Upplysningen är ständigt aktuell

Text: Gunnar Petri

Upplysningens formativa fas inleddes i början av 1700-talet och tog slut på 1790-talet. Därefter har upplysningen levt vidare som ett ideal eller en hotbild, allt efter tycke och smak.

Upplysningens drivkraft var den vetenskapliga revolution som började under 1600-talet och pågår sedan dess. Motkrafterna utgjordes av religionen och de samhälleliga strukturer som den var förenad med.

De katolska och protestantiska kyrkorna visste allt. Jorden var 6 000 år gammal; människorna, djuren och växterna var bestämda en gång för alla. Människorna hade en evig själ, djuren hade det inte. Det fanns ett färdigt paket av moraliska rättesnören, inte fastställda av människor, försedda med effektiva sanktioner. Lycklig utgång i himmelriket kunde ställas i utsikt, men då krävdes villkorslös underkastelse. Religion, kyrka och stat var sammanflätade i en effektiv järntriangel.

De vetenskapliga framstegen skedde under hårt motstånd från kyrkorna. Motstånd kom också från den världsliga makten. Om den kristna världsbilden föll samman, varifrån skulle då människorna hämta sin moraliska kompass, och varför skulle de följa den om de inte fruktade de eviga straffen? Hur skulle maktordning och privilegier kunna bevaras?

Frågor om normer för mänskligt handlande och för hur samhällen och stater skulle byggas kunde enligt upplysningstänkarna inte besvaras med vare sig naturvetenskapliga metoder eller överjordiska krafter. De kunde bara angripas av människorna själva genom fritt användande av förnuft och känsla. För detta krävdes ett nytt förhållningssätt, som kan sammanfattas i fem ord:

Upplysningen var frihetlig, därför att dess främsta krav var att det mänskliga förnuftet skulle få verka fritt och öppet. Tryckfrihet, yttrandefrihet och trosfrihet stod överst på listan.

Den var universalistisk, därför att upplysningen liksom vetenskapen sökte allmängiltighet. Idealen kunde inte förbehållas vissa folk på jorden.

Upplysningen var framåtblickande, inte statisk eller tillbakablickande.

Den var humanistisk, därför att svaren på de stora frågorna måste sökas av människor hos människor och inte genom hänvisning till överjordiska auktoriteter, uppenbarade dogmer eller fastlåsta sedvänjor.

Upplysningens grundhållning var optimistisk. Behovet av förbättringar var ju så uppenbart, liksom vägen dit, om bara förnuftet fick råda.
Frihetlighet, universalism, humanism och framåtblickande optimism är tidlösa förhållningssätt, inte en samling färdiga åsikter eller sanningar. Upplysningen handlade om metoder, inte utopier.

I fråga om sina mer tidsbundna åsikter utgjordes upplysningens livsluft av det fria meningsutbytet. Där fanns deister, panteister och ateister, materialister och idealister, försiktiga reformister och övertygade revolutionärer.

Men upplysningen hade också en inre utveckling mot ett alltmer tydligt program. I slagordsform kan det sammanfattas så här: yttrandefrihet, demokrati, rösträtt, maktdelning, likhet inför lagen, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, avskaffande av privilegier, frihandel, antikolonialism, abolitionism, antiimperialism och pacifism.

Det började i England som år 1688 hade skaffat sig konstitutionell monarki, parlamentarism och vidsträckt yttrandefrihet, unikt i den tidens Europa. Isaac Newton kom att personifiera den vetenskapliga revolutionen. John Locke gav startskottet till upplysningens samhällstänkande. Han var ideologen bakom den ärorika revolutionen 1688. Samhällen bildas av människor som av naturen är fria till person och egendom. Upprättandet av statsmakt med rättsskipning och våldsmonopol är en fri överenskommelse mellan medborgarna.

Skatter och lagar måste därför beslutas av valda representanter för folket. Revolution kan vara ett berättigat nödvärn mot en rättskränkande monark. En sådan revolution hade man just gjort i England när man jagade i väg ätten Stuart.

På 1720-talet tillbringade den franska upplysningens två portalfigurer, Montesquieu och Voltaire, några år som unga vuxna i England och tog djupa intryck. Väl hemkomna till Frankrike inledde de en intellektuell rörelse: upplysningen. De själva kom att kallas les philosophes. De blev till ett alleuropeiskt diskussionsseminarium, med tyngdpunkten i Frankrike och Storbritannien, med ett antal snillrika män och kvinnor. I förvånansvärt hög grad kände de varandra personligen, läste varandras texter, umgicks, älskade eller hatade varandra.

Voltaire blev upplysningens främsta affischnamn och dess effektivaste pamflettist; Montesquieu blev dess originellaste och mest tongivande samhällstänkare. De debuterade på 1720-talet, skrev sina mest inflytelserika verk i mitten av 1700-talet och dog i god tid före franska revolutionen.

Båda medverkade inledningsvis i Diderots och d’Alemberts Stora encyklopedi, som var ett seminarium i sig självt. Där fanns också alla de andra stora namnen: Rousseau, Raynal, d’Holbach, Diderot och Condorcet. Allt nyttigt mänskligt vetande skulle tillgängliggöras i uppslagsverket, en revolutionär ambition i censurens Frankrike. Däremot var upplysningslitteratur tillåten i England.

Till denna krets av personer hörde också skotska upplysningsmän som David Hume och Adam Smith, och långt borta i Königsberg vid Östersjön fanns en man som aldrig träffade någon av dessa philosophes men som noga följde allt vad de hade för sig. Så småningom skulle han komma att sammanfatta och avsluta deras projekt. Han hette Immanuel Kant.

Det var främst i det tryckta ordet som upplysningen formulerades. Tre verk är centrala:

Montesquieus Lagarnas anda kom ut 1748 och blev förstås genast förbjudet. Det är upplysningens enskilt viktigaste politiska verk. Montesquieus stora upptäckt är att odelad makt leder till despoti. Därför måste makten i en fri stat delas mellan oberoende organ som balanserar varandra.

Voltaires mest vägande verk är Avhandling om den allmänna historien och om sederna från 1756. Där tecknas mänsklighetens framsteg från medeltiden och framåt. Ansatsen är universell. Kina och Indien är lika viktiga som Europa, och kristendomen ges ingen särställning. Framsteg är möjliga: mer tolerans och frihet, mindre förtryck, men också växande välstånd och kulturella och vetenskapliga landvinningar.

Ett tredje viktigt upplysningsverk, Historien om Öst- och Västindien, utgavs 1770 av Guillaume-Thomas Raynal, kallad abbé Raynal. Här ges en osminkad och väldokumenterad bild av européernas härjningar i världen. Raynal blev genast landsförvisad.

Man kan förstås lägga till något verk av Rousseau, men han var upplysningens stora avfälling. Som samhällstänkare var han vetenskaps- och kulturfientlig, motståndare till handel och egendomsrätt, misogyn och bakåtsträvande. I hans demokrati räknade man inte röster, utan lät de dygdigaste bestämma folkviljan.

De flesta i upplysningsrörelsen var reformister, men rörelsen radikaliserades gradvis. Året 1776 markerar en vändpunkt. Då utfärdades den amerikanska självständighetsförklaringen, ett ikoniskt upplysningsmanifest.

Franska revolutionen 1789 blev i två distinkta faser ett fullskaleexperiment för upplysningens idéer. Den första fasen sammanfattas bäst i deklarationen om mänskliga rättigheter från augusti 1789. Både den konstitutionella monarkin 1791 och den republik som utropades 1792 bar den reformistiska upplysningens prägel.

I revolutionens andra fas, från 1793, ersattes demokrati och rättssäkerhet av godtyckligt skräckvälde. Ideologen var Rousseau och genomföraren var Robespierre.

Var det ofrånkomligt att fas 1 skulle följas av fas 2? I så fall måste revolutionen fördömas i sin helhet. Den tesen lanserades av Edmund Burke redan före skräckväldet och blev snart den europeiska konservatismens syn på den franska revolutionen.

Eller var det tvärtom så, som blev fallet i USA, att någonting som påminde om fas 1 kunde befästas utan att sjunka ner i terror? Detta blev senare liberalismens och den reformistiska socialdemokratins slutsats.

Det fanns också en tredje möjlighet: att skräckväldets fas 2 krävdes för att bryta gamla strukturer och styra mänskligheten mot utopier av dygd, jämlikhet och lycka. Ur denna tolkning hämtade 1900-talets totalitära ideologier sin inspiration.

Den som bäst kom att sammanfatta upplysningen var Immanuel Kant. Mot slutet av sitt liv överbryggade han upplysningens inre motsättning mellan idealism och materialism, mellan känsla och förnuft. Vi kan inte överlämna oss till våra känslor, ansåg Kant. Gud är bara en förnuftig hypotes, liksom tanken på ett liv efter detta. Men vi lever ändå inte i den rena materialismens tomma rymd. Det finns en etisk botten i människan och en möjlighet att med förnuftets hjälp verka för ett bättre samhälle. Det finns till och med en sådan plikt. Upplysningens program visar hur stater bör fungera.

För priviligierade eliter och den statlig-kyrkliga järntriangeln utgjorde upplysningen ett dödligt hot. Den bekämpades därför med censur, bokbål och hårda straff.

Upplysningen framställdes som samhällsomstörtande och moralupplösande. Denna typ av konspirationsteori hade framtiden för sig.

Snart uppstod farligare och mera varaktiga motupplysningar. Den första var nationalismen. Ingen i samtiden förutsåg dess kraft. Den började med ett fadersuppror mot Kant. Han hade en begåvad elev som hette Johann Gottfried Herder, som fick en grundlig inskolning i upplysningstänkandet. Han skulle så småningom skapa en antites till Kant och ge upphov till den moderna nationalismen.

Herder blev en ledande tysk kulturpersonlighet i den begynnande romantiken, god vän med Goethe och Schiller och betraktad som deras jämlike. Vid slutet av 1780-talet gick Herder till generalangrepp mot Locke, Montesquieu, Voltaire och Kant i en serie skrifter. Herder underkände allt: universalismen, frihetsbegreppet, framstegstron, individens ansvar. Den samtida franskdominerade upplysningskulturen såg han som dekadent, medan den tyska kulturen, ungdomlig och spänstig, var på uppgång.

För Herder var nationen det centrala. Stater kommer och går, men nationer är beständiga och strängt åtskilda från varandra. Det är i dem människan finner sin hemvist och sin identitet. Herders nation är en organisk och harmonisk gemenskap, framväxt under sekler.

Den vid det här laget rätt ålderstigne
Kant beskyllde Herder för tankeoreda och bristande empiri. Herder svarade med att underkänna hela Kants filosofi som luftiga teoretiska konstruktioner utan värde.

Herder var ingen revolutionär utan en fridsam man, troende kristen och i grunden pacifist. Men han hade skapat en synnerligen eldfängd brygd. Den som skulle komma att sätta tändstickan till var en annan Kantlärjunge, Johann Gottlieb Fichte, men då var både Kant och Herder döda.

När Napoleon hade ockuperat Preussen 1806 kom Herders och Fichtes stund. Ur förödmjukelse skapades den tyska nationalismen, alla kommande nationalismers moder.

Det fanns redan en tysk nation och ett tyskt folk, konstaterade Fichte. Det tyska språket var äldre och renare än de latinska blandspråken i väster och söder. Det fanns en germansk idealistisk kultur, som var innerligare och ädlare än den ytliga, universella kosmopolitism som utgick från Paris. Denna tyska nation skulle nu väckas till liv, förutbestämd för en lysande framtid. För det krävdes en folkarmé och en fast hand vid rodret. Sagt och gjort, skulle Bismarck så småningom kunna säga.

Detta var ett mycket farligare angrepp på upplysningen än vad dess gamla fiender inom kyrka och monarki någonsin hade åstadkommit. Även nationalismen var ju universell, men i en annan mening. Den kunde tillämpas på vilket folk som helst, i vilken tid som helst.

På vissa håll ville denna nationalism flytta på människor, på andra håll gränser, och överallt hade den svårt för minoriteter. Ibland begick den folkmord. Spetsad med Darwins utvecklingslära, socialdarwinism och Nietzscheansk nihilism blev den ett recept för Förintelsen. Det skulle visa sig att nationalismer, med olika innehåll, hade en ljus framtid.

Det hade också en annan, lika kraftfull motupplysning med lite senare rötter. Karl Marx började som upplysningsliberal men blev snart utopisk socialist. På slutet av 1840-talet blev han marxist.

Marx hårdkokta program tog lika mycket avstånd från upplysningen som Herder, men den hegelianska dialektik som utgjorde grunden förutsatte samtidigt den franska revolutionen. I dess första, enligt Marx nödvändiga och borgerliga, fas ändrade pendeln riktning mot den socialistiska revolutionen. I denna skulle en liten, besjälad elit av dygdiga människor gripa den odelade makten med våld och införa en sträng diktatur.

I Marx föreställningsvärld hade denna elit också en vetenskapligt grundad determinism på sin sida – så långt gick inte ens Rousseau. Marxismen och senare marxism-leninismen blev på detta sätt fixerade vid franska revolutionen som referensram, och därmed vid upplysningen.

På detta sätt, men bara på detta sätt, kan man säga att sovjetsystemet har sina rötter i upplysningen. Individuella mänskliga rättigheter, strävan mot demokrati, yttrandefrihet och rättssäkerhet är helt frånvarande i Marx tänkande, liksom frågan om hur hans framtida idealsamhälle skulle organiseras. Sedan man tagit kål på borgarna skulle staten vittra bort och försvinna. Rösträtt var inget att kämpa för, det skulle bara fördröja den socialistiska revolutionen.

Den marxistiska versionen av socialism växte gradvis i styrka inom de europeiska vänsterrörelserna, och när Första internationalen grundades 1864 var det på marxisternas initiativ. När Andra internationalen bildades, på hundraårsdagen av 1789, var de i majoritet. Denna vänster åberopade alltså franska revolutionens stolta anor men övergav dess viktigaste idémässiga arv.

Men upplysningsprogrammet levde vidare. Så småningom utsöndrades den reformistiska, socialdemokratiska delen från den marxistiska Internationalen, och socialdemokrater och liberaler kunde tillsammans föra 1789 års idéer vidare i praktiskt reformarbete.

Första världskriget var en katastrof, utlöst av europeiska nationalismer, och det slutade med en lika katastrofal fred. Den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons fjorton punkter skulle styra freden, sade man. Den outtalade analysen var att kriget hade orsakats av otillfredsställd nationalism och att nationalistiska krav nu skulle tillgodoses så långt som möjligt för att undvika nya krig.

Resultatet blev att nationalism upphöjdes till överideologi, men principerna visade sig omöjliga att tillämpa. USA vände ryggen till och övergick till isolationism. Uppmarschen till nästa storkrig hade börjat.

I Ryssland segrade Lenins bolsjeviker och installerade proletariatets diktatur. Så snart det blev möjligt beställde Lenin ett offentligt monument över Robespierre, och i den nybildade sovjetstaten verkställdes dennes program.

Tyskland fick en demokratisk författning i Weimar, men ur första världskriget föddes också fascismen och nazismen. Båda dessa rörelser byggde sin identitet på att ta totalt avstånd från 1789 års idéer. Efter maktövertagandet 1933 deklarerade Joseph Goebbels att ”året 1789 blivit utraderat ur historiens hävder”. Samma retorik gick igen i Italien, Spanien och Frankrike. I 1930-talets Europa var det egentligen bara i Moskva man ansåg sig tillhöra upplysningstraditionen.

Andra världskriget går lätt att foga in i denna bild, skapad av fascister, nazister och kommunister i skön förening. Det var ju sovjetkommunismen, ett föregivet barn av upplysningen, som hade besegrat nazismen och fascismen, upplysningens svurna fiender.

Drömmen om en revolution i marxistisk tappning levde kvar till 1968. Då lyckades en nygammal vänster iscensätta en kortvarig romantisk skenrevolution i Paris. Samtidigt utbröt en riktig revolution i Prag, med riktiga dödsoffer, stor militär intervention, våldsam repression och stora flyktingströmmar. Sovjetkommunismen hade därmed förlorat sin kraft som aktiv motupplysning. I stället väcktes en tredje motupplysning till liv av händelserna 1968: postmodernismen.

Rötterna till postmodernismen finns hos Herder, Nietzsche, Heidegger och existentialisterna. Gemensamt för dem är misstänksamhet mot färdiga system, mot sanningsbegrepp och mot Stora berättelser som marxism-leninismen och upplysningen. Den första hade självdött, dags att ta itu med den andra.

Postmodernismen har sedan förgrenat sig i riktningar som dekonstruktion, poststrukturalism, intersektionalitet och identitetspolitik. Gemensamt är utvecklingspessimismen.

Efter tjugo år av postmodernism var det år 1989 dags för franska revolutionens 200-årsjubileum i Paris. Det som firades var deklarationen om mänskliga rättigheter och upplysningsprogrammet från revolutionens första fas, ingenting annat.

Två samtida händelser gav skarp relief åt firandet. Bara några veckor före den stora paraden den 14 juli på Champs-Elysées hade demokratiprotesterna på Himmelska fridens torg i Peking brutalt slagits ner med hundratals dödsoffer. På hederstribunen i Paris fanns inga representanter för folkrepubliken Kina närvarande, men väl ett antal landsflyktiga kinesiska studenter.

Den 9 november samma år föll Berlinmuren och det kalla kriget var över. Upplysningsprogrammet, verkade det, hade nedkämpats i öst men segrat i väst.

Postmodernismen förvisades till skrymslen i den akademiska världen och till övervintrande skribenter på tidningarnas kultursidor. Men mycket av dess värderingar dröjer sig kvar, numera ofta i nyliberal klädnad.

Vad finns då kvar av upplysningen så här efter snart 300 år? Newton har ersatts av Planck, Einstein och Bohr, och Darwin har gjort människan till ett djur bland andra. Kristendomen har abdikerat och lämnat det teokratiska projektet till islamisterna.

Varje tid behöver sin Voltaire, som med kraft och gärna kvickhet försvarar yttrandefrihet och tolerans. Montesquieu, länge ganska bortglömd, har gjort en lysande återkomst i kampen för rättsstatsprinciper och maktdelning. Condorcets demokrati med allmän och lika rösträtt i fria val är alltjämt den enda allmänt accepterade grunden för maktens legitimitet. Det förnuftiga offentliga samtalet enligt Kant utgör fortfarande en förutsättning för demokratin, och Diderots folkbildningsprogram är i sin tur en förutsättning för detta samtal.

De mänskliga rättigheter som definierades 1776 och 1789 äger samma giltighet nu som då. Frihandel och misstänksamhet mot privilegier är lika välståndsfrämjande som nödvändiga att försvara.

Men upplysningens program är genomfört endast i en minoritet av världens stater. Övriga erbjuds andra alternativ: despotiska, auktoritära, kryptofascistiska, kryptomarxistiska.

Upplysningens människosyn, förhållningssätt och program utgör ett sammanhängande helt. Det är ingen utopi, men en anvisning om hur världen kan göras bättre. Det finns ingen garanti för framgång, men en plikt att försöka.