en tredjedel av våra utsatta områden finns inte den polisbemanning som polismyndigheten själv be­slutade om år 2016: en polis per femtusen innevånare. Ingenstans i Europa skjuts det så mycket som i Sveriges ut­satta områden. Så det är fullt begripligt om inga poliser vill sätta sin fot där, särskilt som en polis för en tid sedan blev skjuten till döds på öppen gata. I så fall är den holländ­ska vägen stängd.

SÅ VAD ÅTERSTÅR när varken det goda eller det onda biter på gängen? Vi måste framhärda i vårt sisyfosarbete, för vi har inget val. Självfallet måste polis och samhället i övrigt verka för konstruktiv kontakt med gängmedlemmar. Och själv­fallet måste repressionen vara så hög att den medverkar till att upprätthålla det statliga våldsmonopolet. Gängkri­minalitet spirar där staten tappat det repressiva grep­pet. Statens utredare (SOU 2021:68 med hovrättspresidenten Anders Perklev som ordförande) menar att det onda på senare tid blivit allt ondare i våra utsatta områ­den och måste mötas med ökad ondska (man uttrycker det dock negativt: föreslagna straffskärpningar ska inte förväntas få några preventiva effekter). Så om det handlar om ökad repression men inte om brottsbekämpning, vad handlar det egentligen om? Jo, om att straffrätt kan nyttjas som en bricka i det politiska spelet. Politikerna har insett att det finns stora vinster att inhämta om allmänhetens hämndlystnad tillfredsställs. I Sverige har vi inte myntat något begrepp för det här fenomenet. I USA kallas det att vara tough on crime.

Text: Olof Öhlén