Experternas kris och demokratin

Motståndet vetenskaplig expertis har blivit en växande utmaning för västerländska demokratier. Det som ofta kallas kunskapsresistens, men som jag föredrar att beskriva som en kris för experterna, tar sig uttryck som misstro mot vacciner, skepsis mot klimatförändringarna och benägenhet att söka sig till alternativa auktoriteter och informationskällor – ibland rena konspirationsteorier.

Dessa tendenser pekas ofta ut som hot mot demokratin som samhället behöver rustas för att kunna bemöta. Som en del i detta arbete beslutade regeringen att återstarta Myndigheten för psykologiskt försvar, som har till uppdrag att stärka medborgarnas motståndskraft mot desinformation och påverkanskampanjer. Myndighetens arbete har dock sedan starten 2022 varit föremål för debatt. I en ledare i Göteborgs-Posten i våras skrev Adam Cwejman kritiskt om myndighetens kampanj »Bli inte lurad«. Kampanjen syftar till att lära medborgarna att vara vaksamma mot falsk och vilseledande information. Men enligt Cwejman är varningarna som myndigheten går ut med alltför vaga: de kännetecken som anges vara utmärkande för fejkad information skulle i själva verket kunna avse vilken politisk reklamkampanj som helst.

Debatten om myndigheten visar på en grundläggande svårighet vad gäller demokratins självförsvar. Hoten kommer inte bara från främmande makt eller från uttalat antidemokratiska aktörer. De kommer också inifrån demokratin, i form av populistiska rörelser som gör anspråk på att tala för folket men som egentligen livnär sig på att missakta institutioner och principer som är grundläggande för den moderna representativa demokratin. Att dra en skarp skiljelinje mellan populism och legitim systemkritik har visat sig svårt. Åtgärder som syftar till att skydda samhället mot skadlig populism kantrar lätt över i folkföraktande elitism eller i en alltför snäv och teknokratisk syn på vilka frågor som lämpar sig för politisk debatt.

Expertmotståndet belyser sålunda ett klassiskt demokratiproblem. Å ena sidan bygger demokratin på respekt för människors omdömesförmåga. Det är en demokratisk utgångspunkt att vanliga människor har rätt att bilda sig sin egen uppfattning och att de är tillräck­ligt kompetenta för att anförtros uppgiften att styra sig själva. Å andra sidan är demokratin just därför sårbar. Den grundar sig på mänsk­liga bedömningar, och som människor är vi mottagliga för påverkan från vår omgivning – något som givetvis kan utnyttjas av mani­pulatörer och demagoger. Dagens politiska förvirring kring hur vi ska bemöta desinfor­mation och fake news visar på behovet att på nytt fundera över detta klassiska problem.

EN KUNSKAPSKRIS?

Debatten om kunskapens ställning i samhäl­let fick en kraftig skjuts vid det amerikanska presidentvalet 2016. Sedan dess har vi sett en strid ström av nya böcker med titlar som The death of expertise (Nichols 2019), The death of truth: Notes on falsehood in the age of Trump (Kakutani 2018) och Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender (Wikforss 2017). Begrepp som »postsanning« ger en alarme­rande bild av en offentlighet som har slutat ta intryck av forskning och etablerad kunskap, och som i stället domineras av känslonycker och rent struntprat.

»Vi står inför en epistemologisk kris«, konstaterade Barack Obama i en intervju i The Atlantic år 2020. Uttalandet vittnar om en vanlig syn på expertmotståndet. Fenomenet antas i allmänhet bero på kunskapsbrist: på människans benägenhet till irrationellt tänk­ande, på allmänhetens bristande förståelse för forskning och/eller på postmoderna villfa­relser om att objektiv kunskap inte existerar. Förslagen om hur vi kan vända skutan går i samma anda. Idéer om att samhället behöver satsa mer på källkritik i skolundervisningen är en populär ansats, liksom att medborgarna behöver ges bättre inblick i hur riktig forsk­ning bedrivs.

Om det skulle stämma att expertkrisen bottnar i brist på kunskap borde problemet kunna åtgärdas med utbildningsinsatser. Men så enkelt är det inte. Expertmotståndet uppstod nämligen inte plötsligt vid valet av Trump, eller ens med uppkomsten av sociala medier. Den växande misstron mot exper­terna har varit omtalad åtminstone sedan 1960-talet. Det intressanta med detta är att krisen för experterna löper parallellt med framväxten av det moderna kunskapssam­hället. Under de senaste sex–sju decennierna har forskningen inte bara internationaliserats och fått tillgång till mer sofistikerade metoder och större dataunderlag – den har också blivit mer tillgänglig för både politiker och allmän­het. Forskningen och politiken har under denna tidsperiod närmat sig varandra på flera sätt. Bland annat har vetenskaplig policyrådgivning etablerats i stor skala, och »evi­densbaserad politik« har blivit ett populärt slagord. Forskningsstudier och expertbedöm­ningar åberopas numera av både toppolitiker och unga utomparlamentariska aktivister – en process som beskrivits som en »demokra­tisering av expertkunskapen«. Dessutom har den genomsnittliga utbildningsnivån inom OECD-länderna stigit kraftigt sedan mitten av 1900-talet.

När man betänker denna utveckling verkar det märkligt att krisen för experterna skulle vara grundad i brist på kunskap. Det växande motståndet mot experterna går tvärtom hand i hand med den kraftigt ökade tillgången på expertis i det moderna kunskapssamhället.

EXPERTER, POLITIKER, MEDBORGARE

I boken The crisis of expertise från 2019 ny­anserar sociologen Gil Eyal bilden av expert­motståndet. Enligt honom kan vi inte förstå krisen enbart i termer av ökad misstro mot forskning och vetenskaplig expertis. Situa­tionen måste i stället ses som resultatet av en dynamisk process. Å ena sidan samhällets och politikens expertifiering – att vetenskapen har blivit alltmer användbar och värdefull för politiska syften – och å andra sidan den poli­tisering av expertkunskapen som uppstått till följd av detta. I och med att expertkunskapen har blivit alltmer politiskt relevant har distan­sen mellan den politiska och den akademiska sfären krympt. Politiska konflikter tenderar därför i högre utsträckning än tidigare att spilla över på expertkunskapens domän.

Forskningens ökade tillgänglighet, i kom­bination med den höga politiska efterfrågan på relevant expertkunskap, har bidragit till att skapa ett slags inflationstryck på experterna som offentliga auktoriteter. Ju mer expertis som finns tillgänglig i samhället, desto lättare har det blivit att utnyttja den för politiska ändamål. Därmed har det också blivit svårare för experterna att fungera som utomstående skiljedomare i det offentliga samtalet. Exper­terna står ju inte längre utanför eller ovanför politiken – tvärtom befinner de sig ofta mitt i striden.

Det moderna kunskapssamhället har så­lunda medfört stora förändringar i relationen mellan politiker, experter och medborgare. För politikerna innebär förändringen att de numera behöver förhålla sig till förväntningar om att deras förslag bör vila på vetenskapliga rön. För att vinna politiskt inflytande behöver de därför lära sig bemästra expertisens språk och logik. För experterna, å sin sida, innebär förändringen att de plötsligt kan råka hamna mitt i en politisk konflikt. Av detta följer ock­så nya förväntningar om ansvarsutkrävande. Experterna behöver numera vara beredda på att de kan ställas till svars för sina bedöm­ningar och dessas politiska konsekvenser. Även medborgarnas roll har förändrats. När experterna har blivit omstridda och inte läng­re fungerar som externa domare i politiken tvingas medborgarna att falla tillbaka på sitt eget omdöme. De måste själva avgöra vilka röster som är värda att lyssna på. I kunskaps­samhället har medborgarna därmed tilldelats en ansvarstyngd roll: de måste bli experter på experterna.

När viktiga relationer förändras kan detta upplevas som krävande av samtliga parter. Så även i detta fall. Från politikernas sida kan man ibland ana irritation över samhällets ex­pertifiering. Politisk skicklighet handlar trots allt till stor del om praktiska färdigheter. En god politiker behöver vara en taktisk förhand­lare, en inspirerande talare och en pragma­tiker som kan sy ihop kompromisser och få gehör för sina förslag. Att dessutom förvänta sig att politikerna ska vara uppdaterade inom den senaste forskningen kan framstå som ett orimligt högt krav.

För experterna är det i stället det politiska ansvaret som kan upplevas som övermäk­tigt. Att behöva svara för sina bedömningar i offentlighetens ljus kan vara en obehaglig upplevelse – och ett onödigt hårt »straff«, kan tyckas, för någon som ändå inte sitter på makten att fatta politiska beslut. För med­borgarna, slutligen, kan den nya rollen som experter på experterna uppfattas som ett sviket löfte. Det är ju experterna som har till uppgift att ge oss vägledning! Men trots att vi nu har tillgång till expertråd i så gott som alla delar av livet har detta inte underlättat bör­dan att behöva bilda sig sin egen uppfattning. Tvärtom tycks vi i dag vara alltmer utlämnade till vårt eget omdöme.

DEMOKRATIN OCH OMDÖMET

Om vi betraktar expertmotståndet som en reaktion på den förändrade relationen mellan politiker, experter och medborgare så fram­står krisen inte längre som en kunskapskris. I stället tycks vi stå inför en politisk kris med existentiella förtecken. Denna diagnos gör det möjligt för oss att se problem som kun­skapsresistens på ett nytt sätt: inte som in­tellektuell oförmåga att ta till sig information, utan som politiskt motstånd mot experterna som offentliga auktoriteter. Det växande mot­ståndet mot experternas auktoritet är alltså inte grundat i kunskapsbrist, utan är tvärtom kopplat till den stora mängd expertis som finns tillgänglig i vårt senmoderna samhälle. Medborgarnas oförmåga att orientera sig i detta samhälle handlar inte i första hand om intelligens eller utbildningsnivå, utan om den enskilda människans oförmåga att bära bör­dan av en osäker framtid. För det är just den­na börda som medborgaren tvingas axla i sin nya roll som expert på experterna.

Att återskapa en värld där experterna är självklara auktoriteter är varken önskvärt eller ens möjligt. Det skulle nämligen kräva att tillgången till forskningen begränsades till en liten elit. Att i stället satsa på att utbil­da medborgarna och ge dem fler verktyg för faktagranskning och källkritik är lovvärt, men sådana satsningar kommer inte åt grundpro­blemet: individens oförmåga att ensam hante­ra den existentiella osäkerhet som kunskaps­samhället har ställt henne inför.

När vi diskuterar hur vi kan stärka den moderna demokratins motståndskraft bör den centrala frågeställningen lyda: Hur kan medborgarna stärkas i sin roll som expert på experterna? Eller annorlunda uttryckt: Hur kan vi bättre dela på ansvaret att förhålla oss till kunskapssamhällets stora mängder ex­pertkunskap? Till syvende och sist kan med­borgaren inte befrias från ansvaret att forma sina egna omdömen. Men för att värna de­mokratin behöver vi fundera över hur denna uppgift kan göras något mindre ensam.

Text: Siri Sylvan

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.