Att tänka på döden

Text: Anna Lindman

När vår hund skulle dö, när hon blivit gammal och sjuk och beslutet var taget att hon skulle avlivas, vägrade hon gå in till veterinären med den väntande sprutan. Till sist följde hon motvilligt med, men det var som om hon kände det på sig, vad som skulle hända. I folktron var föreställningen att djur kom med förebådanden en självklarhet. Södergök var dödergök och hörde man en kattuggla nära gården var ond bråd död att vänta. Alla äldre samer vet vad det kan innebära när en lavskrika landar vid fötterna. Historierna om djur som verkar känna på sig att döden närmar sig är skrämmande och lockande på samma gång. Katter som gömmer sig, elefantkyrkogårdar, lejon som lämnar sin flock när det är dags, vi tolkar det gärna som att de har förmåga att uppfatta dödens varning.

Men egentligen vet vi att de andra djuren gömmer sig när de känner sig svaga för att det är deras enda chans att undvika rovdjur. Egentligen vet vi att de reagerar instinktivt och inte kan reflektera över döden som vi. Människan är det enda djur som lever med oket att veta att hon ska dö. Inget annat djur tvingas vakna varje morgon och fundera över att den här dagen kan vara den sista. Den är en dom, insikten om vår egen dödlighet.

Jag var fem år när insikten första gången slog ner i mig. Egentligen hade jag nog vetat ett tag. På någon nivå hade informationen gått fram. Mina föräldrar hade läst sagorna, berättat om farfar som dog innan jag föddes, vi hade begravt den där humlan vi hittat död i trädgården. Men natten när jag verkligen förstod är ett av mina tydligaste minnen från barndomen. Jag minns hur vetskapen isande spred sig i kroppen, att jag fick panik när jag insåg det oundvikliga: döden är en evighets frånvaro av liv.

Man kan förstås skylla på mina föräldrar för denna avsaknad av lugnande barnatro på evigt liv, återseenden och änglar. Antagligen rimmade det illa med det 1970-talssound jag vaggades till att komma dragande med såväl hundhimlar som människohimlar, men jag minns hur min mamma bar mig till badrummet och stängde dörren om oss.

Därinne var det varmt, ljust och tryggt och till det taktfasta dunket från tvättmaskinen kunde jag gråta så högt jag ville. Det luktade sköljmedel och fuktvarm frotté och det var mycket sorgligt alltihop. Jag fick en snabb lektion i vad olika människor tror händer efter döden, mamma förklarade sakligt att man mycket väl kan bli en blomma på en äng, att det kanske kan finnas ett himmelrike, eller att man kan återfödas som en ny människa, men att alla gissar eftersom ingen någonsin kan veta. I hennes ord fanns ingen falsk tröst, men jag minns att det efter en stund faktiskt kändes bättre och att jag till sist kunde somna. Sedan dess har jag levt med vetskapen.

Alla människor vet och har under större delen av sina liv vetat. De andra djuren vet när de är svaga, de andra djuren kan bli rädda när de känner sig hotade, de andra djuren har instinkter som gör att de lär sina avkommor att skydda sig från fara. Men de andra djuren behöver inte sitta på en toalettstol med en gråtande femåring och förklara dödens innebörd.

Djuret människan vet och har att lära sig att bära vetskapen. Men människan är, trots eller kanske tack vare den vetskapen, inget handfallet djur. Problemet med döden har alltid utmanat vår arts uppfinningsrikedom. Det faktum att vi aldrig kan nå sanningen om vad döden innebär, vad som väntar oss, har triggat oss människor till en myriad förklaringsmodeller och föreställningar om vad döden är och vad som väntar efter livet.

Döden tvingar oss också till handgripligheter. Vi måste ta hand om den döda kroppen, vi måste ta avsked, vi måste sörja. Vi behöver ha något att berätta, något svar som lugnar det rädda eller nyfikna barnets frågor om varför vi måste dö och vad som då händer. Varje samhälle som människor skapar behöver enas kring hur döden ska hanteras. Varje kultur måste ha en relation till döden.

I Sverige har vi inte haft krig på tvåhundra år, modern sjukvård och ökad levnadsstandard har nästan gjort oss odödliga och människor som kommer hit från andra kulturer, som flyr krig och misär, upplever ofta att döden är osynlig här. I vår strävan efter att skapa det perfekta samhället, det perfekta livet, har vi gjort vad vi har kunnat för att rationalisera bort döden. Men döden låter sig inte bortrationaliseras. Vi må ha uppnått ett tillstånd där vi under lång tid inte behövt se på döden som ett överhängande hot, där vi inte behövt se döden på särskilt nära håll, men döden gör sig påmind också i vårt land, i vår tid.

Och nu förändras den där relationen igen. Döden har kommit oss närmare. Pandemin ändrade allt och med ett nytt krig i Europa och ett gängkrig som skördar unga på våra gator, har en ny form av osäkerhet satt sig i oss. För många är osäkerheten förlamande. Att framtiden dessutom är förmörkad av den miljökatastrof vi själva skapat är en existentiell utmaning av gigantiska mått, en utmaning som handlar om att i tanken kunna härbärgera en annan, större död. Är vi på väg att utplåna oss själva som art?

Informationssamhällets masskommunikation av känslor och levnadsöden sätter också strålkastaren på den alldeles vanliga döden, vi blir hela tiden påminda om allt hemskt som när som helst kan drabba oss. Det går förstås inte att jämföra med hur det är att leva i krig, eller svält, eller hur det för den delen var att leva i exempelvis digerdödens tid, men vi lever i diagnosernas tid. Den medicinska landvinningen att kunna diagnostisera i god tid gör att vi lever parallellt med människor som fått veta att de har en sjukdom som kommer att ta deras liv. Vi lever parallellt med familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater och kändisar på löpsedlar som fått cancer eller andra sjukdomar och som väntar på att dö.

Vi hör om människor, mitt i livet, på väg till jobbet, förskolan, bilbesiktningen och biblioteket, som får veta att de har cancer, ALS eller någon annan vidrig sjukdom som man aldrig har hört om förut men som visar sig skörda en massa intet ont anande människor varje år. Det sköljer över oss, i dokumentärer, böcker, tidningsreportage och TV-inslag, den hemska, hotande döden är överallt. Vi pratar om döden igen, men pratar vi om döden på ett sätt som hjälper oss att hantera den? Eller blir vi bara ännu mer rädda, ännu mer mörka av känslan att det snart kommer att gå åt helvete också för oss?

Jag bestämde mig för att lära mig allt om döden – vad döden är, hur vi förhåller oss till den, vad exakt det är med den som skrämmer oss mest och vad vi kan göra för att orka leva med att den en dag ska ta våra liv. Jo, det finns mängder av föreställningar om faran med att tänka för mycket på döden. Allt från bilden att det är med döden som med solen, man orkar bara titta på den en kort stund, till tanken hos Tolstoj, att om man skulle dröja vid tanken på sin egen dödlighet, skulle man skrika oupphörligt ända tills man dog. Men, idén om att vi aldrig får glömma den, memento mori, är också gammal som gatan. Redan stoikerna i det antika Grekland förstod vikten av att hålla tanken på döden vid liv. Jag håller på grekerna och bestämde mig för att stanna vid döden och stirra ordentligt.

I flera år nu har jag vänt och vridit på döden. Jag har intervjuat mängder av människor, psykologer, terapeuter, psykiatrer, cancerläkare, hospispersonal, präster, begravningsentreprenörer, gravgrävare, gravstenstillverkare, muslimer, kristna, buddister, judar, hinduer, ateister, politiker, artister, skådespelare, författare, journalister, forskare, människor med svåra sjukdomar, människor som vet att de väldigt snart ska dö, människor som förlorat barn, människor som överlevt svåra olyckor, människor som förlorat sin livskamrat – och massor, massor med helt vanligt folk.

Ett är säkert: alla människor är inte rädda för döden. Alla tycker inte att döden är ett jättestort problem. Men för många är den det. En del är mycket rädda, en del är bara rädda ibland. En del tänker bara på döden när de ska sova, andra när de är som lyckligast och blir rädda att förlora allt. En del blir livrädda för döden när de får barn, en del blir rädda när de hör om hemska sjukdomar. Många går runt med en malande oro, en känsla av att inte orka prata om döden, inte orka tänka på den.

Man kan dela in vår rädsla för döden i fyra grundrädslor:

• Rädslan för själva döendet – för hur döden ska komma, hur slutet ska bli, att det ska
  Jag upptäckte att man inte blir mer rädd för döden av att komma
  den nära.
  
  
• Rädslan för att inte finnas till – det är en rädsla som brukar benämnas som förintelseångest och som handlar om den svåra och kanske otänkbara insikten att allt det vi är, våra jag, våra tankar, vår själ, ska utplånas.
  
  
• Rädslan för hur det är att vara död – hur står vi ut med att inte veta vad som ska hända? Väntar en himmel eller kanske ett helvete, eller blir det bara svart?
  
  
• Rädslan för separationen – skräcken att slitas ifrån dem vi älskar och behöva skiljas från livet, allt vi håller av och alla som behöver oss.

Jag har tittat noga på var och en av dessa rädslor och jag skriker inte oupphörligt. I stället fann jag att man inte blir mer rädd för döden av att komma den nära. Och jag fann att de människor jag nu vågat tala med, de som på riktigt varit nära döden, är så mycket bättre på att hantera den än de som lyckas hålla den på avstånd.

Här skulle man kunna invända att det är bortskämt att hålla på att älta döden, att det är något den kan göra som har tid, möjlighet, ekonomiska resurser, mat som mättar, tak över huvudet och kläder som värmer. Något för oss som står här högst upp på Maslows behovstrappa och vevar. Så kan det vara. Och med det sagt vill jag börja med att uttrycka tacksamhet för den bortskämdhet som gör det möjligt för många av oss i den här delen av världen att kunna välja när och i vilken utsträckning vi ska tänka på döden. För att sedan våga mig på en uppmaning. I stället för att försöka fly, förtränga och låtsas att det inte ska hända, låt oss frossa ordentligt i döden. Låt oss pilla på den som vore den en sårskorpa, låt oss försöka svara på frågan om vad döden är. Låt oss stirra på döden tills den jäveln viker undan med blicken.

Vi ska ju alla dö, så vi kan lika gärna prata om det.