Den ljusnandeframtid är vår– om vi vill

Text: Patrik Lindenfors

Framtiden bjuder på utmaningar av en omfattning som mänskligheten aldrig tidigare stått inför, särskilt när det gäller klimatförändringar och de snabba framstegen inom artificiell intelligens. Men om vi klarar av dessa utmaningar, bär framtiden också på stora möjligheter, särskilt inom bioteknikens område.

Utvecklingen inom genteknik går just nu i en rasande takt. Den mest framstående metoden är CRISPR, som gör det möjligt att klippa och klistra i DNA. Förutom att den kan användas för att skapa nya grödor och friskare boskap, kan den även komma att tillämpas på människor.

Tekniken kommer att vara särskilt effektiv i kombination med förbättrade diagnosmetoder, vilka ger bättre möjligheter att uppskatta risken för specifika genetiska sjukdomar och ge genetiska indikationer om olika personlighetsdrag.

Den här möjligheten är inte ny. Kombinationen av diagnostik och åtgärder har redan haft stora konsekvenser. I Sverige har vi fri abort och en välutvecklad fosterdiagnostik. Detta har till exempel lett till att det i dag föds färre barn med Downs syndrom än någonsin tidigare.

Det betyder dock inte att barn som föds med funktionsvariationer är mindre älskade av sina föräldrar eller mindre välkomna i samhället. För det första har vetenskapliga framsteg bidragit till att människor med funktionsvariationer har bättre förutsättning än någonsin för ett gott liv. För det andra har inte bara vetenskapen utvecklats, utan även vår etik. I dag anser vi det vara förkastligt att gömma undan människor med funktionsvariationer, vilket man gjorde tidigare.

I takt med att vi har lärt oss mer om medicin, säkerhet, etik och hälsosamt leverne, har vi blivit bättre på att förebygga, hantera och anpassa oss till livets utmaningar. Vi har till och med lyckats skjuta upp döden till åldrar som tidigare betraktades som extremt höga.

Dessa framsteg medför dock nya etiska dilemman. Ingen, förutom kanske de mest extrema religiösa fundamentalisterna, ser problem med att bota sjukdomar hos barn genom metoder som medicinering, operationer eller blodtransfusioner. Troligen skulle inte heller särskilt många motsätta sig att bota dödliga eller handikappande åkommor med genterapi, även om det utförs i livmodern, särskilt om genmodifieringen inte går i arv.

Men hur ställer vi oss till frågan om att abortera foster med funktionsvariationer? Ibland kan det verka enklare, som när det handlar om att föda barn som endast kan förväntas leva ett kort liv fyllt av smärta och lidande. Men hur kort och smärtsamt ska ett liv vara innan man överväger ett sådant beslut? Och vem bör fatta det beslutet?

För närvarande lämnas beslutet till föräldrarna, och olika föräldrar kommer fram till olika beslut. En del skulle aldrig överväga abort, oavsett hur kort och smärtsamt barnets liv kan tänkas bli. Andra kan inte föreställa sig att ha ett barn med en funktionsvariation, om de har ett val. Även om barn med funktionsvariationer är lika älskade som andra barn, önskar nog ingen förälder ett handikapp för sitt barn.

Detta val bör rimligen fortsätta att vara upp till föräldrarna. Vi har fri aborträtt i Sverige, och ingen ska behöva motivera sitt beslut att genomföra en abort inför någon högre instans. Detta innebär dock att det nu är möjligt att välja bort foster av skäl som många i samhället kan finna stötande, såsom kön. Med den ständigt förbättrade fosterdiagnostiken kommer vi snart att kunna välja utifrån allt fler egenskaper, som intelligens, idrottstalang eller personlighet.

Behovet av abort kan komma att förändras. I framtiden kommer vi troligen att kunna behandla vissa genetiskt orsakade problem i livmodern med hjälp av genterapi. Dessutom finns möjligheten att befrukta ägg utanför kroppen, analysera dem och sedan välja befruktade ägg baserat på önskade egenskaper.

I framtiden kommer vi därför att stå inför möjligheten att välja barn som exempelvis är intelligentare, mer musikaliska, mer empatiska och mindre själviska – genetiska studier har tydligt visat att alla personliga egenskaper har en betydande genetisk komponent. I dag försöker vi påverka sådana egenskaper genom uppfostran och utbildning, i framtiden kommer vi även att kunna göra det genom genmodifiering.

Också detta val bör vara upp till föräldrarna. Precis som i dag kommer en del föräldrar att lita till ödet, medan andra ser möjligheter med gentekniken, både för sig själva och för sina barn.

Men om vi ändrar arvsmassan hos individer innebär det att förändringen blir permanent och går i arv till kommande generationer. Å andra sidan, om vi har tekniken att genomföra en förändring, har vi också tekniken att återställa den.

En allvarligare invändning är att vi inte fullt ut känner till vilka bieffekter som kan uppstå om vi ökar intelligens eller empati hos individer. Samma gener kan ha flera effekter – kanske följer en oönskad egenskap med på köpet? Det finns exempelvis studier som tyder på samband mellan kreativitet och schizofreni, samt mellan intelligens och autism.

Men oftast verkar det inte vara så. I stället har forskare observerat något som kallas Matteuseffekten, där de som har positiva förutsättningar inom en egenskap också tenderar att ha det inom andra. Livet är orättvist, något som till och med Jesus kunde konstatera: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” (Matteusevangeliet 25:29.)

Dock uppstår ett dilemma för samhället i stort. Om det finns möjlighet att göra människor friskare, intelligentare, mer empatiska och mer musikaliska, skulle då inte människor utan dessa förbättrade egenskaper riskera att hamna efter? De föräldrar som antingen inte önskar eller inte har råd att genmodifiera sina barn kan känna sig tvingade att ändå göra det för att deras barn inte ska hamna på efterkälken.

Det finns även ett klassperspektiv: de mer förmögna kan tänkas utnyttja tekniken tidigare och skaffa sig ännu större fördelar än bara sina förmögenheter. Detta är ett problem som för övrigt gäller för alla nya medicinska behandlingar och tekniker.

En variant av detta finns redan i dag, då vissa föräldrar aktivt väljer förskolor och skolor för att ge sina barn en fördel. Skillnaden mellan barn till föräldrar som gör aktiva val och till sådana som inte gör det kan komma att bli ännu större. Det är troligt att samma grupp föräldrar som i dag väljer bättre skolor också kommer att vara de som vill ge sina barn genetiska fördelar.

Det är här som tankar om nazism kan börja dyka upp. Nazisterna ville odla fram en ras av ariska A-människor och instiftade därför ett avelsprogram kallat Lebensborn. Inom detta program uppmuntrade man ariska män att befrukta ogifta ariska kvinnor, som sedan kunde föda sina barn i hemlighet. Om mödrarna önskade kunde de adoptera bort barnen till andra ariska föräldrar, eller så placerades barnen i speciella Lebensbornkliniker.

Detta är dock långt ifrån den genmodifiering som jag diskuterar här. Med dagens teknik handlar det inte om att skapa ”superarier”, utan om att föräldrar – oavsett etnicitet – får möjlighet att förbättra de egenskaper de själva anser viktiga. Det handlar om personliga val för sina egna barns bästa, inte ett avelsprogram för en arisk superarmé.

Ett dystopiskt scenario som AI-riskteoretiker diskuterar handlar om vad som händer när AI överträffar mänsklig intelligens. Detta beskrivs som den sista uppfinning mänskligheten behöver göra, eftersom en sådan AI naturligtvis skulle fortsätta att förbättra sig själv.

Genetisk självförbättring verkar av någon anledning inte vara lika självklar för oss människor. Vi tycks vara förankrade i en föreställning om att det naturliga är bäst, trots all evidens för motsatsen. När mänskligheten levde ”naturligt” var livslängden betydligt kortare, och bakteriesjukdomar samt andra allvarliga sjukdomar var dödliga. Att tillbringa många år i skolan och ägna sig åt fortbildning och personlig utveckling genom livet är ett modernt påfund, långt ifrån vårt ursprungliga tillstånd. Varför ska vi lämna just våra gener åt slumpen?

Föreställningen att det naturliga är bäst härstammar från en tid då man trodde att gudarna styr ödet och att man var tvungen att finna sig i det som blev. Det var en form av resignerad fatalism kombinerad med en tro på att allt skulle bli bättre efter döden.

Så är det inte. Vi har bara detta liv och bör därför göra det bästa av det. Och vi måste fråga oss om vi verkligen har tillräckligt starka skäl att hindra andra från att göra det bästa för sig och för sina barn. Vi börjar nu få möjligheten att själva ta ordentlig kontroll över vår existens. Det är möjligheter att främja, inte hindra.