Farbror Enver har lämnat oss för alltid

Text: Lea Ypi

»Något hemskt har hänt«, sa vår förskolelärare Flora och uppmanade alla fem- och sexåringarna att sätta sig på färgglada trästolar som ställts i en halvcirkel. Det var den 11 april 1985. »Farbror Enver har … har … lämnat oss … för alltid.« Hon yttrade dessa ord som om hon själv höll på att dra sitt sista andetag, som om detta var den sista mening hon skulle lyckas frambringa. Efter det sjönk hon ner på en av de små stolarna med ena handen över hjärtat som om det gjorde ont, hon skakade på huvudet och drog djupa andetag: in, ut, in, ut. En lång tystnad följde.

Sedan reste sig Flora beslutsamt och gnuggade sig i ögonen. »Barn«, sa hon allvarligt, »lyssna noga nu. Det är väldigt viktigt att ni förstår. Farbror Enver har gått bort. Men hans arbete lever vidare. Partiet lever vidare. Vi kommer alla att fortsätta hans arbete och följa hans exempel.«

Den dagen talade vi uttömmande om döden. Min kompis Marsida, vars pappa var skomakare men vars farfar hade varit överman i den lokala moskén innan all religion förbjöds, sa att folk förr i tiden inte trodde att man verkligen dog när man dog. Naturligtvis, svarade vi, naturligtvis dör vi inte. Allt vårt arbete lever vidare, precis som farbror Envers.

Men Marsida protesterade och sa att det hon menade var att när människor dog fanns det en del av dem som fortsatte att leva på en annan plats, beroende på hur väl man hade uppfört sig under sitt liv. Hon mindes inte vad den delen av människan hette. Hennes farfar hade förklarat det för henne.

Vi trodde inte våra öron. En annan plats? »Hur kan man åka någonstans när man är död?« sa jag. »När man är död kan man inte röra på sig. De stoppar en rätt ner i en kista.«

»Har du någonsin sett en död person på riktigt?« frågade Marsida.

Jag svarade att jag inte hade det. Men jag hade sett kistor. Jag hade till och med sett en barngrav. På gravstenen fanns ett svartvitt foto av en leende liten flicka med en stor rosett i håret som liknade min. Min farmor Nini berättade att det är därför vi har begravningsplatser, för att vi ska veta var de döda finns och kunna besöka deras gravar och prata med dem om hur vi för deras arbete vidare.

Sedan la sig Besa, en kompis som var lite äldre, i diskussionen. Hon hade sett en död person på riktigt, sin farbror. Han var vit som krita och hade blod på huvudet eftersom han precis trillat ner från en elstolpe på jobbet. »Min faster klagade över att ingen hade stängt hans ögon efter att det hände«, sa hon. »Inte en chans att någon del av honom kan ha stuckit iväg.«

»Exakt.« Jag nickade. »Min farmor har berättat att när människor dör och vi begraver dem äter insekter på deras kroppar så att de smälter ner i jorden och blir till mull som behövs för att andra saker ska kunna växa, alltså blommor och växter och sånt. De kan inte åka någonstans«, insisterade jag.

»Och döda människor stinker«, tillade Besa.

»Blä«, sa jag. »Vi hade salami i kylen en gång som började stinka efter ett elavbrott. Den luktade så äckligt att pappa sprang omkring hemma med en klädnypa på näsan och munnen öppen och flämtade efter luft och skrek ›Hjälp, hjälp!‹«

Alla fnissade. Lärare Flora hörde oss och skickade oss att stå i ett hörn för att, som hon sa, tänka över hur vi kunde skratta på en sådan sorgens dag för vår nation. När jag kom hem och berättade för farmor att farbror Enver var död och att jag hade fått stå i skamvrån på grund av en rutten salami vi haft i kylen kunde jag inte hindra tårarna från att välla fram.

DEN DÄR FÖRSTA diskussionen om döden och vad som händer efteråt upprepades i skolan flera år senare. Lärare Nora berättade för oss att folk förr i tiden samlades i stora byggnader som kallades för kyrkor och moskéer för att sjunga sånger och läsa dikter tillägnade någon eller något som de kallade för Gud – vilket vi inte fick förväxla med gudarna inom den grekiska mytologin, som Zeus, Hera eller Poseidon. Ingen visste hur den där enda Guden såg ut, men olika människor hade olika föreställningar. Vissa, till exempel katolikerna och de ortodoxa kristna, trodde att Gud hade ett barn som var till hälften människa. Andra, muslimerna, trodde att Gud fanns överallt, från de minsta partiklarna till hela universum. Ytterligare andra, judarna, trodde att Gud skulle skapa en kung som skulle rädda dem vid tidens ände. Vilka profeter de erkände skilde sig också åt. Förr i tiden hade det utspelat sig bittra krig mellan olika religiösa grupper, oskyldiga människor hade lemlästats i strider om vilken profet som var den rätta. Men inte i vårt land. I vårt land hade katolikerna, de ortodoxa kristna, muslimerna och judarna alltid respekterat varandra, eftersom de brydde sig om nationen mer än de brydde sig om att gräla om hur Gud såg ut. Sedan föddes Partiet, fler människor lärde sig läsa och skriva, och ju mer de lärde sig om hur världen fungerade, desto mer insåg de att religionen var en illusion, någonting som de rika och mäktiga utnyttjade för att förse de fattiga med falskt hopp genom att lova dem rättvisa och lycka i ett annat liv.

Kapitalister som inte nödvändigtvis trodde på Gud själva ville behålla honom, eftersom det gjorde det lättare för dem att utnyttja arbetare – de kunde skylla på en magisk varelse i stället för att själva ta på sig skulden för den misär de skapade. Men så fort människorna lärde sig läsa och skriva och Partiet fanns där för att vägleda dem slutade de förlita sig på Gud. De slutade också att tro på andra sorters vidskepligheter, till exempel onda ögat, eller att man skulle bära omkring på vitlök för att undvika otur. »Men det var svårt att helt och hållet bli av med Gud«, sa lärare Nora. »Vissa människor, reaktionärer, fortsatte att tro på honom. När Partiet var starkt nog att bekämpa dem togs frivilliga beslut att förvandla alla religiösa rum till lokaler för ungdoms- och utvecklingsverksamhet. Kyrkor blev till idrottshallar, moskéer blev möteslokaler. Det är därför det inte bara är så att Gud inte finns«, sammanfattade lärare Nora, »vi har inte heller några kyrkor eller moskéer längre. Vi förstörde dem allihop.« Hon höjde rösten en aning. »När vi dör så dör vi. Det enda som lever för evigt är det arbete vi har utfört, uppgifterna vi påbörjat, idealen vi lämnar över åt andra att fortsätta upprätthålla i vårt namn.«

IBLAND, DÅ JAG var på väg hem från skolan och gick förbi byggnaden där Partiets högkvarter låg och såg upp mot ett av fönstren på femte våningen, tänkte jag på vad lärare Nora hade sagt. Av någon anledning förknippade jag partihögkvarteret med Gud och tanken på livet efter detta. Allt började en gång då vi var på väg hem från vår vanliga söndagsutflykt. Jag cyklade bakom mina föräldrar då jag hörde mamma viska till pappa: »Nej, inte fönstret med blomkrukan, det andra. Han skrek: ›Allahu akbar!‹«

»Allahu akbar«, upprepade hon.

»Vem pratar du om?« frågade jag medan vi fortsatte cykla. »Vad betyder ›allahuacka‹?«

Pappa vände sig hastigt om. »Ingenting«, svarade han. »Det betyder ingenting.«

»Men du sa precis ›allahuacka‹«, envisades jag.

»Det är en väldigt ful vana att tjuvlyssna på vuxna när de pratar«, sa pappa, märkbart irriterad. »Allahu akbar är vad människor som trodde på Gud brukade säga för att erkänna och fira Hans storhet.«

»Ungefär som ›Länge leve Partiet‹?« frågade jag.

»Gud är något annat än Partiet«, förklarade pappa. »Allahu akbar är vad människor av den muslimska tron brukade säga i bön«, sa han.

»Känner vi några som var muslimer förr i tiden?«

»Vi är muslimer«, svarade mamma. »Vi var muslimer«, rättade pappa henne. »De flesta i Albanien var muslimer.«

Jag frågade om muslimer trodde på ett liv efter detta. Mamma nickade.

»Då var de lika dumma som alla de som trodde på en annan Gud«, sa jag och cyklade i full fart därifrån.

Varje gång jag passerade partihögkvarteret på väg hem från skolan tänkte jag på mannen som hade skrikit »Allahu akbar!« från fönstret på femte våningen. Så bisarrt, tänkte jag, att alla dessa religiösa fanatiker var oense om exakt hur Gud såg ut men ändå var överens om att en del av människan lever vidare efter döden. I skolan fick vi lära oss att tänka på utveckling och förfall i evolutionära termer. Vi studerade naturen med Darwins blick och historien genom Marx. Vi skilde på vetenskap och mysticism, förnuft och fördom, ett hälsosamt tvivel och dogmatisk vidskeplighet. Vi lärde oss att idéerna och idealen överlever som ett resultat av vår kollektiva ansträngning, men att enskilda liv alltid måste ta slut. Vetenskap och förnuft var det enda som spelade roll.

»Förstår du?« minns jag att jag sa till Nini genom tårarna, dagen då Enver Hoxha dog. »Farbror Enver lever inte längre. Hans arbete kommer att leva för evigt. Men min dröm om att träffa honom kommer aldrig att uppfyllas.«

Farmor uppmanade mig att äta något. Hon talade lyriskt om den burek hon hade gjort. »Jag har själv smakat«, sa hon. »Den är utsökt.«

Jag undrade hur hon kunde äta en dag som denna. Hur kunde någon ens tänka på mat? Jag var inte hungrig. Jag var för ledsen. Farbror Enver var borta för evigt. Alla hans böcker, som jag älskade, skulle förbli osignerade. Vi hade inte ens ett foto av honom i vardagsrummet. Jag skulle sakna honom något fruktansvärt. »Jag ska klippa ut en bild ur boken han har skrivit åt sina pionjärvänner och rama in den«, meddelade jag. »Jag ska ställa den på mitt nattduksbord.«

Nini slutade propsa på att jag skulle äta. »Du har rätt«, sa hon. »Jag är inte heller hungrig, jag smakade bara en liten bit.« Men hon var bestämd i sin åsikt att jag inte fick klippa ut fotot. »I den här familjen vandaliserar vi inte böcker.«

BEGRAVNINGEN ägde rum några dagar senare. Det regnade slött efter en lång tids solsken. På TV:n visades hur tusentals människor radat upp sig på båda sidorna av Tiranas största boulevard för att se begravningsprocessionen: soldater i tårar, gamla kvinnor som tjöt och klöste sig förtvivlat i ansiktet, universitetsstudenter som stirrade tomt framför sig. TV-bilderna ackompanjerades av en symfonisk marsch. Nyhetsförmedlaren talade långsamt och ganska fåordigt. »Till och med naturen sörjer förlusten av en av vår tids största revolutionärer«, sa han. En lång paus följde. Enbart tonerna från begravningsmarschen hördes. »Så fort kamrat Enver klev upp på tribunen på första maj förändrades vädret, solen kom fram bakom molnen. I dag gråter till och med himlen.«

Min familj betraktade TV:n i tystnad.

»Landet sörjer förlusten av sin mest framstående son, grundaren av den moderna albanska nationen, den intelligente strategen som organiserade motståndet mot den italienska fascismen, den briljante generalen som besegrade nazisterna, den revolutionäre tänkaren som undgick såväl opportunism som sekterism, den stolte statsmannen som stod emot Jugoslaviens revisionistiska försök att lägga under sig vår älskade nation, politikern som aldrig föll för några imperialistiska anglo-amerikanska lister, och som aldrig dukade under för det revisionistiska trycket från Kina och Sovjetunionen.« Kameran zoomade in på kistan som var täckt av en stor albansk flagga, sedan på politbyråmedlemmarnas ansikten lamslagna av sorg, sedan på Partiets nya generalsekreterare som skulle hålla tal. Musiken fortsatte. 

»Nu vet jag!« Mamma bröt plötsligt tystnaden. »Jag har funderat och funderat. Det är från Beethovens tredje symfoni. Begravningsmarschen. Det är Beethoven.«

»Nej, det är det inte«, svarade pappa omedelbart, som om han bara väntat på att hon skulle säga det. »Det är den där albanska kompositören. Jag minns aldrig vilken av dem. Men jag har hört den förut, den är inte ny«, tillade han med den entusiasm han bara gav uttryck för när en möjlighet att säga emot mamma uppenbarade sig.

»Zafo, du vet inte vad du talar om«, sa mamma. »Du är helt och hållet tondöv. Den enda musik du lyssnar på är ljudet från radiosporten. Bakgrundsmusiken kommer från andra satsen i Beethovens tredje symfoni, ›Eroica‹. Den heter ›Begravningsmarsch‹.«

Han skulle precis säga emot henne igen när farmor Nini la sig i för att bekräfta att mamma hade rätt. »Det är från symfonin Beethoven började komponera för att hedra Napoleon. Jag känner också igen den, Asllan var väldigt förtjust i den.« Att hänvisa till min farfar satte alltid punkt för familjebråk.

»Kommer ni verkligen att ta med mig till graven så att jag får hedra hans minne?« frågade jag med tårar i ögonen, paralyserad framför de rörliga bilderna på skärmen. Jag undrade varför min familj talade om musik i stället för att gråta.

»Alla arbetskollektiv kommer att visa sin aktning vid farbror Envers grav de kommande veckorna«, sa pappa. »Jag lovar att du får följa med när det blir min tur.«

I flera veckor såg jag fram emot besöket. En eftermiddag kom pappa hem från jobbet och meddelade att han hade varit i Tirana och besökt farbror Envers grav. »Har du redan varit där?« frågade jag med en blandning av vrede och besvikelse. »Du sa att jag skulle få följa med.«

»Jag försökte«, svarade pappa ursäktande. »Vi gav oss av tidigt på morgonen med första tåget, och när jag kom för att väcka dig sov du och hörde mig inte.«

Jag var otröstlig. Jag snyftade och sa att mina föräldrar uppenbart inte älskade farbror Enver lika mycket som jag gjorde. Det var en lögn att de hade försökt väcka mig den morgonen, sa jag. Sanningen var att de inte brydde sig – varken om att besöka farbror Envers grav eller om att ha ett foto av honom i vardagsrummet. Tusentals gånger hade jag bett om att få ett inramat foto av farbror Enver, och de hade aldrig gett mig ett. Alla mina kompisar hade fotografier i sin bokhylla.

Mina föräldrar försökte lugna mig. De älskade Partiet och farbror Enver lika mycket som jag, sa de. Enda anledningen till att vi inte hade något fotografi i vardagsrummet var att de väntade på att få det förstorat. Vi behövde en riktigt fin ram, tillade mamma, och den skulle behöva måttbeställas och tillverkas för hand.

Mina föräldrar såg oroliga ut. De stirrade på varandra. »Jag ska berätta en hemlighet för dig«, sa Nini. »Jag har träffat farbror Enver. Jag träffade honom för många, många år sedan när din farfar och jag fortfarande var unga. De två var vänner. Hur skulle jag kunna låta bli att älska honom när vi har varit vänner?« Hon lovade mig att hon en dag skulle visa mig breven de hade utväxlat. »Men«, sa hon, »då måste du också lova mig något: att du aldrig säger igen, till oss eller till någon annan, att vi inte älskar eller saknar farbror Enver. Det ger du mig ditt ord på, visst?«