Religion och vetenskap
Text: Victoria Larm
»DET ÄR BARA den som saknar tillit till sin tro som är rädd för vetenskapen.« Orden kommer från den amerikanske jesuiten Guy Consolmagno, tillika chef för Vatikanobservatoriet, då han för fem år sedan lät sig intervjuas i New York Times. Jag läser reportaget om honom som gjordes i samband med att observatoriet skulle stå värd för en stor konferens om svarta hål, gravitationsvågor, singulariteter och rumtid.
Jag ramlar över intervjun med Consolmagno efter att ha slögooglat en stund på Galileo Galilei. Den florentinske 1600-talsastronomen och fysikern dök upp i samtalet på en middag för några dagar sedan, och sedan dess kan jag inte riktigt sluta tänka på honom och alla andra vetenskapsmän som fick sina liv förstörda av inkvisitionen. Jag undrade hur den katolska kyrkans relation till vetenskapen har sett ut och utvecklats – från att ha bränt kättare på bål till att under slutet av 1800-talet själv grunda ett astronomiskt observatorium.
Galilei upptäckte under tidigt 1600-tal något som ställde katolska kyrkans världsbild på ända: jorden är inte universums centrum. Galilei, som brukar kallas den experimentella fysikens fader, utmanade den aristoteliska världsbilden i sin bok Dialog om de två världssystemen. Boken skapade kaos med sin heliocentriska världsbild när den utkom 1632. Galilei ställdes inför rätta av inkvisitionen men »kom undan« med husarrest för resten av livet.
GALILEIS LIV och möte med inkvisitionen leder min tanke vidare till dominikanermunken Tommaso Campanella, några år yngre än Galilei. Han dyker ofta upp i nutida samtal om medvetandets natur. Hans världssyn påminner om panpsykisk naturalism, en medvetandefilosofisk hållning som fått ett uppsving sedan några år tillbaka. Campanella satt inspärrad i inkvisitionens fängelse i Rom i tjugotre år. Märkligt nog fick han sitta där och skriva böcker och brevväxla med andra lärda som delade hans uppfattningar. När han sedan släpptes ut stack han illa kvickt till hovet i Frankrike, som lovade att skydda honom mot påvens armé.
Värre gick det för Giordano Bruno, född något årtionde före Galilei. Han försvarade den heliocentriska världsbilden i flera böcker, och som om det inte var illa nog i inkvisitionens ögon hävdade han dessutom i boken De l’infinito, universo e mondi (1584) att universum är oändligt och innehåller oändligt många världar. Dessutom, skrev Bruno, är åtminstone vissa av dem befolkade av intelligenta varelser. Efter arresten hölls han fången i ytterligare åtta år och avrättades slutligen på kättarbål år 1600 på Campo de Fiori.
Vid två tillfällen har jag hyrt en lägenhet vid detta lilla torg. Det är en anspråkslös plats i hjärtat av stadsdelen Trastevere i Rom. Den påminner om de flesta sydeuropeiska torg: duvor och turister, glassförsäljare, trånga gränder och ekot från sorglös gatumusik. Inte så många vet att statyn i mitten av torget föreställer Giordano Bruno. Iklädd en kappa lik en mantel med huvan djupt sänkt över pannan står han på en hög avsats med en bok i händerna. Han ser ut som en mystiker eller en budbärare från en medeltida saga. Monumentet över Bruno restes 1889 på initiativ av studenterna på Roms universitet. Den var ett av flera tecken på att katolska kyrkan var på väg att förändra sin inställning till vetenskapen. Men hur kom det sig?
Tio år innan man reste statyn av Bruno hade reformpåven Leo XIII i encyklikan Aeterni Patris försökt få till ett möte mellan kyrkan och den moderna tidens tänkare och vetenskapsmän. I encyklikan redogör Leo för sin övertygelse att gudstro och förnuft båda är konsekvenser av Gud som inte kan motsäga varandra. Detta var utbredda tankar under medeltiden som representerades av teologen, filosofen och dominikanen Thomas av Aquino, verksam i mitten av 1200-talet. Något hände dock i samband med reformationen då trons liv började uppfattas som avskilt från det mänskliga förnuftet. Detta förnuft, som så lätt besudlas av synden! Filosofer som Descartes, Spinoza, Leibniz, Kant, Fichte och Hegel började att bygga system som inte vilar på den kristna tron. Tron som så lätt besudlas av känslor!
Det är i sin Aeterni Patris som Leo XIII försöker få alla att samlas under ett och samma tak. Förnuft och tro går hand i hand, religion och vetenskap likaså, försöker han säga när modernismen mullrar och de vetenskapliga upptäckterna ställer den religiösa verklighetsbeskrivningen på ända.
PÅVE PIUS XII plockade upp stafettpinnen efter Leo XIII. Kort innan andra världskriget bröt ut höll Pius ett tal inför ledamöterna av den påvliga vetenskapsakademin. Han hyllade Galilei och framställde honom som en hjälte och förebild. Det var dock först 1979 under påve Johannes Paulus II som katolska kyrkan började kalla Galilei för »den moderna fysikens upphovsman«. Johannes Paulus såg till så att en kommitté granskade domslutet från 1633, i vilket Galilei dömdes till husarrest. I ett försök att skapa försoning firade man en mässa till minne av honom i basilikan Santa Maria degli Angeli e dei Martiri. Valet av basilika var knappast någon slump – kyrkan är tillägnad de kristna som led martyrdöden. På sätt och vis kan Galilei sägas vara en sådan, verkade kyrkan vilja signalera.
Leo XIII försökte visa att kyrkan hör hemma även i den nya tiden och grundade därför Vatikanobservatoriet 1891. Nu är den nya tiden här och observatoriet står kvar som en yttre manifestation av påvens försök att förena vad som kanske aldrig borde blivit åtskilt från början. En bit längre ner från observatoriet står statyn av Bruno i hjärtat av den gamla staden. Till skillnad från Galilei har Bruno ingen grav, och hans fall har aldrig återöppnats av någon påve. Samtidigt har Vatikanobservatoriet siktet inställt på att hänga med i den moderna tiden på sitt sätt. Från och med sommaren 2023 erbjuder de virtuella turer om sin historia.
Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.