Den ekonomiska tillväxten måste upphöra

Text: Ulrike Herrmann

MÅNGA UNGDOMAR FÖRTVIVLAR över de vuxna. Klimatkrisen hotar deras framtid, men utsläppen av växthusgaser fortsätter. ”Vi undrar: Vad gör våra föräldrar så rådvilla?”, skriver till exempel klimataktivisten Luisa Neubauer. Lika lite kan hon fatta att den tyska förbundskanslern Angela Merkel knappt gjorde något på sexton år. ”Merkel är fysiker. Då måste hon väl förstå vad det innebär när klimatkurvorna skjuter i höjden?”

Ungdomarna är inte ensamma om att stå svarslösa. Primatologen Jane Goodall yttrade de berömda orden: ”Vi är troligtvis det intelligentaste djuret som har funnits på jorden. Varför förstör då denna intelligenta varelse sitt enda hem?” Inom vetenskapen råder inte längre något tvivel om att klimatkatastrofen är ett reellt hot som kan utplåna mänskligheten. Klimatforskaren Hans Joachim Schellnhuber liknar det drastiskt vid att ”vi skickar iväg våra barn i en global skolbuss som med 98 procents sannolikhet kommer att råka ut för en dödlig olycka”.

Ungdomarna är också besvikna av det skälet att många forskare låter påskina att det är enkelt att skydda klimatet. Till exempel skriver solenergiingenjören Volker Quaschning: ”De nödvändiga teknikerna och koncepten har redan utvecklats. Och vi har råd med omställningen. Det finns alltså inga oöverstigliga tekniska eller ekonomiska hinder.” Och meteorologen Mojib Latif påstår att endast ”korrupta politiker” och ”skrupelfria koncerner” kan hindra oss från att rädda klimatet. 

När det påstås att klimatet kan skyddas utan några större ansträngningar drar många ungdomar den logiska slutsatsen att det uppenbarligen är de politiska partierna som fallerar. Annars skulle ju planeten ha räddats för länge sedan. Därför ska politiken inte längre få bestämma, utan vi ska bara lyssna på vetenskapen. ”Lyssna på forskarna”, lyder slagordet. Det härrör från klimataktivisten Greta Thunberg och har blivit mottot för rörelsen Fridays for future.

De unga klimataktivisterna tror att man bara behöver skaka fram pengar för att avvärja klimatkatastrofen. Ett populärt talesätt lyder: ”Om jorden vore en bank hade den räddats för länge sedan.” Klimatkatastrofen likställs alltså med en normal kris som en finanskrasch. Krisen är visserligen existentiell men går snabbt att häva – bara de nödvändiga miljarderna uppbådas.

Så enkelt är det dessvärre inte. Skyddet av klimatet fallerar inte för att politiken är korrupt eller inte vill anslå tillräckligt med pengar. Viljan finns att rädda planeten. Tysklands socialdemokratiska hälsominister Karl Lauterbach gör denna skakande jämförelse: ”Ingen skulle värma upp sitt hem så mycket att det med 30 procents sannolikhet skulle brinna ner inom trettio år. Just det gör vi i dag med vårt hem jorden.”

Mänskligheten bränner ner sitt hem eftersom det inte är tillräckligt att bara känna till vetenskapliga fakta. Problemet har djupare rötter. Klimatet går endast att skydda om vi avskaffar kapitalismen.

I strid med vad kapitalismkritikerna tror är detta inget glädjebudskap. Kapitalismen har varit en stor välsignelse. Med den uppstod det första samhällssystemet i historien som kontinuerligt skapade välstånd. Före den fanns ingen nämnvärd tillväxt. Människor slet med att bruka jorden, drabbades ofta av svältkatastrofer och dog i genomsnitt i 35-årsåldern.

Kapitalismen var ett framsteg men har en grundläggande svaghet: den skapar inte bara tillväxt, utan måste växa för att vara stabil. Utan ständig expansion bryter kapitalismen samman. Men i en ändlig värld kan inget växa i oändlighet. För närvarande beter sig industriländerna som om de kunde förbruka flera planeter. Men det finns som bekant bara en jord.

Hittills har regeringarna gått in för att på något vis förena ekonomi med klimatskydd. Typiska stickord är ”grön ny giv” och ”frikoppling” mellan tillväxt och energianvändning. Den stora förhoppningen är att hela ekonomin går att ställa om till grön el: trafiken, industrin, uppvärmningen och så vidare.

Men denna ”gröna tillväxt” är en illusion, för den gröna elen kommer inte att räcka till. Det påståendet kanske låter överraskande, eftersom solen strålar in femtusen gånger mer energi till jorden än vad alla åtta miljarder människor skulle behöva, även om samtliga hade samma levnadsstandard som européerna.

Det saknas alltså inte fysikalisk energi, men solenergin måste som bekant först fångas in. Solpaneler och vindkraftverk levererar bara el när solen skiner och vinden blåser. För att klara gråvädersstiltje måste energin lagras – och detta mellansteg är så kostsamt att den gröna elen kommer att förbli knapp. Om den ska räcka till, krävs ”grön nedväxt”, alltså en krympning av ekonomin. 

Att ständig tillväxt inte har någon framtid är ingen ny tanke. Många klimataktivister har länge varit övertygade om att naturen endast kan överleva om kapitalismen avskaffas. Därför myntade de det träffande slagordet: ”Systemförändring, inte klimatförändring.”

Det saknas inte heller visioner om hur en cirkulär ekonomi skulle se ut, där bara så  mycket konsumeras som går att återvinna. Stickorden här är bland annat bytesekonomi, bantad konsumtion, arbetstidsförkortning och villkorslös basinkomst.

Men hur ska en cirkulär ekonomi etableras? 

Det förblir oklart eftersom visionen ofta förväxlas med vägen dit. Målet ska samtidigt vara övergången dit. Sällan ställs frågan hur man ska hoppa av en ständigt växande kapitalism utan att skapa djupa ekonomiska kriser och göra miljoner människor arbetslösa. Det saknas en bro från den dynamiska samtiden till en statisk framtid.

Många klimataktivister har på känn att avskedet från kapitalismen blir svårt. Greta Thunberg fick nyligen frågan av en anhängare hur det framtida systemet skulle se ut. Hon svarade: ”Jag vet inte. Det är inte uppfunnet än.”

För att göra sig en bild av ”grön nedväxt” kan det vara till hjälp att utgå från slutstadiet. När det råder brist på grön el är flygresor och privatbilism inte längre möjliga. Bankerna kommer också i stor utsträckning att bli överflödiga, eftersom krediter endast kan återbetalas om ekonomin växer.

I en klimatneutral ekonomi skulle ingen gå hungrig – men miljontals arbetstagare skulle behöva omskolas. Det skulle till exempel behövas mycket mer arbetskraft i jord- och skogsbruket för att mildra effekterna av klimatförändringarna.

Denna syn på framtiden må framstå som radikal, men det saknas bokstavligen alternativ. Om vi inte minskar utsläppen av växthusgaser till nettonoll, hamnar vi i en värmeperiod som helt på egen hand kommer att sörja för att ekonomin krymper. Ett sådant klimatkaos skulle förmodligen leda till allas kamp mot alla, och till demokratins undergång.

Många människor blundar hellre för att framtiden är hotad. Det är visserligen bara ett litet fåtal som förnekar att det finns klimatförändringar som orsakas av människan – men skulle man därför avskaffa hela kapitalismen? Denna radikala slutsats framstår som överdriven och orimlig för de flesta.

Många människor håller fortfarande fast vid villfarelsen att de har ett val. De följer mottot: ”Om det är så besvärligt att ta farväl av kapitalismen, får vi ha den kvar.” Men detta alternativ finns inte. Industriländerna står inför ett val som bara är fiktivt. Antingen avstår de frivilligt från tillväxt eller så kommer tillväxtens era att få ett våldsamt slut genom att livets grundvalar förstörs.

I båda fallen måste kapitalismen gå under och en ny ekonomisk ordning uppstå. Den skulle nog bäst kunna betecknas som en överlevnadsekonomi, för det handlar om att rädda mänskligheten.