Senaste nytt om människans ursprung

Text: Penny Spikins

Tills nyligen har Homo sapiens utmålats som mycket smartare, händigare och mer omhändertagande än våra föregångare. Inte bara i romaner och filmer om grottmänniskor har neandertalarna framställts som håriga, klumpiga och brutala, utan faktiskt även på museer över människans förhistoria.

Under de allra senaste åren har nya rön ändrat på denna något obalanserade syn. Sex upptäckter sticker ut:

1. DET FINNS FLER MÄNSKLIGA ARTER ÄN VI NÅGONSIN FÖRESTÄLLT OSS

Exempelvis identifierades arten Homo longi så sent som 2018. Det finns nu minst 21 kända arter av människor och förmänniskor.

Under de senaste åren har vi insett att tidiga Homo sapiens kan ha träffat så många som 8 av dessa andra typer av människor, från robusta och kraftiga arter inklusive neandertalarna och deras nära släktingar denisovanerna till korta och småhjärniga människor som Homo naledi.

Men Homo sapiens var inte den oundvikliga evolutionära slutstationen. Inte heller finns det någon enkel linjär trappa mot allt högre utveckling. Homo naledis hjärna må ha varit mindre än hjärnan hos en schimpans, men det finns fynd som visar att de var kulturellt komplexa och sörjde sina döda.

Neandertalarna skapade symbolisk konst men var ändå annorlunda än vi. De levde i ett mycket kallt klimat och hade flera biologiska anpassningar till detta, kanske till och med stunder av vinterdvala.

Den art som möjligen dog ut senast var de småväxta Homo floresiensis, upptäckta år 2003, som enligt de första uppskattningarna levde kvar ända till för 12 000 år sedan på ön Flores i Indonesien. Sedan dess har dock detta omprövats genom ytterligare studier av de geologiska fyndlagren, och en hel del tyder på att de faktiskt försvann redan för 40 000–50 000 år sedan.

2. HYBRIDMÄNNISKOR ÄR EN DEL AV VÅR HISTORIA

Hybridformer av människor, vilka en gång i tiden sågs som rena fantasier även av experterna, kan ha spelat en nyckelroll i vår evolution. Stöd för detta finns inte bara i nutida DNA från vår egen art (viktiga gener som ärvts från neandertalarna), utan även från skelett av hybrider. Ett exempel är »Denny«, en flicka med neandertalarmamma och de­nisovansk pappa. Hennes ben hittades i en grotta i Sibirien.

3. VI HADE TUR

Vårt evolutionära förflutna är stökigare än vad paleoantropologerna har brukat föreställa sig, och vi nutida människor är långt ifrån perfekt anpassade rent kroppsligt. Vi får ofta ont i ryggen, synen och hörseln kunde vara betydligt bättre, vi har inte ögon i nacken, mat- och luftstruparna är tvivelaktigt placerade, blindtarmen spökar och inte klarar vi att springa ifrån hungriga rovdjur.

Forskarna har sedan en tid insett att evolutionen plockar ihop lösningar som svar på ett ekosystem som redan kan ha förändrats. Och många av evolutionens vägval i den mänskliga härstamningen kan vara resultat av ren slump. Det kan exempelvis gälla i fall där isolerade populationer har en viss egenskap, kanske någon aspekt av deras utseende, som inte gör någon skillnad för deras överlevnadsförmåga, och då fortsätter denna egenskap att finnas hos deras ättlingar. Detaljer i neandertalarnas ansikten (som deras uttalade ögonbrynsbågar) eller kropp (exempelvis stora bröstkorgar) kan helt enkelt ha orsakats av genetisk drift.

En komplicerande faktor är epigenetiken, alltså att vissa vilande gener aktiveras först när individen hamnar i en specifik miljö. Gener kan till exempel predisponera en människa för depression eller allergi. Ändå utvecklar hon tillståndet bara om vissa saker händer i hennes liv.

4. VÅRT ÖDE ÄR SAMMANFLÄTAT MED NATUREN

Vi vill gärna föreställa oss att vi är planetens härskare. Det är i vissa avseenden sant, men det motsatta gäller också: det är ekologiska förändringar som har format oss. Att vår egen art kom att avskiljas från andra människoarter för runt 300 000 år sedan har att göra med dåtida förändringar i klimatet. Homo erectus, Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis – och förmodligen alla andra människoarter – förefaller ha dött ut i samband med stora klimatförändringar.

Neandertalarna försvann ungefär vid den så kallade Laschamphändelsen (även benämnd Adamshändelsen), som var en tillfällig upplösning och omkastning av jordens magnetfält för 42 000 år sedan. Händelsen, som varade i några hundra år, innebar att magnetfältet inte kunde skydda livet på jorden mot huvudsakligen skadlig kosmisk strålning.

5. VÄNLIGHET ÄR EN EVOLUTIONÄR FÖRDEL

Forskare brukade tro att det var de våldsamma inslagen i den mänskliga naturen som gav oss övertag över andra människoarter. Men det finns minst lika mycket arkeologiskt stöd för att omtanke och omvårdnad bidragit till vår framgång. Forntida skelett visar tydliga tecken på att människor fått hjälp att överleva allvarliga sjukdomar och skador. Sådana spår av mänsklig medkänsla sträcker sig en och en halv miljon år bakåt i tiden, och medicinsk kunskap kan spåras till åtminstone neandertalarnas tid.

Altruism har många viktiga överlevnadsfördelar. Det gjorde det möjligt för äldre samhällsmedlemmar att förmedla viktig kunskap. Och sjukvården höll skickliga jägare vid liv.

6. VI ÄR EN KÄNSLIG ART

Evolutionen har gjort oss känslomässigt utsatta. Liksom hos tamhundar, som vi delar många genetiska anpassningar med, exempelvis tolerans för okända personer och känslighet för sociala signaler, har mänsklig hypersociabilitet kommit med ett pris: känslomässig sårbarhet.

Vi är känsliga för vad andra människor känner och tycker, vi är sårbara för sociala influenser, vi är benägna för psykiska störningar, för ensamhet och för depression – allt detta långt mer än våra föregångare. Det är inte bara förnuftet som lyft människan, utan det är våra känslor som varit avgörande för mänskligt samarbete och som utgör en kanske otippad grund för vår osannolika framgång. Å andra sidan måste vi också acceptera att dagens människa inte är evolutionens slutpunkt eller höjdpunkt och att vår osäkra framtid är beroende av vad vi gör av den.