Principer för ett liberalt samhälle

Text: Francis Fukuyama

USA HAR LÄNGE varit världens ledande liberala makt. Landet har uppfattats som »frihetens flammande fyrbåk« av många människor runt om i världen, men de amerikanska demokratiska institutionerna har över tid förfallit. De har blivit rigida och svåra att reformera, och de har tillfångatagits av eliter. USA:s komplexa maktfördelningsstruktur i kombination med växande politisk polarisering har fått institutionerna att stelna. De har därför inte klarat av att hantera vissa grundläggande statliga uppgifter, exempelvis att godkänna den årliga budgeten. Detta tillstånd kallar jag »vetokrati«.

Om USA inte löser sina strukturella problem kommer landet inte att kunna konkurrera med världens framväxande auktoritära stater. Problemen finns även i andra liberala demokratier, så USA:s (o)förmåga att försvara liberala principer har en bredare tillämpning.

Medan den klassiska liberalismen är ett sätt att styra över ett samhälle präglat av mångfald, har det varit svårt för både den populistiska högern och den progressiva vänstern att acceptera den faktiska mångfalden i samhället. Högerns kärna är etnonationalism, och den var rikligt representerad bland upprorsmakarna som stormade Kapitolium den 6 januari 2021. Den mångfald som etnonationalisterna fruktar handlar om ras, etnicitet, kön, religion och sexuell läggning. De är också rädda för att »ersättas« av icke-vita invandrare eller av sekulära, progressiva människor.

KONSERVATIVA PERSONER har i alla tider behövt hantera demografiska och sociala förändringar. På 1800-talet och det tidiga 1900-talet flyttade större delen av Europas bönder från landsbygden till tätorter. Fackföreningar bildades, liksom socialistiska och kommunistiska partier som byggde på denna nya arbetarklass.

Efter det att Tyskland förenats 1871 försökte konservativa politiker i landet att begränsa både rösträtten och den lagstiftande makten. I slutändan stödde många konservativa personer Hitler och nazistpartiet som ett mer attraktivt alternativ än vänsterextrema partier. I Argentina stödde de konservativa en statskupp 1930, den första av flera som inträffade under de följande två generationerna.

Brittiska konservativa reagerade på omvänt sätt: de accepterade och försökte hantera samhällets växande klassmångfald. Den konservative premiärministern Benjamin Disraeli ivrade för utökad rösträtt och smädades därför som klassförrädare av andra konservativa. Men han lade grunden till den konservativa dominansen inom brittisk politik under resten av 1800-talet. De nya väljarna hittade goda skäl att rösta på konservativa politiker, främst dessas betoning på patriotism och stöd för imperiet.

Konservativa amerikaner står i dag inför ett liknande val. Många högerextremister tror att våld är deras enda sätt att försvara sig mot vänstern. Givet hur många som äger vapen i denna grupp är det lätt att tänka sig att våld fortsätter att vara ett problem.

Ett mycket större hot är dock de konservativas försök att begränsa rösträtten och manipulera val. Detta började långt före valet i november 2020, men det har blivit ett centralt politiskt mål för Republikanerna alltsedan Donald Trumps falska påståenden om valfusk. Som Trump själv har medgett: om varje röstberättigad amerikan röstade »skulle vi aldrig få en folkvald republikan i det här landet igen«.

Många konservativa amerikaner tror uppriktigt att valet stals av Demokraterna – eftersom Trump och hans allierade i medierna hävdar det. Medierna har förvandlat Republikanerna till ett antidemokratiskt parti. Men konservativa i USA skulle i stället kunna följa Disraelis strategi och omfamna de demografiska förändringarna; de skulle kunna inse att många nya väljare kan lockas av en konservativ politik snarare än av en högervriden identitetspolitik. Många nyanlända invandrargrupper är socialt konservativa och tror på en äldre version av den amerikanska drömmen som skiljer sig från den som förespråkas av vänsterns identitetspolitik. Dessa grupper skulle kunna utgöra grunden för en genuint konservativ majoritet, inte en majoritet som är ett resultat av manipulering av valsystemet.

DET FINNS ETT motsvarande problem hos den progressiva vänstern: dess oförmåga att omfamna landets faktiska mångfald. För vänstern handlar mångfald i första hand om ras, etnicitet, kön och sexuell läggning. Mångfald inkluderar sällan politisk eller religiös mångfald, åtminstone inte om det rör sig om konservativa kristna. Den så kallade kritiska teorin har byggt upp en intellektuell struktur som låter de progressiva avfärda denna del av samhället; de ser den som en rasistisk och patriarkal maktstruktur som håller fast vid gamla privilegier. Religiöst grundat motstånd mot abort och samkönade äktenskap ses inte som legitima moraliska perspektiv, utan som trångsynta fördomar.
De progressiva måste ändå acceptera att omkring halva USA:s befolkning inte håller med dem om vare sig deras mål eller metoder. Konservativa, å sin sida, måste finna sig i att landets etniska sammansättning förändras, liksom kvinnors roll och ställning. Båda sidor hoppas att en majoritet av medborgarna i tysthet håller med dem men att de hindras från att uttrycka detta på grund av de partiska massmedierna.

DEN FÖRSTA LIBERALA principen för att hantera mångfald innebär att klassiska högerliberaler behöver erkänna behovet av en stat och lämna den nyliberala tankeskola där staten demoniseras och ses som fiende till ekonomisk tillväxt och individuell frihet. Tvärtom: för att en modern liberal demokrati ska fungera måste medborgarna vara övertygade om att staten ger väsentliga bidrag till samhällsnyttan. I dagens USA tror många medborgare på de mest bisarra konspirationsteorier om hur staten manipuleras av en ljusskygg elit. De beväpnar sig för att kunna försvara sig när staten kommer.

Motvilja mot staten finns även hos vänstern: många tror att staten har tagits som gisslan av mäktiga grupper som representerar bankerna och de multinationella företagen, att CIA och National Security Agency övervakar vanliga medborgare och att polisen med våld upprätthåller de vitas privilegier. Den trängande frågan för liberala länder handlar om statens kvalitet. Vi behöver en stat som tillhandahåller nödvändiga tjänster till sin befolkning; en modern stat som behandlar sina medborgare jämlikt och enhetligt.

Liberala länder har länge varit ekonomiskt framgångsrika, men det är också viktigt att en viss jämlikhet upprätthålls vad gäller inkomster och välstånd. Det måste finnas väl avvägda sociala skyddsmekanismer, men de måste samtidigt läggas på en hållbar nivå så att de inte underminerar incitament och kan finansieras långsiktigt av staten.

EN ANDRA LIBERAL princip är att ta federalismen – eller, i europeiska termer, subsidiaritetsprincipen – på allvar och decentralisera makten till lägsta lämpliga nivå och låta dessa nivåer avspegla folkets vilja. Även om det kan vara önskvärt med nationella standarder inom politiska områden som sjukvård och miljö, bör decentraliserat demokratiskt självbestämmande väga tyngre än fullständig enhetlighet. Delstater, regioner och kommuner har att hantera jordnära frågor som avfallshantering och brandkår, och de tenderar därför att ha en pragmatisk inställning.
»Delstatliga rättigheter« var det slagord med vilket slaveriet i USA försvarades och den lagstiftade rassegregationen länge upprätthölls. Den federala staten tvingade så småningom delstater att acceptera afroamerikaners juridiska jämlikhet. Tyvärr är denna fråga på väg att återvända inom amerikansk politik. Republikanska lagstiftande församlingar har i många delstater godkänt lagar som i praktiken gör det svårare att rösta, särskilt för afroamerikaner, och även gör det möjligt att motverka demokratiska valresultat. Rösträtten garanteras dock ovillkorligen i femtonde tillägget till författningen och är en fundamental rättighet som måste försvaras av den nationella statens makt.

LIBERAL PRINCIP nummer tre är yttrandefrihet. Den är hotad i vissa delstater, och det är här vi måste vara mest bekymrade. Men den hotas också av privata medieföretag och internetplattformar som förstärker vissa röster framför andra. Den lämpliga reaktionen är inte konkret statlig reglering av dessa aktörer, utan snarare att genom kartell- och konkurrenslagar förebygga privata maktkoncentrationer.

Liberala samhällen måste respektera människors frihetliga rättigheter. Det är denna tanke som ligger bakom både det första tillägget till den amerikanska författningen (om religions-, yttrande-, mötes- och pressfrihet) och de friheter som finns i många andra länders grundlagar. Det finns väletablerade tekniker för att avgöra vad som är saklig information; tekniker som har använts i åratal inom rättsväsende, journalistik och vetenskap. Det faktum att dessa institutioner ibland har fel eller är fördomsfulla betyder inte att de bör förlora sin ställning som informationskällor, inte heller att alternativa – men givetvis fullt tillåtna – ståndpunkter i exempelvis sociala medier skulle vara lika giltiga.

DEN FJÄRDE LIBERALA principen innebär att individuella rättigheter går före kulturella gruppers rättigheter. Människor definieras aldrig fullt ut av de grupper som de tillhör. Visst är det viktigt att förstå hur människor har formats av sina respektive gruppidentiteter, men social respekt bör främst bygga på de val de gör som individer. Att erkänna gruppers behörighet riskerar att förstärka gruppskillnader snarare än att lindra dem. Ojämlikheter i gruppers ekonomiska och sociala utfall beror på en rad samverkande faktorer, av vilka många inte kan rättas till av politiska beslut. Sociala regelverk bör sträva efter att utjämna resultat över hela samhället, men de bör inriktas på rörliga kategorier som klass och inkomst, inte på fasta kategorier som ras eller etnicitet.

Individualismen har blivit en så grundläggande del av hur människor förstår sig själva att det är svårt att se hur vi skulle kunna backa bandet. Moderna marknadsekonomier vilar på flexibilitet, rörlig arbetskraft och innovation. Individualismen är inte en överenskommen egenskap hos västerlandets kultur, som vissa versioner av den kritiska teorin hävdar, utan snarare en bieffekt av en socioekonomisk modernisering som har ägt rum gradvis.

EN FEMTE LIBERAL princip utgörs av insikten att den mänskliga autonomin inte är obegränsad. Liberala samhällen utgår från att alla människor har lika värdighet. Men alla människor tycker inte att det viktigaste i livet är att maximera sin personliga autonomi eller att det nödvändigtvis är bra att gå emot varje form av auktoritet. Många människor föredrar att begränsa sin egen valfrihet genom att acceptera religiösa och moraliska ramverk som ökar deras gemenskap med andra människor, eller genom att leva sina liv inom nedärvda kulturella traditioner. Det första tillägget till USA:s författning avsåg att skydda bland annat religionsfriheten, inte skydda folk från religion. Framgångsrika liberala samhällen omfattar en rad olika kulturer och dessas respektive föreställningar om vad som är ett gott liv – även om en sådan mångfald kan vara otydligare än de idéer som finns i samhällen där endast en religiös doktrin tillåts. Liberala samhällen måste prioritera prosocialitet, öppenhet och aktivt engagemang i offentliga angelägenheter. De måste lovorda innovation, entreprenörskap och risktagande. Ett samhälle med självcentrerade individer som bara är intresserade av att maximera sin personliga konsumtion kommer inte att vara ett samhälle över huvud taget.
Det är dock inte självklart att de flesta människor verkligen vill frigöras från sin egen natur. Vilka vi är som individer är en produkt av interaktionen mellan vårt medvetande och våra fysiska kroppar, tillsammans med våra erfarenheter av tidigare interaktioner. De känslor vi upplever är förankrade i vår upplevelse av våra fysiska kroppar. Och våra medborgerliga rättigheter bygger på behovet att skydda såväl våra kroppar som våra autonoma medvetanden.

DEN SJÄTTE OCH sista liberala principen är inspirerad av de antika grekerna. De betraktade måtta som en av sina kardinaldygder. I den moderna världen har måttlighet mer eller mindre förkastats: ungdomar uppmanas att »följa sin passion«, och människor som lever i övermått kritiseras bara när deras fysiska hälsa tar skada. Måttlighet förutsätter självbehärskning – att inte eftersträva så många upplevelser eller prestationer som möjligt.

Grekerna kan ha varit något viktigt på spåren vad avser både privatlivet och politiken. Måtta är ingen dålig politisk princip, särskilt inte för den liberala ordning som syftar till att lugna och strukturera politiska känslor. Om den ekonomiska friheten att köpa, sälja och investera är något gott, så betyder inte det att borttagandet av alla gränser för ekonomiska aktiviteter kommer att vara ännu bättre. Och om personlig autonomi är källan till en individs välmående, betyder inte det att obegränsad frihet och ständiga gränsöverskridanden skulle göra individen än mer välmående. Inte sällan kommer tillfredsställelse ur att acceptera gränser. Att återerövra en känsla för måttlighet, såväl individuellt som kollektivt, är därför nyckeln till att återuppliva liberalismen själv – ja, till dess överlevnad.