Den framtida digitala demokratin

Text: Åsa Wikforss

Den digitala samtiden medför svåra utmaningar, och olika insatser krävs för att skydda demokratin. Exakt hur det ska gå till är långt ifrån klart, och det är av stor betydelse att frågan debatteras och möjliga lösningar granskas, bland annat ur juridiskt och demokratiskt perspektiv. Det handlar dels om hur vi ska agera mot hat och hot på nätet, särskilt när det drabbar demokratins funktionärer – politiker, journalister, opinionsbildare, domare och forskare, dels om hur vi ska hantera den stora spridningen av desinformation. Men jag tror att vi också bör diskutera en annan fråga: hur de digitala plattformarna kan användas för att stärka demokratin.

Nu när den svenska demokratin just fyllt hundra år kan vi konstatera att människors kontakt med politiken har förändrats under det sekel som gått. De stora folkrörelsernas tid är förbi och partierna tappar medlemmar. År 1984/85 uppgav 15 procent av svenskarna att de är medlemmar i något parti, år 2013/14 var siffran nere på 5 procent. Samtidigt ökar det politiska intresset, och det är fler människor som deltar i politiska diskussioner (35 procent 1984/85 mot 40 procent 2013/14).

Kombinationen av lågt partipolitiskt engagemang och stort politiskt intresse medför risker, eftersom det innebär att det politiska intresset inte plockas upp i demokratins traditionella kanaler, utan i stället kan utnyttjas av demagoger och missnöjespolitiker, särskilt i ett opålitligt informationsklimat med stora digitala påverkansmöjligheter.

Den avgörande frågan är därför om det går att hitta nya sätt att ta vara på det politiska intresset och stärka det politiska deltagandet. Denna fråga utforskas inom ett spännande nutida forskningsfält, så kallade demokratiska innovationer. Forskarna undersöker hur olika typer av medborgardeltagande kan öka det politiska engagemanget och därmed den politiska kunskapen. En central idé är att för att stärka den representativa demokratin måste vi stärka dess deliberativa funktion, det vill säga demokratins resonerande dimension.

Målet är att främja en välfungerande politisk debatt där man med gemensamma krafter och på gedigen kunskapsgrund utvärderar argument för och emot politiska förslag. Forskare har bland annat studerat så kallade medborgarråd, citizen assemblies, som använts på försök världen över. Till de mer kända hör medborgarråden i British Columbia i Kanada och i Brasilien under 1980-talet. Det handlar om att låta grupper av (framlottade) människor diskutera olika politiska frågor, inte sällan med input från experter, och föra fram förslag på olika samhällsförändringar.

Förhoppningen är att detta inte bara leder till större politiskt engagemang och kunskap, utan att det också kan bidra till att motverka antidemokratiska krafter. Ofta har det handlat om lokala initiativ, till exempel participatory budgeting där en rådgivande församling diskuterar lokala budgetfrågor, men det finns också försök med medborgarråd på nationell nivå.

Skulle de digitala plattformarna kunna utnyttjas för demokratiska innovationer av detta slag? Forskare studerar frågan. Det står helt klart att om detta ska fungera krävs att de samtal som förs modereras på olika vis. För både fysiska medborgarråd och digitala samtal har man konstaterat att utbildade diskussionsledare, ett väl definierat ämne och möjlighet till dialog med experter är avgörande för samtalets kvalitet.

Ett intressant exempel på nationell nivå är ett medborgarråd i Storbritannien 2020, ägnat klimatförändringar, Climate Assembly UK. Exemplet är intressant eftersom pandemin medförde att de avslutande diskussionerna behövde göras digitalt. Man kunde då konstatera att kvaliteten på dessa blev högre än på diskussionerna med personlig närvaro, och en hypotes är att detta var en följd av att deltagarna först hade tränats i hur en god diskussion förs fysiskt för att sedan kunna utnyttja det digitala mediets potential till fullo. Detta illustrerar betydelsen av att medborgarna i en demokrati på ett tidigt stadium (i skolan) lär sig hur ett gott politiskt samtal ska föras.

Den verkligt intressanta frågan för den framtida digitala demokratin är därför om det går att utnyttja de lärdomar som man kan dra av forskning runt demokratiska innovationer för att skapa forum som på allvar förnyar den representativa demokratin på nationell nivå. Digitala forum som både stärker det politiska deltagandet och förbättrar kvaliteten på det demokratiska samtalet?

Till dags dato finns det bara ett land i världen som på allvar prövat denna modell, nämligen Taiwan. Efter protester och oroligheter utanför Taiwans parlament 2014, började man experimentera med att förbättra regeringens kommunikation med väljarna och att stärka det politiska deltagandet, processen kallas vTaiwan. Unga hackare hjälpte till att skapa ett forum där människor kunde diskutera specifika politiska frågor (Bör vi tillåta Uber? Bör man kunna köpa alkohol på nätet?), både fysiskt och digitalt, och göra det på ett vis som främjade det sansade och välgrundade i stället för det känsloladdade och opålitliga. Målet var konsensus, snarare än splittring. Man designade en plattform som i stället för att lyfta fram det mest upprörande och polariserande innehållet framhävde det innehåll som närmade sig konsensus.

Och man försäkrade sig om en kunskapsmässig mångfald genom att föra samman olika grupper på samma plattform, inte bara väljare och politiker, utan också experter som kunde bidra med den kunskap som krävdes. Resultatet var att människor strävade efter att formulera och försvara den mest nyanserade positionen och att oenigheten minskade. Se där en framtidsdröm för den digitala demokratin – en digital plattform som främjar kunskap, bidrar till nyanserad debatt och motverkar polarisering!