Är medvetande viktigt?

Text: Annaka Harris

Det kan finnas medvetna upplevelser utan att det finns några yttre tecken. Ett slående exempel är det neurologiska sjukdomstillstånd som kallas locked-in-syndrom, där hela eller praktiskt taget hela personens kropp är förlamad, men medvetandet är intakt. Tillståndet har populariserats i filmen Fjärilen i glaskupan (2007), byggd på boken med samma namn av den franske journalisten Jean-Dominique Bauby som drabbades av en allvarlig stroke och blev totalförlamad som när som på sitt vänstra öga.

Ett annat exempel på instängdhet är intraoperativ medvetenhet, ett tillstånd där en patient som fått narkos inför ett kirurgiskt ingrepp är helt förlamad – men fortfarande medveten. Personer som drabbas tvingas genomgå mardrömmen att uppleva ett medicinskt ingrepp, ibland till och med att ett organ opereras bort, utan att kunna röra sig eller meddela att de är vakna och känner stark smärta. 

Vi kan också tänka oss andra, mindre skrämmande exempel på scenarier där ett avancerat AI-system blir medvetet utan att kunna berätta om det för sin omgivning. 

En sak är alltså säker: en upplevelse av att vara medveten kan finnas utan att den kan observeras utifrån.

Vad ska då räknas som belägg för att en organism är medveten? För det mesta sker det genom att dess beteende granskas. Ett enkelt antagande som ligger i linje med vår intuition är detta: människor är medvetna, däremot inte växter. De flesta av oss är övertygade om att påståendet är korrekt, och det finns starka vetenskapliga skäl att tro att det är så. Vi tar för givet att det inte kan finnas något medvetande om det inte finns någon hjärna eller något centralt nervsystem. 

Men vad finns det för observerbara yttre tecken som bekräftar skillnaden mellan människors och växters upplevelser? Forskning visar att växter både kan reagera på fysiska skador och visa »omsorg« om andra. Växter kommunicerar via rotspetsar och via luftburna doftämnen, så kallade feromoner. Vid angrepp av parasiter eller skadliga mikroorganismer sänder växterna ut signaler som kan uppfattas av växter i närheten, som då kan hinna aktivera sitt försvar. Vi drar naturligtvis inte slutsatsen att växter sänder dessa signaler därför att de känner smärta eller kärlek, det vill säga att de skulle vara medvetna, utan vi inser att det är evolutionens verk. Ändå är vissa beteenden hos människor och växter alltså så lika varandra att man kan ifrågasätta om just specifika beteenden verkligen kan utgöra definitiva bevis på medvetna upplevelser.

Detta leder till den andra frågan i ingressen ovan, nämligen huruvida medvetandet har en väsentlig funktion hos – eller har någon effekt över huvud taget på – det fysiska system som är medvetet. I teorin skulle jag kunna agera på alla de sätt som jag agerar på och säga allt det som jag säger utan att ha en medveten upplevelse av att göra det, ungefär som en avancerad robot. Detta är kontentan i ett tankeexperiment som populariserats av filosofen David Chalmers och som kallas »den filosofiska zombien«. Chalmers ber oss att föreställa oss att vem som helst faktiskt skulle kunna vara en zombie – en person som ser ut som och beter sig likadant som alla andra men inte har några inre upplevelser. Det här tankeexperimentet är kontroversiellt, och andra filosofer, i synnerhet Daniel Dennett vid Tufts University, menar att det är en omöjlig tanke – en fullt fungerande mänsklig hjärna måste per definition vara medveten. Men det faktum att en zombie ändå är tänkbar är värt att fundera på, för det hjälper oss att avgöra vilka beteenden som vi tror måste åtföljas av ett medvetande, om det nu finns några sådana beteenden över huvud taget. 

Målet här är att eliminera så många felaktiga antaganden som möjligt, och just den här mentala övningen är till nytta vare sig en zombie är kompatibel med naturlagarna eller inte. Föreställ dig att någon person i ditt liv i själva verket är en omedveten zombie eller en artificiell intelligens. Då du iakttar ett beteende hos den här personen som du tror måste sammanfalla med en inre upplevelse, fråga dig då varför. Låt oss säga att din zombievän blir vittne till en bilolycka, ser vederbörligt alarmerad ut, och tar fram sin mobil och ringer efter ambulans. Är det möjligt att hen agerar på det här sättet utan att uppleva oro, alltså utan att ha en medveten tankeprocess som får hen att ringa samtalet och beskriva vad som hänt? Skulle allt det här kunna äga rum även om hen var en robot utan någon som helst inre upplevelse? 

Jag har insett att tankeexperimentet med zombien kan påverka vårt tänkande på andra sätt än det avsedda. När vi väl kan föreställa oss ett mänskligt beteende i vår närhet utan medvetande, börjar beteendet alltmer likna många andra beteenden i naturen som vi hittills alltid antagit har varit omedvetna, exempelvis att sjöstjärnor – som saknar ett centralt nervsystem – undviker hinder i sin väg. Med andra ord, eftersom vi kan lura oss själva att föreställa oss att människor saknar medvetande, kan vi fråga oss om vi egentligen inte hela tiden lurar oss själva då vi antar att andra levande system – till exempel murgröna eller havsanemoner – saknar medvetande. 

Vi har en djupt präglad intuition, och därmed en stark övertygelse, att system som agerar på samma sätt som vi verkligen är medvetna, och att de som inte gör det inte är medvetna. Men en sak som tankeexperimentet med zombien gör klart är att den slutsats som vi drar på basis av den här intuitionen inte har någon egentlig grund. Precis som en 3D-bild kollapsar den i samma ögonblick som vi tar av oss glasögonen.