Vi bör tänka en miljon år framåt

Text: Vincent Flink Amble-Naess

Tänk dig att du står i skogen intill en skola och råkar slå sönder en flaska. Det är visserligen söndag i dag, tänker du, men i morgon kommer skolbarnen att leka här och då kanske de skär sig på skärvorna. Du plockar upp glaset.

Men hade det gjort någon skillnad om det var sommarlov, och det skulle dröja många veckor tills barnen kom? Och om barnen inte var födda än? Om deras föräldrar inte var födda?

Tankeexperimentet återfinns i William MacAskills bok Vad framtiden förtjänar, som nyligen har översatts till svenska. MacAskill är filosof verksam vid University of Oxford. Tidigare har han bland annat skrivit en utmärkt bok om välgörenhetsindustrin, Doing good better från 2015. Föreliggande bok är hans tredje.

När människor funderar över hur de bör handla, tänker de främst på hur deras närmaste skulle påverkas: i första hand familj och vänner men kanske också grannar och kollegor. Somliga tänker steget längre och tar hänsyn också till de fattiga på andra sidan jorden. Kanske köper de Fairtradevaror eller skänker pengar till Röda korset.

MacAskill föreslår ytterligare en utvidgning. Precis som vi bryr oss om människor som återfinns på andra platser än vi – de fattiga i tredje världen, till exempel – bör vi också bry oss om dem som återfinns vid andra tidpunkter, i den avlägsna framtiden. Jämförelsen mellan tid och rum kan vara kontraintuitiv; vid första anblicken har de flesta svårt att acceptera den. Med en serie snillrikt utformade argument visar MacAskill emellertid att hållningen är rimlig. I exemplet med glasskärvorna anser de flesta människor mycket riktigt att det är fel att lämna kvar dem på marken, oavsett om de eventuella skadorna tillfogas först långt i efterhand.

Framtiden kan bli lång, mycket längre än det förflutna. Om mänskligheten överlever under en bråkdel av den tid som jorden beräknas förbli beboelig, befinner vi oss i begynnelsen av historien. Nästan allt som kommer att ha ägt rum, kommer således att äga rum i framtiden. Därför, resonerar MacAskill, är det genom vår påverkan på den avlägsna framtiden som vi kan göra störst nytta. Longtermism kallar han sin idé. Sedan den lanserades för några år sedan har den fått ett enormt genomslag inom den moralfilosofiska forskningen, åtminstone i den anglosaxiska världen. Vad framtiden förtjänar är till dags dato den bästa sammanfattningen.

Även om man accepterar MacAskills uppfattning kvarstår de rent tekniska invändningarna. Hur kan man förutsäga vad som leder till vad? Var och en som läst en grundkurs i filosofi minns det klassiska spårvagnsproblemet: genom att dra i en spak kan du omdirigera ett skenande tåg och rädda livet på fem personer, men det sker till priset av en ensam människa som ligger bunden på sidospåret och som genom ditt handlande alltså blir dödad. Människor reagerar olika då de möter problemet. Även om de flesta efter en tids övervägande tycker att man borde dra i spaken, finns också goda skäl att avstå.

Somliga skäl är emellertid sämre än andra. Själv minns jag hur en medstudent under ett seminarium föreslog att man skulle avstå från att dra i spaken, eftersom någon av dem man räddade kanske skulle visa sig vara Adolf Hitler. Det är förvisso sant att man aldrig kan vara säker på motsatsen, men frågan är vilka slutsatser man bör dra av det. Bör man alltid avstå från att hjälpa människor, av rädsla för att de ska visa sig vara Adolf Hitler? Sådan osäkerhet måste man nog tyvärr acceptera; den är en del av vad det innebär att vara människa.

Tyvärr är det inte bara enskilda individer som brister i insikt om vad som är eftersträvansvärt. MacAskill lyfter fram möjligheten att hela vår civilisation har missförstått delar av moralen. Därför varnar han för farorna med så kallad norminlåsning: att en viss moraluppfattning får alltför stark ställning. Om en sovjetisk politiker under Stalintiden skulle ha cementerat sina värderingar, skulle det ha inneburit en katastrof. Även om det ryska samhället milt uttryckt kan sägas ha sina brister än i dag, är det trots allt en förbättring sedan 1940- och 50-talens skräckvälde.

Men, påminner författaren, man behöver inte gå till sådana extremfall. Tänk på hur de liberala demokratierna såg ut för bara hundra år sedan: kvinnor ansågs oförmögna att arbeta, homosexualitet klassades som sjukdom och åtskilliga länder hade kolonier i Afrika och på andra håll.

Sannolikt har också vår nuvarande civilisation allvarliga brister som vi är blinda för. Det bådar inte gott för framtiden. Inte minst med tanke på den ökade graden av centralisering, som gör norminlåsning mer sannolik. Ett tecken på det är de globala reaktionerna på coronapandemin. Visst fanns det skillnader mellan ländernas strategier, till exempel mellan Kinas extrema restriktioner och Sveriges mer frihetliga linje, men i stort sett reagerade de flesta likadant. De två bästsäljande vaccinen godkändes till och med under samma månad, december 2020.

Naturligtvis finns det stora fördelar med utvecklingen. Världen blir mer förutsägbar och mindre kaotisk. Samtidigt, påminner MacAskill, blir utvecklingen alltid lidande. Enligt flera bedömare var det den politiska splittringen i Europa som ledde till att industrialiseringen tog fart just här och inte någon annanstans. Konkurrensen gav upphov till framsteg. Ett sätt att arbeta för en ljusare framtid är därför att motverka konsolidering av stela byråkratier.

MacAskills radikala förslag handlar om att grunda ekonomiska fristäder, eller charter cities, som det heter på engelska. Det mest kända exemplet är måhända den kinesiska staden Shenzhen, som grundades av politikern Deng Xiaoping år 1979 i syfte att öka tillväxten genom ekonomiska liberaliseringar. MacAskill föreställer sig emellertid fristäder av vitt skilda slag: marxistiska, radikalfeministiska, ekologiska och så vidare. När dessa samhällen har fått blomstra en tid, föreslår han, kommer utomstående bättre att kunna avgöra vilka ideologier som är önskvärda. Själv finner jag MacAskills strävan efter pluralism sympatisk, även om hans tilltro till empirisk utvärdering av ideologier nog framstår som lite naiv.

MacAskills tänkande är kraftigt inspirerat av den brittiskae filosofen Derek Parfit och dennes epokgörande verk Skäl och personer (på svenska 2023). På många sätt är Vad framtiden förtjänar en direkt tillämpning av Parfits idéer om framtida generationer. Ett av de forskningsfält som Parfit lade grunden till – populationsetiken – beskrivs också i korthet.

I början av sin sammanfattning ber MacAskill om ursäkt för hur komplicerade resonemangen är. Det illustrerar skillnaden i de två männens sinnelag. Parfit var en teoretiskt lagd person, som aldrig slutade filosofera; inte ens när han borstade tänderna lär han ha upphört att läsa. Hans böcker vänder sig framför allt till andra filosofer. MacAskill, å andra sidan, framstår som mer pragmatisk, åtminstone för att vara akademisk filosof. Följaktligen är hans bok mer tillgänglig för allmänheten.

Utöver sitt akademiska arbete är MacAskill en av medgrundarna till rörelsen Effektiv altruism (EA), där han än i dag spelar en framträdande roll. Verksamheten består delvis av evidensbaserad välgörenhet, till exempel utdelning av malarianät i Afrikas inland. Men man har också ägnat sig åt politisk aktivism för fred och frihet och åt karriärrådgivning för unga människor som vill arbeta för en bättre värld.

Efter den så kallade FTX-kraschen har EA-rörelsen hamnat i blåsväder. En av dess största donatorer, den amerikanske entreprenören Sam Bankman-Fried, ertappades år 2022 med att ha förskingrat stora summor pengar genom sin handelsplattform för kryptovalutor, FTX, och han dömdes i höstas till ett långt fängelsestraff. En del av de försvunna pengarna slussades in i välgörenhetsorganisationer som är knutna till Effektiv altruism. MacAskills nya bok skrevs före dessa händelser och tar därför inte upp dem. Som rörelse har EA tagit avstånd från det som skett. Inte minst har man fördömt den naiva form av utilitarism som tycks ha präglat Bankman-Frieds agerande, där ändamålen ansågs helga medlen.

Själv frågar jag mig hur stort ansvar en välgörenhetsorganisation kan förväntas ta när en av dess mecenater begår brott. Ingen i ledningen för EA förefaller ha känt till förskingringen. Jag har därför svårt att se hur man hade kunnat handla annorlunda. Om en geniförklarad techmiljardär erbjuder din organisation pengar för att hjälpa fattiga, hade du då inte tagit emot dem?

Måhända handlar kritiken mot Effektiv altruism om något delvis annorlunda. Långt före FTX-kraschen har rörelsen nämligen varit hårt kritiserad. I viss mån beror det på medlemmarnas ibland extrema privatmoral; för utomstående kan den påminna om fanatism. Människor som är måna om att handla rätt – och inte gör en hemlighet av det heller – är tacksamma måltavlor för anklagelser om skenhelighet. Och visst är den moraluppfattning som skisseras i Vad framtiden förtjänar i en viss mening orimligt krävande. Människor förväntas ha den avlägsna framtiden i åtanke när de fattar vardagliga beslut om karriär och konsumtion. Men MacAskill fordrar dock inte perfektion. Tvärtom påminner han gång på gång om ett väsentligt inslag i vårt moraliska tänkande – osäkerheten.

Först långt i efterhand uppdagas konsekvenserna av en människas handlingar. En person som ansågs ha slösat bort sitt liv, kan efter sin död visa sig ha gjort oumbärliga upptäckter inom konst eller vetenskap. Allt som krävs är att någon låter sig sporras till vidare arbete. Med moralen – visar MacAskill – är det som med fjärilen, vars vingslag ger upphov till storm på andra sidan av jordklotet.