Den döende slaven

Text: Victoria Larm

Det är en gråmulen söndagsförmiddag i början på februari och jag befinner mig på småländska landsbygden. Jag sitter i rummet som kallas Pianorummet av den enkla anledningen att en ostämd, gammal klaviatur med elfenbenstangenter står här inne. I hörnet knastrar och knäpper elden i öppna spisen. Över väggarna hänger inramade handarbeten och stora tavlor med blomstermotiv från förra sekelskiftet. Huset är byggt 1791 – samma år som Mozart dog och Napoleon landsteg i Egypten. När huset byggdes anade man nog inte vilken massutvandring som Småland och Sverige stod inför hundra år senare.

Gården jag befinner mig i är mitt barndomshem. Jag återvänder hit någon vecka i månaden för att skriva, för att lämna det extroverta Stockholm och gå runt i lövskogarna som inte är ett naturreservat, utan bara natur. På dagarna redigerar jag min tredje bok, tillsammans med min redaktör Lars på Norstedts. Vi mejlar texten till varandra, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Sedan några veckor är vi förbi punkten då vi ändrar i handlingen. Nu är det meningsbyggnader, strykningar och mina metaforer (som jag uppfattat att Lars tycker är för vilda) som vi går igenom. Titeln på boken är Den döende slaven. Jag är nöjd med den. Den är poetisk och dramatisk och får mig att tänka på bland annat Michelangelo och Nietzsche. Något säger mig dock att titeln inte får alla att tänka på just de två herrarna. Därför tänkte jag berätta lite om associationerna och de historiska personer som mina tankar leds till utifrån bokens namn.

”Den döende slaven” är en skulptur som Michelangelo skapade 1513–16. Den var en av två statyer som skulle pryda påven Julius II:s gravmonument. Den andra statyn hette ”Den upproriska slaven” men slutfördes aldrig. Under sitt liv var Julius II beskyddare av konsten. Rafael fick i uppdrag att måla ”Skolan i Aten”, Michelangelo smyckade Sixtinska kapellets fresker och Bramant projektledde bygget av Peterskyrkan. En annan fascinerande sak med Julius II var att han erkände sig ha en dotter – Felice della Rovere, även känd som Madonna Felice. Hon var matriark i en av Roms mäktigaste adelsfamiljer och brukade sändas på politiska uppdrag av sin far påven. Under två år var det hon som ledde fredsförhandlingarna mellan Frankrike och Kyrkostaten.

Michelangelo var (liksom Leonardo) homosexuell. Det erotiska är minst sagt närvarande i hans staty av den unga slaven som vrider sin nakna kropp i dödsögonblicket. Slaven ser snarare ut att njuta än att vara förtvivlad över att livet snart är över. Man skulle kunna analysera lockelsen i att korsbefrukta döden med erotiken, men under den bombastiska renässansen och sedermera den svulstiga barocken är sex och nakenhet närvarande i de flesta motiv och teman. Även ”Den heliga Teresas extas” av Bernini, där det spanska helgonet och mystikern från 1500-talet genomborras av Guds strålar, är ett konstverk som leder tankarna till allt annat än fromhet, kyskhet och celibatliv.

Att min boktitel har samma namn som en homoerotisk staty passar bra, eftersom min huvudperson – den förmögne och bildade konstälskaren Calvin de Laval – är homosexuell. Jag har lånat en del av matematikern Alan Turings öde. Min handling utspelar sig 1936 och börjar i London där Calvin står åtalad för grov osedlighet. Han riskerar, liksom Turing 18 år senare, att dömas till fängelse och kemisk kastrering för att ha utfört homosexuella handlingar.

Precis som i mina två tidigare böcker utgör 1930-talet fonden för intrigen. När nazisterna tar makten har Nietzsche varit död i över 30 år. Aldrig hade den tysk-preussiske filosofen, som avskydde all nationalism, kunnat föreställa sig att han skulle bli husfilosof för Hitlers nationalsocialism. Jag har tänkt mycket på Nietzsches resonemang om herre och slav när jag skrivit Den döende slaven. Nietzsche använde begreppen för att beskriva vågspelet i människans inre. Inte för att beskriva hur ett herrefolk, fyllt av övermänniskor, ska styra över Tysklands slavar.

En sådan tolkning kräver att man inte läst Nietzsche alls. Livet är här, sa Nietzsche; det måste utvecklas inifrån och får inte förnekas genom att längta efter himmelriket där. Gud är bara en hypotes som har grott fast, vars egentliga natur med tiden har glömts bort. Det religiösa önsketänkandet måste skärskådas, men först och främst måste vi lära oss att skärskåda våra brister och bitterheter i oss själva, alltså ressentimentet här. På så vis blir vi våra egna herrar här, i stället för att beskylla Herren, barndomen, samhället där. Detta resonemang, att man ska börja med att gå inåt i stället för att fara ut mot andra, var något som Carl Gustav Jung hämtade från Nietzsche. Detta blev så småningom Jungs hypotes om ”skuggsidan”. Allt vi inte vill och kan se i oss själva, ser vi i andra. ”Att tänka är svårt, det är därför de flesta dömer”, sa Jung.

Jag märker att jag är besatt av att berätta historier om mod. Historier där karaktärer övervinner sin rädsla, sin lathet, sin feghet, sin tendens att göra sig själv till offer, sin inre slav, om man så vill. Så många människor tror att barndomen, samhället, deras arbetsplats eller krävande föräldrar håller deras frihet som gisslan. De har en inre slav som är fast vid ett narrativ som blivit deras herre. För dem är deras frihet där, i stället för här.

Det är vad min bok handlar om, den som jag strax ska fortsätta redigera där jag sitter i rummet med det ostämda pianot, till ljudet av brasan som knastrar och knäpper. Min huvudperson Calvin de Laval tror att han måste övervinna yttre omständigheter för att bli fri från skuld och från det förflutna som håller ett grepp om honom. Han kastar sig ut på en farlig och (förhoppningsvis) spännande resa, och i slutet av historien inser han att det han måste övervinna finns inom honom. Det är en insikt som bara en döende slav kan göra. Det är en insikt värdig en herre.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.