En begränsad fri vilja

Av: Per Bauhn

Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer (1788–1860) hävdade att även om vi kan göra vad vi vill, så kan vi inte vilja vad vi vill. Vad vi vill har formats av externa faktorer, som ärvda anlag och temperament, eller av tillfäll­igheter som vid vilken histo­risk tidpunkt vi lever, vilken samhällelig kultur vi lever i, och så vidare. Ytterst förefal­ler alltså viljan att vila på ofri grund, och att tro på en fri vilja är närmast att betrakta som uttryck för bristande självinsikt.

Den som argumenterar för att vi inte har någon som helst fri vilja verkar emellertid göra något som strider mot den ståndpunkt hen själv framför. För om det inte finns någon fri vilja, tjänar det inte något till att argumentera. Poängen med att argumentera är ju att övertyga en meningsmot­ståndare om att denne borde ändra uppfattning. Detta förutsätter att meningsmot­ståndaren har åtminstone så mycket fri vilja att hen kan ta ställning till det som sägs och sedan välja att ändra eller behålla sin ursprungliga ståndpunkt.

Men om vi inte har någon fri vilja, kan vi inte välja att låta oss påverkas av någons argument. Och personen som framför argumentet kan inte heller hävda att hen har valt att tro på det (till exempel därför att det är det mest rationella av flera tänkbara argument), eftersom också det skulle antyda närvaron av en fri vilja. Att argumentera för att den fria viljan inte finns är, som filosofen Ingvar Johansson påpekar i sin nyut­komna bok Den fria viljan och evolutionen, att göra sig skyl­dig till en performativ motsä­gelse – det vill säga en mot­sägelse mellan vad man säger och vad man faktiskt gör.

INGVAR JOHANSSON förnekar inte att vad vi vill kan begränsas av behov och begär och andra omständig­heter som vi själva inte har valt. Han är noga med att understryka att det han vill försvara är »en begränsad fri vilja«, i betydelsen att »en viss viljas innehåll kan här­bärgera en liten bit som inte är underlagd deterministiska och indeterministiska lagar«. Vad Johansson är ute efter är alltså närmast att vederlägga den negativa tesen att det inte alls finns någon fri vilja.

Ett led i hans argumente­ring handlar om att framhålla skillnaden mellan förstaper­sons-och tredjepersonsper­spektiv på medvetandefeno­men. En sömnforskare kan till exempel påstå att hen i en kamerastudie kan »se« mina drömmar i form av bilder som visar hur olika delar av min hjärna aktiveras under olika faser av min sömn. Men studien har bara påvisat hjärnaktivitet i anslutning till mina drömmar. Bara jag vet vad mina drömmar handlade om, vilka äventyr eller ro­mantiska förvecklingar som utspelades i dem. Endast i ett förstapersonsperspektiv kan vi ha kunskap om innehållet i de medvetandefenomen som utspelas i våra hjärnor. Detta blir relevant för frågan om viljans frihet, eftersom en förklaring av våra val i enbart externa termer – till exempel utifrån antaganden om hjär­nans kemi eller våra nedärvda anlag – inte kan vara en ut­tömmande beskrivning.

Här gäller det, som Ingvar Johansson påpekar, att vara noga med vad det är vi hävdar. Det handlar inte om att förne­ka att medvetandefenomen är beroende av fysiska förutsätt­ningar. Utan en hjärna har vi inga drömmar, tankar, känslor eller viljeattityder. Men vad man bör avvisa är en reduk­tionism som gör gällande att medvetandefenomen inte är något annat än neurologiska processer.

Som alternativ till reduk­tionism föreslår Johansson en mer komplex bild av människan, inspirerad av Aristoteles. Liksom Aristo­teles tänkte sig att form och materia följs åt i tingen, så vill Johansson att vi tänker oss människan som sammansatt av vissa förmågor och dessa förmågors fysiska förutsätt­ningar. Men förmågorna ska inte reduceras till sina fysiska förutsättningar – tänkandet ska inte reduceras till hjärnan, elektriska impulser eller sig­nalsubstanser.

Till de mänskliga förmå­gorna hör att vara ändamålsorsaker, det vill säga att kunna åstadkomma förändringar hos sig själv eller i omvärlden utifrån mål som man har givit sig själv. Det är här den fria viljan kommer in i bilden. Efter att ha vuxit upp och lämnat barndomen bakom sig kan människor, enligt Johansson, »med hjälp av sitt tänk­ande fritt fatta beslut om vissa saker de vill göra«.

HÄR INFINNER sig en fråga om hur omfattande vår viljefrihet är. Ingvar Johans­son skriver att vi ställs inför »givna målsökande impul­ser« avseende sådant som »lustupplevelser, mat, sex, skydd, aktivitet och bekräftel­se«. Om dessa »givna« impul­ser hade varit allenarådande, hade vår frihet varit begrän­sad i motsvarande grad, unge­fär som på en restaurang där menyn begränsar våra valmöj­ligheter. Men Johansson tän­ker sig att vi också kan hysa »egoismoberoende impulser«, vilka motiverar oss att priori­tera annat än det egenintresse som främjas av de »givna« impulserna. Så hur går det till när vi väljer icke-egoistiska mål? Handlar det om att en osjälvisk impuls slår ut en självisk impuls? Eller är det tvärtom den egenintresserade impulsen att söka bekräftelse som får oss att lägga band på vår själviskhet i hopp om bättre social status? För att bevara idén om viljans frihet får hur som helst impulserna inte vara alltför starka – det måste finnas utrymme för oss att ta ett steg tillbaka och överväga varför förverkli­gandet av en viss impuls bör göras till vårt mål. Ingvar Johansson har leve­rerat ett originellt bidrag till diskussionen om den fria vil­jan. Hans argument är värde­fullt inte minst för att det ut­manar en utbredd konsensus bland såväl filosofer som na­turvetare om att det inte finns något sådant som en fri vilja. Samtidigt undviker Johansson att göra gemensam sak med dem som av moraliska eller religiösa skäl vill hävda en fri vilja helt enkelt därför att deras övertygelser fordrar en sådan vilja. Hans argument är alltigenom sekulärt och fullt förenligt med grundläggande antaganden inom kosmologi och evolutionsbiologi. Ingvar Johanssons bok kan varmt rekommenderas till alla med intresse för den fria viljans problem.