Särskild utskrivningsprövning – en svensk internering

Text: Andreas Söderberg

ATT FRIHETSBERÖVA en person som har begått en brottslig handling fyller åtmins­tone tre olika funktioner:

För det första är det en påföljd. Lagboken skiljer på straff (fängelse och böter) och an­nan påföljd (villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård). En viktig rättssäkerhetsprincip är att påföljden ska stå i proportion till brottet. Den ska heller inte variera påtagligt för samma typ av brott.

Att samhället utdömer en påföljd innebär att brottsoffret befrias från bördan att själv utkräva hämnd. För samhället i stort är påfölj­den viktig dels för att motverka en spiral av vedergällningar, dels för att bryta individens brottsliga beteende.

Den andra funktionen är samhällsskydd. När en person är inlåst begränsas möjligheten att begå nya brott. Förhoppningsvis avskräcks även andra personer från att begå brott.

För det tredje är frihetsberövande sam­mankopplat med vård, frivillig eller påtvingad beroende på var personen befinner sig.

UPPMÄRKSAMMADE rättsfall som mor­den på Malmö Latinskola och mordet på Ing-Marie Wieselgren i Almedalen har aktu­aliserat frågan om vem som ska dömas till rättspsykiatrisk vård respektive till fängelse.

En lagöverträdare kan dömas till rättspsykiatrisk vård om den vid tillfället för brottet samt vid den rättspsykiatriska undersökningen bedöms lida av en allvarlig psykisk störning. Det är ett juridiskt begrepp och ingen definierad psykisk sjukdom. Det handlar snarare om ett sjukligt tillstånd där personens verklighetsuppfattning är förändrad, till exempel vid en psykos.

Ibland kan det vara svårt att bedöma om personen lever upp till kraven för en allvarlig psykisk störning. För att dömas till rättspsykiatrisk vård krävs dessutom att det begångna brottet har fängelse som lägsta påföljd.

En domstol kan härutöver ålägga den dömde något som kallas särskild utskrivningsprövning. Detta gör domstolen om den bedömer att det finns risk för återfall i allvarlig brottslighet. Varje år döms i Sverige cirka trehundra personer till rättspsykiatrisk vård, och av dem får ca 80 procent tillägget särskild utskrivningsprövning.

Att vårdas i rättspsykiatrin med detta tillägg innebär att alla friheter i vården – som permission, frigång, övergång till öppenvård med mera – måste fastställas av en förvaltningsrätt. Vid rättspsykiatrisk vård utan detta tillägg får en läkare själv besluta om sådant.

EN PERSON SOM vårdas med särskild utskrivningsprövning kan inte heller skrivas ut från vården av sjukhusets läkare, utan även detta beslut måste fattas av en förvaltningsrätt, som i sin tur tar stöd av en sakkunnig läkare. Juridiken är sådan att det inte räcker att personen blivit fri från sin allvarliga psykiska störning, utan han eller hon får heller inte uppvisa risk för återfall i allvarlig brottslighet.

Faktorer som gör att en person bedöms ha hög risk för återfall kan vara arten av tidigare brottslighet, missbruk, personlighetsyndrom, dålig impulskontroll och avsaknad av uppbyggliga sociala relationer. Denna problemprofil känns igen främst från kriminalvården, men förekommer även i hög utsträckning bland personer som vårdas inom rättspsykiatrin. Det är här det blir intressant.

Låt mig ge två exempel. Person 1 misshandlar en annan person under ett psykotiskt tillstånd utlöst av droger. Personen grips och nyktrar till redan i arresten. Offret gör anmälan, förövaren delges informationen att han eller hon är misstänkt för brott och kallas ett par månader senare till rättegång och döms där, skyldig för misshandel av ringa grad, till tre månaders fängelse och skadestånd. Beroende på omständigheterna vid misshandeln kan Person 1 ha varit häktad sedan brottet begicks.

Oavsett om Person 1 döms till fängelse i tre månader för ringa misshandel eller i två år för grov misshandel, kommer Kriminalvården att uppfylla de tre funktioner som nämndes ovan: påföljd, samhällsskydd och vård. Kriminalvården verkställer påföljden och upprätthåller därmed ett samhällsskydd, även inuti fängelset i de fall personen är farlig för kriminalvårdare eller andra interner. Detta genom åtgärder som isolering och restriktioner. Oavsett hur farlig Person 1 är kommer han eller hon efter avtjänat fängelsestraff att släppas fri; ett tidsbestämt fängelsestraff kan inte förlängas enbart för att en person bedöms vara farlig.

Om Person 1 begår brott under sin tid i fängelset kommer det att hanteras av rätts­apparaten på vanligt sätt, med förunder­sökning och domstolsförhandling. Person 1 kommer även att erbjudas vård, bland annat behandlingsprogram med fokus på återfalls­prevention. Kriminalvården har tillgång till många fler olika typer av behandlingar än vad allmänheten ofta tror.

Även Person 2 utför en misshandel i drog­utlöst psykotiskt tillstånd. Personen grips, anhålls och hamnar i arresten, där det blir tydligt att psykostillståndet inte avtar. Per­son 2 häktas men behöver psykiatrisk vård i väntan på domstolsförhandlingarna. En rätts­psykiatrisk undersökning visar att Person 2 utöver missbruk och antisociala personlig­hetsdrag även har en psykossjukdom och att det föreligger risk för återfall i allvarlig brotts­lighet. På grund av psykossjukdomen utdöms påföljden rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Påföljden för Person 2 innebär ett frihets­berövande på obestämd tid. Personen erbjuds olika former av vård inom rättspsykiatrin, men inte all vård är frivillig, vilket den skulle ha va­rit under ett fängelsestraff. Om personen inte frivilligt tar emot exempelvis antipsykotiska mediciner, kan han eller hon tvingas till det.

Vistelsetidens längd är delvis avhängig framstegen i vården. Personens farlighet påverkar också vårdtidens längd. Här är skill­naden mot en fängelsedom stor. Där gäller principen om proportionalitet mellan brott och påföljd. En person i rättspsykiatrin kan däremot vara fortsatt överlämnad till vård, inte på grund av brottet som en gång begicks, utan för brott som kanske kommer att begås i framtiden om personen blir utskriven. Til­lägget särskild utskrivningsprövning innebär alltså att en person kan bibehållas frihets­berövad i brottsförebyggande syfte, även om han eller hon inte längre har något vårdbehov knutet till en allvarlig psykisk störning. Perso­nens bedömda farlighet kan på detta sätt leda till en mycket lång vårdtid.

Inträde i vården respektive utskrivning från den baseras alltså på två olika kriterier. Inträdet går via en allvarlig psykisk störning, utskrivning via låg risk för återfall i allvarlig brottslighet.

I SVERIGE avskaffades internering som straffrättslig påföljd år 1981. Internering var en påföljd för »psykiskt friska« återfalls­förbrytare. Påföljden avskaffades på grund av kritik mot icke-tidsbestämda frihetsberövan­den, som inte ansågs rättssäkra. I Norge före­kommer fortfarande påföljden förvaring i de fall där ett fängelsestraff inte anses tillräckligt för att skydda andras liv, hälsa eller frihet. Förvaring kan utdömas till den som begått eller försökt begå exempelvis våldsbrott, sex­ualbrott, frihetsberövande eller mordbrand. Exempelvis dömdes massmördaren Anders Behring Breivik till förvaring i 21 år. Innan den tiden har löpt ut kommer en riskbedöm­ning att göras. Beroende på utfallet av bedöm­ningen kan förvaringen förlängas i upp till fem år, varefter en ny bedömning görs.

I Sverige finns i stället påföljden livstids fängelse, vilken är förbehållen de allvarligas­te brotten. Den som är dömd till livstid har rätt att, efter tio års avtjänat straff, ansöka hos tingsrätten i Örebro om att få sin påföljd tidsbestämd. Då inhämtas ett yttrande från kriminalvården liksom en bedömning av risken för återfall i allvarlig brottslighet, som utförs av experter på Rättsmedicinalverket. Den livstidsdömda har rätt att skicka in en ny ansökan ett år efter varje gång han eller hon har fått ett beslut på en ansökan. För personer som är dömda till livstid – till skillnad från dem med tidsbestämda straff – spelar risk för återfall i allvarlig brottslighet lika stor roll som för dem som dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

BEROENDE PÅ perspektiv kan dessa olika system upplevas som orättvisa. För Per­son 2, som befinner sig i rättspsykiatrisk vård och som inte längre har ett psykiatriskt vård­behov men en hög riskprofil, kan det upplevas vara orättvist att det finns personer i fängelse som tillbringar kortare tid frihetsberövade för samma typ av brott och som kan uppvisa samma, eller till och med högre, risknivå som Person 2. Detta kan upplevas som en typ av internering/förvaring.

För en lekman kan det upplevas märkligt att en tjugofemårig, känd gängkriminell per­son kan ha många tiotals punkter i belast­ningsregistret men ändå vara ute i samhället. Men det är fullt möjligt då han endast dömts för småbrott och avtjänat kortare fängelse­straff. Återigen, tiden i fängelse påverkas inte av att denna person har uppenbart hög risk att återfalla i brottslighet.

För de allra allvarligaste brotten, om domstolen står och väger mellan livstids fängelse och rättspsykiatrisk vård med sär­skild utskrivningsprövning, ska samhället veta att samhällsskyddet kommer vara det framträdande perspektivet oavsett. Men för de mindre grova brotten spelar det stor roll vad påföljden blir. Två år i fängelse för en misshandel och sedan tillbaka i samhället, eller rättspsykiatrisk vård på obestämd tid där du inte får återvända till samhället förrän du anses ofarlig.

Trots att internering avskaffades för mer än fyrtio år sedan, är alltså en sådan form av påföljd inbyggd i den rättspsykiatriska lagstiftningen. Samtidigt anses inte förvaring vara förenlig med ett rättssäkert samhälle för personer som är »psykiskt friska«. Farlighet eller risk för återfall i allvarlig brottslighet spelar i juridiken bara roll för dem som dömts till rättspsykiatrisk vård eller till livstids fäng­else, inte för dem – kanske precis lika farliga – med tidsbestämda straff.

Är det så vi vill ha det?