Joseph Wheelwright och mötet med ”ångvälten”

Ett visdomsord av Carl Gustav Jung är att man i slutet av livet bör fråga sig om man varit sig själv eller någon annan.

Text: Victoria Larm

Härom dagen ramlade jag över en fantastisk intervju med den jungianske analytikern Joseph Wheelwright. Samtalet spelades in 1976, och Joseph är nära sjuttio år gammal när han berättar om hur han och hans fru Jane började att gå i analys hos Carl Gustav Jung. Det unga paret hade lämnat USA för att se världen, men resandet hade lett till svåra slitningar och 1932 befann de sig på randen till skilsmässa. Som en sista utväg började först Jane och sedan Joseph att gå i samtal hos Jung. Då visste ingen av dem att de en dag skulle grunda ett Jungcentrum och själva bli några av USA:s främsta analytiker.

Den schweiziske psykologen var vid den här tiden 58 år gammal. Hans smeknamn var Ångvälten. Han var lång, skrattade högt och hade en lantlig dialekt. Jung och Freud hade brutit med varandra strax före första världskrigets utbrott. Efter det skrev och föreläste Jung om psykets anatomi och vilka betydelser som symboler och myter haft för människan. Tack vare sin fru Emmas förmögenhet bodde Jung med sin familj i ett enastående hus i Küsnacht utanför Zürich, och det var här han tog emot sina patienter.

I intervjun med Joseph 1976 berättar han om första mötet med Jung på dennes kontor. Rummet var fyllt av arkeologiska fynd och gamla böcker. Freud var som bekant besatt av cigarrökning, och Jungs motsvarighet var hans pipa. Rökandet fick honom att behöva spotta i en kopp, och när han en patient tråkade ut honom hade han för vana att spotta oftare än vanligt. Jung frågade Joseph om han verkligen var rätt man för honom. Joseph, som såg sig själv som en neurotisk ung man, blev förnärmad. Han flög upp från stolen och sa att han inte skulle störa Jung mer, varpå den vithårige mannen röt: ”Åh snälla, sitt ner!” Jung förklarade sedan att Freud och Adler fanns som alternativ; han ville bara vara säker på att Joseph hamnade hos den som kunde hjälpa honom bäst.

När Joseph som äldre reflekterade över den här tiden, var han tacksam över att han inte hamnade hos Freud. Som ung hade Joseph undrat om hans överkänslighet och osunda bindning till sin mamma kunde bero på att han var homosexuell (något som visade sig inte stämma). Hade Joseph hamnat hos Freud i stället hade det homosexuella temat och mammakomplexet dominerat samtalen. Men inte hos Jung.

Efter en tid med Jung var åtminstone inte skilsmässa längre nära förestående för det unga paret. De reste hem till USA men återvände till Schweiz 1936. Joseph ville ta upp samtalen och berättar i intervjun vad Jung sa då:

”Jag får en känsla av att du har drunknat i din mamma, och jag måste säga en sak. Jag har pratat om mammor och pappor i över fyrtio år, och jag klarar knappt att uttala ordet ’mamma’ längre. Så om du är här hos mig för att du vill fortsätta att prata om din mamma, så måste jag i stället rekommendera dig till Frau Wolff [en annan analytiker]. Hon får aldrig nog av att lyssna på prat om föräldrar, och med henne kan du sitta och analysera din mamma tills helvetet fryser till is.”

Joseph skrattar när han återger samtalet. Jung uttryckte sig inte särskilt finkänsligt, men det han sa var betecknande för hans inställning till samtalsterapi: att tala om sina föräldrar är början, men sedan måste man gå vidare. Målet är utveckling. Du kommer till världen med starka potentialer som vill ta sig uttryck, och hittar du inte ett produktivt sätt att förverkliga dem kommer de att börja ställa till det inombords. Allt du vägrar integrera och i stället trycker ner kommer att yttra sig genom den så kallade skuggsidan. Det du inte vill se hos dig själv kommer du att börja se i andra människor. För att uppnå självkontroll är det nödvändigt att du medvetandegör det psykiska materialet som du bär på, hur frånstötande det än må vara.

Efter en tid insåg Joseph att han själv ville bli analytiker. För det krävdes masterutbildning, och Jung rekommenderade honom att studera medicin i London. Anledningen till det var att han tyckte att Joseph var för abstrakt. En mer jordnära och vetenskaplig träning kunde grunda honom och tillföra konturer till verkligheten. Joseph gjorde som Jung sa och utbildade sig till läkare i London. Efter några år var han och Jane, som redan hade en masterexamen, tillbaka i Zürich igen, och båda började öva på att ta emot patienter.

Så småningom blev det dags för paret att återvända till USA. Jane hade fått ärva en bit mark i Kalifornien där de skulle bosätta sig och ta emot patienter. I intervjun från 1976 berättar Joseph om sista gången han träffade Jung. Som vanligt skulle de mötas hemma hos denne. Joseph fann honom med en bok ute i trädgården och slog sig ner på den vackra uteplatsen. Han hade sett framför sig att Jung skulle önska honom lycka till med sitt stundande liv och omfamna honom i ett adjö. Efter att ha talat om ditten och datten avbröt Jung plötsligt samtalet och sa att han var upptagen med annat. Lite sårad reste sig Joseph och såg att Jung tog upp boken. Han lämnade Jung utan att säga något men hoppades att Jung skulle ropa tillbaka honom. Och mycket riktigt, till Josephs stora lycka mullrade Jung ut hans namn över gräsmattan.

”Joseph!” ropade han. ”Kom ihåg en sak när du är i Kalifornien! Och det är att den dag som du gillar alla och alla gillar dig, och alla bara säger saker som gör dig glad, då är du riktigt illa ute!”

Jung lyfte upp boken igen och fortsatte att läsa. Det var hans sista ord till Joseph.

Att gå sig själv till mötes är en svår resa. Dalarna är djupa och bergen är höga. Det är hjältens resa, och det är vad Jung kallade individuation. Den processen kräver uppriktighet och gör anspråk på livet som kommer att ifrågasättas av andra, inte minst av dina närmaste. Men som Jung sa, i slutet av livet är den enda relevanta frågan du kan ställa dig: ”Dök jag upp i det här livet som mig själv, eller som någon annan?”