Självporträtt – realism eller försköning?

Text: Lisbeth Sachs

En tradition som kan ses genom alla tider är att konstnärer har avbildat sig själva: som osynliga, vid sitt staffli, som hjältar, genier eller som plågade själar.

Kanske är det som den tysk-brittiske konstnären Lucian Freud uttryckte det: ”Det är först när någon blir sedd som den blir till.”

Så är det också när ögat möter det egna ansiktet. Freud ville måla sig inifrån och ut, inte en bild av sig själv, utan en återspegling. Denna komplicerade ambition gjorde också att han inte accepterade den information som han fick när han såg på sig själv i spegeln. ”Och det är där problemet börjar”, skrev han. Han menade att ”man behöver söka måla sig själv som någon annan”.

Så vad är det man gör när man målar ett självporträtt? Å ena sidan upptäcker sig själv, å den andra presenterar sig?

Tänk på de människor som levde långt före vår tid, då några speglar inte fanns. Det var genom varandra som de kunde se sig själva när de smyckade sig, målade sig, använde masker, fjädrar eller stenar. Det är svårt för oss i dag att tänka oss in i situationen att inte kunna se sitt eget ansikte.

Tidigare förlitade sig människor i olika delar av världen på att andra människor gav dem intryck av dem själva, och denna hållning lever på visst sätt kvar i dagens värld när vi står ansikte mot ansikte. Men då utifrån subtila, emotionella speglingar.

Speglingen av det egna ansiktet i vatten är antagligen där människan från början fick syn på sig själv. Den italienske barockkonstnären Caravaggio har gjort en målning, Narcissus vid källan, som skildrar just detta. Titeln säger oss också något om önskan att se sig själv som skön. Självporträttet kan framställa det egna ansiktet just så som man önskar sig.

Under 1500-talet började man kunna använda speglar av glas. Genom dem gick det att se sin egen blick. Å ena sidan upptäcka sig själv, å den andra presentera sig. Det handlar om realism eller försköning.

I antologin Människans ansikten (2012) beskriver socialpsykologen Lars-Christer Hydén hur vi aldrig kan se in i oss själva, ”vare sig metafysiskt eller bokstavligt, eftersom det skulle betyda att vi befinner oss utanför oss själva”. Det är i själva verket bara i en spegel eller på ett foto som vi kan se vårt eget ansikte. Och medan spegeln visar ditt ansikte spegelvänt, visar fotot det ansikte som andra människor ser. Att detta är två olika saker visas av det faktum att om man råkar se en välbekant persons ansikte i spegeln, ser det inte exakt likadant ut som i ”verkligheten”. Vi är alla lite asymmetriska.

Spegeln ger tillbaka en bild, men även i mötet med en annan människas ansikte kan det egna ansiktet bli synligt. Med hjälp av tänkare som den amerikanske filosofen och sociologen George Herbert Mead och den kanadensisk-amerikanske sociologen och psykologen Ervin Goffman talar Lars-Christer Hydén om att ”jaget” inte kan se sig självt, utan endast spegelbilden av sig själv.

I likhet med den belgiske målaren René Magritte hävdade dessa tänkare att det vi ser är bilden av det vi ser, inte själva objektet/subjektet. René Magritte utvecklade denna tanke längre än någon annan. I målning efter målning ville han visa att det inte är det vi ser som vi ser, utan endast bilden av det. Praktexemplet är hans berömda målning av en pipa med underskriften ”Detta är inte en pipa”.

I den brittiske konsthistorikern Jasper Sharps analys från 2020 av Lucian Freuds självporträtt ”Painter working. Reflection”, där Freud för första gången använde sig av begreppet reflektion, betonas den dubbla meningen: å ena sidan en spegelbild, å den andra en analys av Freud både som målare och som människa. Det är alltså inte en målning av Freud själv, utan en målning av hans spegelbild. Detta porträtt av honom naken i helfigur har blivit hans starkaste ikon.

I dagens datoriserade värld kan en självbild manipuleras så att den stämmer överens med en vacker förebild. Men samma möjlighet hade de gamla mästarna som avbildade sig själva i sina berömda självporträtt. Skillnaden är att porträtten från förr sällan visar glädje eller ens ett leende. Jag har bara hittat ett enda självporträtt av Rembrandt där han har ett skälmskt leende.

Det är blicken det handlar om. I de allra flesta självporträtt som jag studerat är blicken riktad framåt, mot betraktaren. Men den behöver inte visa intresse eller utmana. Blicken kan vara introvert och tom. Den kan också vara intensivt utåtriktad så att den följer mig när jag förflyttar mig i rummet. Men Lucian Freuds blick, framförallt i hans senare självporträtt, följer mig inte. Den är på något subtilt sätt inriktad på något annat än betraktaren.

Att en blick sysselsätter konstnärer av olika slag är något som får mig att tänka på den franske litteraturforskaren Roland Barthes. I boken Det ljusa rummet beskrev han hur han en dag råkade få syn på ett fotografi av Napoleons yngste bror, Jérôme, taget 1852. Då stod något klart för honom som han sedan dess inte kunde glömma: ”Jag ser på ögon som såg på Kejsaren.” Här blir blicken något som ger liv åt historien.

Carl-Johan Olsson, intendent på Nationalmuseum, skriver en intressant sammanfattning av sina intryck efter att ha sett makarna Ulla och Gustav Kraitz utställning på Kulturhuset Ravinen i Båstad. Han kallar sin text: ”Att våga lita på erfarenheten”.

Jag fastnar för hans tankar om relationen mellan självporträtt och porträtt. Han talar om blicken som avbildas genom att konstnären betraktar sig själv. Här vill jag undra hur konstnären tänker. Ser han eller hon på någon eller är blicken inåtvänd och betraktar sig själv, som att på sätt och vis erbjuda en möjlighet att uppfinna sig själv eller kunna forma bilden av jaget?

Carl-Johan Olsson tar hjälp av den franske konstnären Gustave Courbet som avporträtterade sig själv åtskilliga gånger. I dennes självporträtt spelar just blicken en bärande roll. Den möter, eller i alla fall söker, betraktarens ögon på ett sätt som är konfrontativt. Målaren verkar inte vara särskilt intresserad av sig själv, men angelägen om hur vi som betraktare upplever honom. Han verkar inte ha granskat sin spegelbild, utan snarare ha beundrat den och funderat över hur han ska uppnå ett visst avtryck.

I stark motsats till Courbets självporträtt beskriver Carl-Johan Olsson två porträtt av Ulla Kraitz, varav ett från ungdomsåren. Båda porträtten domineras av ett par mörka ögon med stort djup. Det är inte en blick som betraktar oss. Porträtten verkar inte studera sitt eget ansikte från utsidan. Här framträder något speciellt där konstnären skärskådar sig själv, avläser sig själv inte som bild, utan genomlyser sin person. Porträtten visar vad det betyder att våga utgå från sig själv utan att distansera sig från sin egen person, men att samtidigt inte kompromissa med sin integritet.

När jag tar del av dessa tankar kommer olika upplevelser av porträtt fram i sinnet. Det gäller också fotografier, selfies och porträtt. Ett självporträtt av 1700-talskonstnären Alexander Roslin, som jag ofta konfronteras med, gör mig övertygad om att han vill presentera sig själv på ett alldeles speciellt sätt. Han betraktar absolut sin betraktare. Blicken följer mig var jag än är i rummet som om han vill vara säker på att jag ser vem han är. Blicken är stolt, vill visa sig som den berömde konstnär han är.

Konst- och bildvetaren Lena Johannesson skildrar i Människans ansikten (2012) hur självporträtt i den äldre traditionen ofta är retoriska eller tekniska glansnummer. Det handlar om att visa upp sin speciella skicklighet och djärvhet. Samtidigt går Lena Johannesson in på hur den typen av självporträtt saknar motsvarighet hos senare tiders konstnärer. Hon tar som exempel Helene Schjerfbeck, vars svit av självporträtt innebär att ”det till slut endast är kraniets konturer och ögonens mörka hålor som återstår”.

Något som får mig att fundera över karikatyrens innebörd och budskap är när Lena Johannesson skriver om relationen mellan självporträtt och karikatyr. Hon menar att ett självporträtt sällan ses som en karikatyr, hur självironiskt eller självförnedrande det än må vara.

Jag tänker då på Isaac Grünewald som i porträtt av sig själv faktiskt gör något som jag tycker måste uppfattas som en karikatyr. Han gestaltar sig själv med överdrivet framhävd näsa och markerade läppar, som en karikatyr av en jude. Som jag ser det är detta inte bara ett sätt för Grünewald att ge denna identitet till sig själv, utan även ett budskap till dem som har avbildat honom så tidigare. Jag tolkar självporträttet som ett sätt för honom att berätta att han inte skyr den beskrivning som andra gör, utan vill ge dem en tankeställare. Det finns något avväpnande i bildens tilltal.

Vi människor kan inte låta bli att berätta om oss själva, om våra liv. Och vi kan inte låta bli att forma bilden av oss själva, även om det bara är när vi ser oss i spegeln. Frågan är dock hur trovärdiga berättelserna och bilderna är. Om de inte är helt och hållet trovärdiga, hur lekfulla, sluga, intima är de? Hur heroiska? Hur ärliga? Hur aktuella? Hur kärleksfulla?