Vad kan Ryssland och Ukraina lära av Tyskland?

Text: Jimmy Forsman

Hösten 1946 föll de tyska höstlöven för tredje gången efter det berömda Churchilltalet om en stundande lövfällning. Det var en trist höst med regn och kyla, hungerkriser i Ruhr och hunger utan kriser i resten av det gamla Tredje riket.

Så inleds Stig Dagermans Tysk höst, en reportagebok som samlar de artiklar han skrev för Expressen om »vanligt folk« i Tysk­land, de som försökte leva sina liv i ruinerna av det sönderbombade landet.

Ett år före Dagermans resa genom Tysk­land höll den av segermakterna tillsatte rektorn vid universitetet i Heidelberg, filosofi­professorn Karl Jaspers, en föreläsningsserie kallad Skuldfrågan. Temat var i vad mån och på vilka sätt det tyska folket var skyldigt till andra världskrigets fruktansvärda övergrepp. Målet var att öppna upp för en diskussion om hur och var skuldbördan skulle placeras. Genom denna diskussion, menade Jaspers, skulle det gå att nå försoning och undvika att evig skuld lades på det tyska folket.

Jaspers tänkte sig att skulden kan delas upp i fyra kategorier, eller abstraktionsnivåer. Den politiska skulden åläggs alla medborgare i en modern stat, eftersom ett sådant samhälle inte godkänner att en medborgare betraktar sig som apolitisk. Även om du väljer att inte rösta i ett val eller om du inte har röstat på regimen, är du medskyldig till dess handlingar i din egenskap av medborgare i nationen.

Den kriminella skulden faller på dem som har brutit mot lagen – som hos Jaspers om­fattade både naturrätten och internationella lagar, dock inte nödvändigtvis den nationella lagen vid tiden då brotten begicks.

Den moraliska skulden faller på individen och rör relationen mellan det egna samvetet och de handlingar som personen har utfört under kriget – även när vederbörande »bara har följt order«.

Den fjärde – och kanske mest kontrover­siella – kategorin är den metafysiska skulden, den skuld som den överlevande känner i rela­tion till dem som lidit och dött.

Karl Jaspers att den individuella skulden står i proportion till graden av deltagande i det fruktansvärda som utspelade sig före och under kriget. En grundförutsätt­ning är att varje individ erkänner sin even­tuella skuld öppet och ärligt, oavsett i vilken instans skuldbördan ska prövas – juridiskt, politiskt, moraliskt eller metafysiskt. Det är bara genom sådan sanningsenlighet som de oskyldiga kan rentvås och rättmätiga straff kan utdömas, vilket i sin tur leder till att skul­den kan sonas och folket och nationen på sikt återupprättas. Om Tyskland och tyskarna däremot inte är villiga till denna självrannsa­kan, menade Jaspers, så kommer landet att reduceras till en pariastat – vilket kommer att återstarta en ond cirkel av våld och hämnd sprungen ur konsekvenserna av hårda sank­tioner och ur känslan av ännu en orättvis fred.

Den politiska skulden avgörs av segermak­terna, och domstolar reglerar den kriminella skulden. Den moraliska skulden kan bara hanteras av människor i gemenskap med varandra. Det är av den anledningen av ytters­ta vikt, framhöll Jaspers, att det tyska folket öppet och ärligt diskuterar vad som skedde under kriget. Om detta samtal inte äger rum, är historien dömd att upprepa sig.

Den metafysiska skulden är än svårare att fastställa, då den måste hanteras inom varje enskild individ. Med Karl Jaspers bakgrund inom psykologi och psykiatri, utöver att han var en av förgrundsgestalterna inom den existentiella filosofin, skulle man tro att han likställde den metafysiska skulden med ett psykologiskt trauma eller en existentiell kris, speciellt på det sätt som begreppen kommit att användas i vår samtid, men det är inte vad Jaspers avsåg. I stället knöt han den meta­fysiska skulden till människans natur: vårt sökande efter gemenskap.

Eftersom den metafysiska skulden avhand­las i varje enskild människas psyke men i sin yttersta förlängning även handlar om vad det innebär att vara människa, faller den under både den högsta och den lägsta graden av abstraktion. Förmågan till inlevelse i andra människors lidande avtar med avståndet: fa­milj, släkt, vänner, kollegor, grannar, folk från den egna orten, från egna regionen, landsmän, egna världsdelen och så vidare. Denna känsla kan endast regleras, menade Jaspers, i rela­tion till en högre makt, om det så är Gud, en filosofi eller någon annan övertygelse.

Samtalet om den metafysiska skulden kommer därför knappast att ske vid köksbord i de tyska hemmen eller fikaborden på arbets­platserna, utan främst genom verk som publiceras av filosofer och poeter. Detta eftersom det är de som mest troligt kommer att vara medvetna om den metafysiska skulden och eftersom de sannolikt mer än gemene man har funderat över det kollektiva misslyckan­det att utöka medkänslan från dem som står en närmast till att omfatta hela mänsklighet­en. Det faller på diktare och filosofer att axla rollen som kollektiva samveten som i gene­rella termer kan uttrycka vad som aldrig kan konkretiseras fullt ut – själva tänkandet. Så här sade Karl Jaspers:

Vi måste återupprätta beredskapen att tänka, gå emot tendensen att ha allt förbe­rett och formulerat som slagord på plakat. En förutsättning är att vi inte låter oss berusas av känslor av stolthet, av förtvivlan, av harm, av trots, av hämnd, av förakt, utan att vi lägger dessa känslor på is och ser verkligheten för vad den är.

Förlåtelse inte närmare i föreläsningarna. Frågan skulle ha varit för tidigt väckt. Det närmaste vi kommer är åter­upprättelsen av folket och nationen, en pro­cess som saknar tidsplan. När det kommer till förlåtelse räcker det inte med att en part är villig. Tysklands ansvar som nation må ha reglerats i fredsavtal och påföljande skade­stånd. Brotten mot både mänskligheten och enskilda medmänniskor avgjordes i interna­tionella och nationella tribunaler och domsto­lar – de juridiska kvarnarna malde uthålligt, domar fastställdes, straff avtjänades, restrik­tioner följdes, avtal ingicks, gränslinjer drogs och relationer återupprättades. De kriminella och politiska skulderna kom sålunda att sonas, och Tyskland blomstrade som indu­striland.

Men med få undantag skulle det dröja till publiceringen av Nobelpristagaren Günter Grass roman Blecktrumman år 1959 innan frågan om den metafysiska skulden började diskuteras på allvar i det tyska offentliga sam­talet. Hur hårt en enskild person än arbetar med att avhandla sina moraliska och metafysiska skulder i relation till sig själv, sina medmänniskor och resten av världen, går det inte att på egen hand försonas med den skuld som tillskrivs personen av andra människor. Utöver det tyska nationella traumat och den inledda försoningsprocessen fanns en hel värld av trauman och skuldbeläggning av Tyskland och tyskarna. Judar, polacker, norr­män, danskar, fransmän, jugoslaver, greker och ryssar – för att bara nämna några – rikta­de med rätta sin vrede mot både land och folk. I många fall har denna skuld aldrig sonats; inte minst för att andra världskriget fortsätter att vara ett enormt nationellt och personligt sår men också för att fortsatt skuldbeläggning är ett effektivt politiskt vapen.

Tyskland kom under efterkrigstiden och in i våra dagar att utvecklas till en ekonomisk supermakt. Samtidigt har det interna arbetet i landet för att säkerställa att det som skedde aldrig ska ske igen varit enormt omfattande, men dessa två faktorer till trots är det först nu, snart åttio år efter andra världskriget slut, som den tyska skulden verkar vara på väg att bli »betald« till fullo. Det som krävdes var att en annan totalitär stat med imperieambitioner skulle gå över gränsen till ett annat europeiskt land och med blod och bly plocka upp Tysk­lands avlagda mantel.

Genom att invadera Ukraina förde Ryssland kriget tillbaka till Europa för första gången sedan 1990-talet i forna Jugoslavien. De ohyggliga händelserna som utspelade sig under krigen på Balkan skedde dock i en kontext som placerade dem »utanför« Europa. Den geopolitiska förståelsen var fortfarande tydligt uppdelad i öst och väst, och även om Jugoslavien inte var medlem av Warszawapakten utgjorde landet ett ingen­mansland mellan öst och väst. Inbördeskrigen och deras ohyggliga övergrepp kom på så sätt att framstå som en förlängning av det sönder­fall och av den självständighetsvåg som svepte genom Östeuropa efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall.

Kartor kom att ritas om, länder slets itu eller förenades – flera länder blev medlemmar i EU eller Nato eller bådadera – helt i enlighet med den doktrin av liberalisering och globali­sering som genomsyrat västvärlden sedan an­dra världskrigets slut. Europa blev både större och mindre – större till ytan men mindre sett till både politiska och ideologiska skillnader och i avstånd med internet, mobiltelefoni och fri rörlighet i Europa.

Med Rysslands invasion av Ukraina slets denna vision om ett fritt och fredligt Europa sönder. Detta är det arv som kommer att ligga kvar över Ryssland och ryssarna långt efter det att de döda har sörjts och städer återupp­byggts. Den kollektiva skammen, skulden och ilskan hos befolkningen i ännu en krossad stormakt. Frågan måste således bli: finns det något sätt på vilket vi kan verka för att det inte ska ske igen?

En försiktigt positiv aspekt är att kriget i västerländska medier till stor del framställs som Putins krig, inte det ryska folkets. Det är självklart att det är den ryska statsledningen som ska hållas ansvarig. Vi betraktar med­borgarna i Ryssland som offer för en totalitär regim som kontrollerar deras bild av verklig­heten.

I Ukraina är situationen radikalt annor­lunda. Där ses den ryska befolkningen som lika skyldig till kriget som de ryska ledarna. Det är trots allt ryska soldater som utgör den faktiska, fysiska fienden. Vi som inte befinner oss i skyttevärn, i källare och utbombade skolor kan möjligen kosta på oss lyxen att se den ryska befolkningen och kanske rentav även ryska soldater som offer, men det kan inte de som bombas, beskjuts och avrättas. Känslan i Ukraina gentemot Ryssland kommer att präglas av hat och skuld under mycket lång tid framöver.

Och här kommer vi tillbaka till frågan om förlåtelse. Begreppen skuld och förlåtelse, religiösa som de må vara till sitt ursprung, är intimt sammankopplade. Vad är förlåtelse? Vad betyder det att förlåta? Är det ens möjligt i en alltmer sekulariserad värld att verkligen förlåta någon eller något? I dagligt tal har »Förlåt« kommit att likställas med en banal ursäkt – ett enkelt erkännande av ett begånget fel och ett implicit eller uttalat löfte om att det inte ska upprepas och att saken därmed är ur världen. Men medan den kristna förlåtelsen överlämnar domen till en högre makt samtidigt som offret som drabbats förutsätts glömma det som skett, kan en profan ursäkt accepteras endast om det begångna felsteget är av hanterbar storlek. Alltså litet nog att det går att lägga bakom sig. Men även om så sker, kommer ursäkten att solkas en smula av givarens och mottagarens delade erfarenhet av det som föranledde ursäkten.

Kanske är det så att vi i beslutet att godta eller avfärda en ursäkt väger in sättet på vilket ursäkten läggs fram, alltså om det sker med vad som ser ut att vara genuin ånger? Eller baserar vi beslutet mer på vem personen är och vilken betydelse vederbörande har för oss? Om det är det sistnämnda, betyder inte det att förlåtelse är en process som i grunden är egoistisk och där vi accepterar en ursäkt eftersom vi vill eller måste ha kvar personen i vårt liv? Om vi ser på förlåtelse på det sättet handlar det i grund och botten om att hantera en motsättning som uppstått i relationen mellan individer; vilket såklart var en del av Karl Jaspers poäng.

När kriget alltså är över och det blir dags att hålla Ryssland ansvarigt för sina handlingar kan jag bara hoppas att vi kommer ihåg att det inte bara är befolkningen i Ukraina som kommer att behöva hjälp med att bygga upp sitt land och behandla sitt kollektiva trauma. För det finns utrymme för skuldkänslor även från västs sida kopplade till den rådande situationen. När Sovjetunionen föll begick vi ett allvarligt misstag. Vi trodde att allting skulle bli bra i Ryssland. Att liberal demokrati och fungerande marknadsekonomi skulle växa fram sakta men säkert. Vi hade fel. Och i krigets efterspel kommer även Ryssland och den ryska befolkningen att behöva hjälp: ekonomiskt, politiskt, socialt och i att hantera både den egna skuldfrågan och en politisk omställning som borde ha inletts för över trettio år sedan. I samband med Rysslands invasion av Ukraina verkar alltså den historiska skuld och det stigma som legat över Tyskland slutligen ha sonats. Och frågan måste då bli om det finns någonting vi kan lära oss av exemplet Tyskland då världen i efterspelet av kriget i Ukraina kommer att stå inför uppgiften att hantera ytterligare en besegrad stormakt.