När artificiell intelligens blir läkekonst

Text: Madina Refoi

Idén att skapa tänkande maskiner har funnits ända sedan antiken och ledde så småningom till de första datorerna. Många menade dock att det är omöjligt att lära en dator att tänka som en människa. Men AI-entusiasterna ihärdade. Medan internet satte information i händerna på alla runt om på planeten, kommer AI att sätta intelligens i händerna på oss.

De senaste årens genombrott inom bilddiagnostik i kombination med genmodifiering, genterapi och immunterapi har givit sjukvården betydelsefulla fördelar, men trots denna mångfasetterade tekniska utveckling är medicinen i denna stund i kris som yrke.

Visst kommer AI att bidra till att möta de utmaningar som sjukvården står inför – som att klara av framtiden med den demografi vi går till mötes: fler äldre och färre i yrkesverksam ålder. För att inte nämna den växande hög av byråkratiskt medicinskt pappersarbete som kommer att hanteras av AI. Men frågan som återstår är hur den förväntade nyttan av medicinska behandlingar ska vägas mot eventuella risker när tekniken kan misslyckas lika mycket som vi människor. Kan AI ta goda beslut i de situationer som är laddade med moraliska och etiska konflikter? Ska forskare och IT-utvecklare få tillgång till känsliga patient-data? Hur gör man i de fall där AI-systemet och läkaren har olika uppfattningar om vilken diagnos och behandling som ska ges till patienten? Och vem bär ansvaret när misstag begås?

”Med teknikutvecklingen kom instrument att läggas mellan läkaren och patienten.” Idiomet tillhör idéhistorikern Karin Johannisson. Det tycks alltså som att den etiska diskussionen hamnat på efterkälken, medan den tekniska utvecklingen marscherar fram i högt tempo – för med moderniseringen av sjukvården revolutioneras även den duala relationen mellan läkare och patient: vi närmar oss en triad, där AI utgör det tredje benet. New England Journal of Medicine har nyligen publicerat en vetenskaplig artikel som visar att AI kan räkna ut rätt diagnos på en patient i mer än 60 procent av fallen. Resultatet är minst i nivå med vad många läkare skulle klara.

Tillämpat inom medicin kommer AI i framtiden att omfatta bland annat igenkänningsprogram som både kan tyda läkares anteckningar och tillgodogöra sig mer vetenskaplig litteratur än någon människa kan. Algoritmer, sensorer, genomisk information, blodbanker, skanningsprogram och alla våra medicinska data kommer att skapa unika behandlingsplaner och även hitta nya vetenskapliga samband, exempelvis tidigare okända kopplingar mellan sjukdomar. Dessutom kan fördelning av vårdplatser och triage effektiviseras. Sammantaget kommer AI att kunna frigöra läkare från uppgifter som i dag motverkar att de faktiskt hinner träffa sina patienter – vilket långsiktigt kan återställa hälsan i själva sjukvården.

Fördelarna med AI inom sjukvården ska inte underskattas, men i debatten får vi inte heller förbise vare sig det hantverk som medicinen utgör eller komplexiteten i medicinska beslutsprocesser. Medicin handlar inte bara om att bearbeta data och följa algoritmer. Läkare måste beakta ett brett spektrum av variabler, inklusive en patients unika medicinska historia, livsstil, preferenser och socioekonomiska faktorer.

Dessa komplexa, mångdimensionella beslut kräver ofta en mänsklig touch och empati, vilket AI-tekniken sannolikt har svårt att replikera. Läkekonst är en samverkan mellan vetenskap, humanism och humaniora. Med denna komplexitet är det därför viktigt att fundera över vad som går förlorat – och inte bara vad vi vinner – när alla snubblar över varandra för att förvandla sjukvårdssystemet till techföretagens och Silicon Valleyentreprenörernas avbild.

Medan tekniken fortsätter att reformera sjukvården bör visionen om autonoma robot-operationer och AI-drivna diagnoser ses som verktyg som förstärker den mänskliga expertisen snarare än ersätter den. I balansen mellan visdom och ödmjukhet bör vi utnyttja AI:s potential för det större goda. Det bästa utfallet är en samarbetsinriktad framtid där läkare utnyttjar teknik för att förbättra sjukvården, samtidigt som de behåller sin grundläggande roll som vårdgivare och beslutsfattare. Till skillnad från AI är läkare empatiska yrkespersoner inom medicinsk konst.

Ingenjörer, läkare, forskare, filosofer och religiösa ledare kommer att debattera och argumentera ändlöst huruvida GPT-4 och andra AI-system ”tänker”, ”vet” eller ”känner”. De debatterna är viktiga och lär fortsätta i åratal framåt, och hänger ihop med vår strävan om att förstå naturens intelligens och medvetande. Det är en av mänsklighetens mest fundamentala resa. Vad vi nu kan addera till den debatten är den elementära frågan om i vilken grad vi ska låta AI-program samarbeta, kalkylera och koda för att förbättra människors hälsa, rädda liv och upprätthålla medicinsk praxis.

Oavsett utfall kommer AI aldrig att kunna förstå människans subjektiva upplevelser. De kommer inte att kunna ersätta en hand vid sängkanten, ögonkontakt eller insikten i vad det innerst inne innebär att vara läkare eller patient. Även den dag som AI överskrider den mänskliga förmågan till den nivå att de kan lära upp människor att vara mer empatiska, är jag övertygad om att patienter kommer att vilja ha just en läkare – en lyhörd individ och inte en maskin. Som ger patienterna tid och som uppmärksamt genomför sin undersökning för att lokalisera sjukdom genom att vidröra kroppen där det gör ont.

När vi är patienter vill vi alla att de som tar sig an oss ska veta vilka vi är, våra djupaste rädslor, vad vi lever för, vad vi dör för.