Utilitarismen, privatmoralen och politiken

VARJE ANSPRÅKSFULL moralteori måste förhålla sig till utilitarismen, ungefär som att varje teori om jämlikhet måste po­sitionera sig i förhållande till den teori om rättvisa som lades fram av den amerikanske filosofen John Rawls (1921–2002; se artiklar i Sans 4•2021). Det finns olika typer av utili­tarism, där jag i den här texten diskuterar den typ där man ska välja det handlingsalternativ som åstadkommer största förväntade lycka, nytta eller njutning. Andra typer av värden – som autonomi, demokrati, frihet, vänskap, förtjänst och rättvisa – är instrumentella och värdefulla endast i den utsträckning som de påverkar lycka eller lidande. Lycka och lidan­de väger lika tungt oberoende av vilka indi­vider som har dessa upplevelser. Hur lyckan uppstår är också oviktigt. Att läsa Tranströ­mer och lyssna på Bach är inte nödvändigtvis bättre som lyckomaximerare än att läsa Läckberg och lyssna på dansbandsmusik.

När den brittiske filosofen Jeremy Bentham (1748–1832) lanserade den här teorin i slutet av 1700-talet ansågs den mycket radi­kal. I en tid utan jämlikhet, mänskliga rättig­heter och demokrati, och där kyrkan hade ett fast grepp om samhällets normer, hävdade alltså Bentham att allas lidande och njutning väger lika tungt och är det enda av moralisk vikt. Vilken kardinal, kung eller adelsman måste inte ha blivit högröd av ilska över så­dan blasfemi? Skulle en förtappad suputs lycka tillmätas samma vikt som lyckan hos någon i de övre stånden?

NU TILL DE TVÅ aspekter som jag ska uppehålla mig vid här: hur teorin tycks fungera när den appliceras dels på privatmoralens område, dels i politiken. Låt oss börja med den privata domänen. Ett potentiellt problem med utilitarismen som kriterium för etiskt riktiga handlingar är att den kräver oerhört mycket. Vi tillåts inte prioritera oss själva och vår familj före en främling. En praktiserande utilitarist måste därför sälja bilen och sluta med semesterresor och skänka pengarna till lämplig organisation med syfte att minimera fattigdom och lidande i världen. Dock mäktar ytterst få människor med en sådan livsföring (även de som menar att det vore rätt), och de flesta av oss anser att vi faktiskt har ett större ansvar gentemot vår familj än mot främlingar.

Borde det inte vara ett problem för en teori om ingen människa tycks kunna leva upp till dess riktighetskriterier? Eller vittnar det kanske bara om människans svagheter, vilket väl inte etiken bör ta hänsyn till? Det kan ju, å ena sidan, upplevas som problematiskt om en etisk teori inte tycks ta hänsyn till människ­ans villkor och psykologi. Ungefär lika frukt­bart som att applicera en etisk teori på orcher som utgår från alvers och halvgudars normer och psykologi. Å andra sidan riskerar en teori som anpassar sig till och kompromissar med människans begränsningar att bli tandlös och inte längre handla särskilt mycket om att skil­ja etiska från oetiska handlingar.

Kanske utilitarismen pekar ut en eftersträ­vansvärd riktning men inte kan sägas utgöra en rimlig grund för klander? En del menar att den som lever i enlighet med dess ideal gör något som bäst kan beskrivas som »över­gott«, men att moralen inte kräver detta. Att avstå från överflöd och skänka pengarna är beundransvärt och förtjänar applåder, men de som inte mäktar med en sådan livsföring förtjänar inte klander. Ungefär som att hand­lingen att springa in i ett övertänt hus för att rädda en främling anses modig, men att avstå inte brukar anses fegt.

Andra menar att utilitaristens människosyn är djupt problematisk då vi alltid kan tvingas rycka in för att justera något nyttounderskott eller lidande. Om vi ständigt är på lyckojour och kan utnyttjas som instrument för sådan maximering, finns det då någon autonomi kvar att tala om? Är vi verkligen så tätt hopkopplade med andra människor som utilitarismen vill få oss att tro? Inte på något vis, ansåg den libertarianske filosofen Robert Nozick (1938–2002). Han menade att alla individer är åtskilda på ett sådant sätt att de inte får användas som instrument för andras välfärd. Många instämmer och vill inte leva i ett samhälle där vi ständigt riskerar att bli ut­satta för övergrepp för den allmänna nyttans skull. Det luktar lite väl mycket postapokalyp­tisk HBO-serie för de flesta av oss.

I det utilitaristiska perspektivet finns dock en ovedersäglig insikt som teorin infogar i sin idé om vilka etiska krav som bör ställas: li­dandet i Ukraina eller Syrien blir inte mindre fruktansvärt bara för att vi är så fenomenalt duktiga på att blunda, och mänsklighetens bristande empati gentemot främlingar är inget argument för att inte klandra denna brist och finna vägar runt den. Att så få säljer bilen och ställer in solsemestern är ett utslag av monu­mental och klandervärd akrasia snarare än en indikation på att utilitaristen borde tänka om: en viljesvaghet hos mig själv och andra som jag känner berättigad skam över. Frågan är kanske snarast hur det inte kan anses klandervärt att underlåta denna typ av omfördelning från det egna överflödet till dem som lider och svälter. Det enda som verkar förhindra sådant klander är det sorgliga faktum att närapå alla beter sig likadant.

MEN HUR FÖRHÅLLER sig utilitarismen till vänster och höger i svensk politik (kanske en lite daterad kategorisering, som vi nog ändå kan tillåta oss i fördelningspolitiska frå­gor)? Personer ur bägge dessa schatteringar har troligtvis invändningar mot utilitarismens osentimentala förhållande till andra värden än nytta, lycka, njutning och lidande. För många liberaler har frihet och negativa rättigheter en särställning. Att inskränka människors frihe­ter är inte aktuellt, oavsett den nytta som en sådan reform förväntas generera. Individens rätt till kropp och egendom diskvalificerar de politiska idéer (från Karl Marx till John Rawls) som eftersträvar utjämnande utfall. Liberaler av mer klassiskt snitt har såklart inget emot lycka eller att människor frivilligt skänker bort sina tillgångar för att mildra li­dande, men detta är något helt annat än att bli tvingade till sådan omfördelning. Men spänn­vidden är som bekant stor inom det liberala lägret, och socialliberaler à la Rawls omförde­lar mer än gärna utan sådant samtycke.

På motsatt sida har vi en vänster som menar att stora (och därmed orättvisa) ojäm­likheter inte är rättfärdigade, även om de skulle maximera nyttan för befolkningen som helhet. Bara för att löntagarna har det förhål­landevis bra innebär det inte att de inte är ex­ploaterade. En svårartad målkonflikt (för den vänster som inte följer Rawls så kallade diffe­rensprincip där ojämlikheter inte är uteslut­na) är hur mycket nytta för de sämst ställda som vänstern är beredd att avstå från i rätt­visans namn, om en större ojämlikhet skulle visa sig generera mer välfärd till denna grupp än en mer jämlik och »rättvis« fördelning.

Men det finns även beröringspunkter mel­lan utilitarismen och det som jag, lite slarvigt, har benämnt som »vänstern« och »högern«. Vänsterns jämlikhetssträvan backas inte säl­lan upp med utilitaristiska argument. I utilita­rismen finns inga långtgående rättigheter som skyddar överklassens privilegier. Radikala politiska reformer tillåts av utilitaristen om de förbättrar nettot mellan lycka och lidan­de. Dessutom innebär teorin om avtagande marginalnytta – den som säger att ju mer du har av något (som pengar, TV-apparater, bi­lar), desto mindre nytta ges av ett ytterligare tillskott av detta något – att utilitarismen inte sällan fungerar utjämnande. Överklassen får nog lov att dela med sig, oavsett om det är en socialist eller en utilitarist som kommer till makten.

Även liberalen använder nyttoargument för att stärka sin position. Marknadsekonomi och frihandel sägs typiskt generera effektivitets­vinster. Incitament och förutsägbara ägarvill­kor (där jag inte plötsligt kan bli av med min surt förvärvade rikedom) får människor att utbilda sig och arbeta hårdare, vilket gör att vi får mer resurser att omfördela, vilket i slutän­dan är tänkt att gynna även de sämst ställda i enlighet med antagandet om trickle down och Rawls differensprincip.

HURUVIDA människor är lyckligare i en marknadsekonomi än i en reglerad sam­hällsekonomi med större omfördelning måste vi betrakta som en öppen fråga, förutom alla definitions-och mätproblem som även de be­höver redas ut. Men det kan nog inte förnekas att den socialliberala modellen av nordiskt snitt ofta kommer ut bra i jämförande studier där medborgarnas välfärd mäts och jämförs med hjälp av ett flertal parametrar. Betyder då detta att Sverige är befolkat av politiker med utilitaristiska böjelser? Det är kanske inte så långt ifrån sanningen som man först kan tro. För visst ligger idén om den sociala ingenjörs­konsten i den utilitaristiska tangentens rikt­ning. Och om renlärig tro på abstrakta värden är en sorts antites till utilitarismen, så har så­dana perspektiv även setts med stor misstan­ke av exempelvis Socialdemokratin som varit mån om att hålla rent till vänster och inte gå vilse i utopins dimmor, utan i stället satsa på pragmatiska reformer med avsikten att gene­rera nytta och välfärd.

Text: Dan Munter