Nuet är viktigare än framtiden

Text: André Spicer

Framtiden är inte vad den brukade vara, åtminstone inte enligt den framstående amerikansk-kanadensiske science fictionförfattaren William Gibson. Han är antagligen mest känd för sin debutroman, Neuromancer från 1984 (på svenska 1987), men han har därefter skrivit ett fyrtiotal böcker, skådespel, novellsamlingar och filmmanus. Det var också han som myntade uttrycket cyberspace. I en intervju med BBC nyligen sa Gibson att människor verkar ha tappat intresset för framtiden. ”Under hela 1900-talet hörde vi ständigt 2000-talet åberopas”, sa han. ”Men hur ofta är det någon som i dag talar om 2100-talet? Inte ens att folk säger att det århundradet är främmande för oss. Vi har kommit till ett läge där vi inte längre har någon egentlig framtid.” Och det verkar som om Gibson finner detta vara rätt bra: ”Nuet är viktigare än framtiden.”

William Gibson, nu 76 år gammal, anser att framtiden under hans livstid ”har varit en sekt, om inte en religion”. Han menar att hans generation är drabbad av postalgi: de som är födda på 1940- och 50-talen har alltid förväntat sig att framtiden blir bättre än nuet, tack vare effektiviseringar och nya uppfinningar. Det har funnits en tendens att tro på blåögda framtidsvisioner. I stället för att föreställa sig det förflutna som en idealisk tid (som nostalgiker gör), tror postalgiker att framtiden kommer att bli bra nära perfekt. Bland unga personer i dag är det dock endast högutbildade och högavlönade som ser så positivt på sin egen framtid.

”Vare sig den var ljus eller mörk, är den tänkta Framtiden med stort F borta”, enligt Gibson. ”Framför oss finns bara […] fler grejer […] och fler händelser.” Resultatet är en anmärkningsvärt postmodern sjukdomskänsla. Gibson kallar det framtidströtthet, ett tillstånd där vi har ledsnat på både rosenröda och svartmålande framtidsvisioner. I stället fokuserar vi på nuet.

William Gibsons diagnos av tidsandan stöds av internationella attitydundersökningar. En sådan, utförd av tankesmedjan Institute for the Future i Kalifornien, visar att de allra flesta amerikaner sällan tänker längre fram än ett par månader och att ytterst få tänker på den avlägsna framtiden. Och när de ombeds att fundera över framtiden gillar de inte vad de ser. En annan undersökning, utförd av Pew Research Center, visar att ungefär hälften av amerikanerna är pessimistiska om vad som ligger framför dem.

Och denna misströstan inför framtiden är ingalunda begränsad till USA. En undersökning med 40 000 personer från tjugosex länder, utförd av det internationella konsultföretaget Brunswick, visar att människor i världens rikare länder tenderar att tro att deras barn kommer att få ett sämre liv än de själva har haft. Mest hoppfulla är invånarna i Kina, Indien, Förenade Arabemiraten och Indonesien. Även en annan internationell undersökning, gjord av marknadsundersökningsföretaget YouGov, visar att människor i utvecklade länder är de mest pessimistiska.

Så varför har stora delar av världen till synes gett upp hoppet om framtiden? En möjlig förklaring är att pessimism är det enda rationella svaret på de katastrofala följderna av global uppvärmning, auktoritärt styrda länder, stagnerande löner och ett antal svårförståeliga existentiella risker.

Men annan forskning tyder på att denna utbredda pessimism är irrationell. Världen håller faktiskt på att förbättras på många sätt, något som bland annat folkhälsoprofessorn Hans Rosling tydligt demonstrerade. Och en Ipsosundersökning har visat att välinformerade människor tenderar att se mindre negativt på framtiden.

Det finns forskare som anser att man egentligen bör undvika att göra förutsägelser om den avlägsna framtiden. För det första är sådana prognoser osäkra, på gränsen till meningslösa. Exempelvis brukar de statliga svenska långtidsutredningarna bara sikta några decennier framåt i tiden.

Människor tenderar också att diskontera framtiden. Det innebär att vi sätter större värde på något som vi kan få nu än på något som kommer långt senare. Kortsiktiga behov får därför större uppmärksamhet, medan långsiktiga utfall lätt förblir obeaktade.

Psykologiska forskare har också funnit att framtider som ligger nära i tiden ter sig konkreta och detaljerade, medan de som är längre bort uppfattas som abstrakta och förenklade. Närliggande framtider baseras oftare på personliga erfarenheter, medan avlägsna framtider formas av ideologier och teorier.

När en tänkt framtid ligger närmare i tiden och förefaller mer konkret tenderar människor att tro att det är mer sannolikt att den verkligen inträffar. Nära och konkreta framtider gör oss också mer benägna att agera utifrån dem.

Människans ovilja att tänka på framtiden är alltså till stor del inbyggd i vårt psyke. Men det finns också vissa sociala förhållanden som påverkar huruvida vi ger upp eller inte ger upp tron på framtiden. Människor som lever i stabila samhällen har större möjligheter att skapa berättelser om hur framtiden kan komma att se ut än invånare i länder som präglas av våld, förtryck, politiska omvälvningar eller social oro. I det senare fallet slutar framtidsförhoppningar att vara meningsfulla, åtminstone på kort sikt.

Men i stället för att bli förtvivlade över framtiden tycker William Gibson att vi alla ska försöka arbeta på att vara lite mer optimistiska i nuet. ”Det nya läget att inte planera så mycket inför framtiden är enligt min mening en bra sak […] Det tyder på ett slags mognad, en förståelse av att varje framtid är någon annans förflutna, att varje nutid är någon annans framtid.” Detta knyter an till ett annat yttrande av Gibson: ”Framtiden är nu, den är redan här. Men den är ojämnt fördelad.”