Vedanta och vetenskapen

Text: Victoria Larm

År 1896 spelade fransyskan Sarah Bernhardt i pjäsen Iziel. Hon beskrev den som »en fransk läsning av Buddhas liv«. Med det antydde hon att den hade erotiska inslag. Pjäsen handlar om kurtisanen Iziel som försöker förföra Buddha när han mediterar vid det legendariska fikonträdet. Buddha låter sig självfallet inte förföras. I stället använder han sig av kurtisanens beteende i sina predikningar om världens fåfänga. Pjäsen spelades i New York, där intresset för österländska doktriner och läror hade börjat växa. En av anledningarna var att en man vid namn Swami Vivekananda befann sig i USA. Vivekananda var i färd med att plantera vedantafilosofin i medvetandet hos den västerländska människan. Förvånansvärt enkelt slog den indiska traditionen rot. Innan vi återvänder till Sarah Bernhardt, låt mig ge en kort beskrivning av vad vedanta är.

Inom klassisk vedanta har all verklighet och allt i den upplevda världen sin grund i brahman. Brahman är ett icke-lokalt, icke-manifesterat, oföränderligt medvetande. Inom vedanta finns ingen dualitet mellan det som skapar och det skapade universum. Samtidigt postulerar läran att verkligheten finns i tre nivåer. Tre grader av sanning, skulle man till och med kunna säga:

Pāramārthika. Det är den högsta verkligheten. Det är där all materia och allt som upplevs finns. Denna verklighet är inte »något«, men allt kommer från den och ingår i den.

Vyāvahārika. Det är den empiriska eller pragmatiska verkligheten. Det är vår upplevelsevärld, naturlagarna och den fenomenologiska världen som vi hanterar varje dag.

Prāthibhāsika. Det är erfarenhetsnivån där sinnet konstruerar sin egen verklighet. Det vill säga projektioner, omedvetna förhoppningar och rädslor som i sin tur påverkar vår perception och vårt förhållningssätt när vi interagerar med varandra.

En av anledningarna till intresset för vedantisk filosofi i New York var att Vivekananda grundat ett centrum i staden för föreläsningar i ämnet. En kväll i februari gick denna guru och såg föreställningen om Iziel. Sarah Bernhardt kände igen Swami Vivekananda i publiken, och dessutom la hon märke till ännu en herre i folkhavet: Nikola Tesla. Han hade redan uppfunnit växelströmsmotorn, samt utvecklat och patenterat andra elektriska uppfinningar och var en berömdhet. Sarah bjöd in de båda herrarna efter föreställningen, och de två skulle visa sig bli vänner för livet.

En tid senare skriver Swami Vivekananda i ett brev till en vän: »Mr Tesla tror att han kan visa matematiskt att kraft och materia kan reduceras till potentiell energi. Jag ska gå och träffa honom nästa vecka för att få denna nya matematiska demonstration. I så fall kommer den vedantiska kosmologin att placeras på säkraste grund. Jag arbetar nu en hel del på vedantas kosmologi och eskatologi. Jag ser tydligt dess perfekta förening med modern vetenskap.«

Vivekananda använde termerna prana för kraft och akasha för materia, och efter deras möte började även Tesla att bruka dessa begrepp. Vivekananda berättade för Tesla om den långa traditionen inom vedanta, där kraft och materia båda kunde uttryckas i termer av energi. Tesla försökte bevisa detta antagande matematiskt, men misslyckades.

I stället visades detta ett antal år senare av en annan berömd vetenskapsman, Albert Einstein. Massa och energi är ekvivalenta, och massa kan omvandlas till energi. Detta hade sagts inom vedanta sedan 800-talet, men ingen hade bevisat det. Tyvärr var Vivekananda död när Einstein presenterade sin berömda ekvation E=mc2, så han fick aldrig uppleva samhörigheten mellan vetenskap och den filosofi han höll så kär.

Tesla högaktade Vivekananda, men relationen mellan honom och Einstein var desto kyligare. År 1935 sa Tesla i en intervju i New York Times att Einstein var som en »… tiggare klädd i lila, som okunniga människor tar för en kung«. Det sägs att när Einstein fick frågan hur det kändes att vara den smartaste mannen på jorden, svarade han ironiskt: »Jag vet inte. Fråga Nikola Tesla«.

Tesla var inte ensam om att inspireras av den indiska filosofin. Erwin Schrödinger, en av kvantfysikens pionjärer, var inspirerad av vedanta och sa att den är den »vackraste och visaste sången som någon tunga någonsin sjungit«. Han återkom till vedanta i sina böcker My view of the world och Vad är Liv? (på svenska, Fri Tanke 2019) och skrev att »de flesta av mina idéer och teorier är hämtade från vedanta.«

Den tyske kvantfysikern Verner Heisenberg skrev: »Efter konversationer och studier i indisk filosofi, förstår jag kvantfysiken bättre.« Och atombombens fader Robert Oppenheimer sa att tillgången till vedanta »är det största privilegiet som trumfar alla andra generationers privilegier«. Även astronomen Carl Sagan återvände ofta till vedanta som källa till förundran och vishet och har sagt: »Den hinduiska religionen är den enda av världens stora trosriktningar som är tillägnad idén att själva kosmos genomgår ett enormt, ja ett oändligt antal dödsfall och återfödslar. Det är den enda religionen där tidsskalorna motsvarar den moderna vetenskapliga kosmologin.«

Nikola Tesla dog utfattig på ett hotellrum i New York år 1943. En kort tid före sin död sa han i en intervju: »För mig är universum helt enkelt en stor maskin som aldrig kom till och aldrig kommer att ta slut.« En uttalande som stämmer väl med den indiska filosofin. Det är kontraintuitivt och till synes paradoxalt. Precis som kvantmekaniken.

Oavsett om du försöker förstå verklighetens beskaffenhet, försöker knäcka gåtan om medvetandet eller söker navigationsverktyg för inre utveckling, så kan vedanta ge dig en resa som heter duga. Du får tillgång till en kunskapsbank som är oupphörligen fascinerande. De helt entydiga formlerna som bevisar svaren finns inte där. Men inspiration och uppmuntran att söka efter dem gör det definitivt. 

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.