Abraham och Noa

Text: Björn Wiman

VÅREN 2015 uppfördes en dramatisk rekonstruktion av Ola Larsmos Djävulssonaten, berättelsen om det så kallade Bollhusmötet i Uppsala som arrangerades av studentkåren i februari 1939. Uppsättningen ägde rum i Svandammshallarna, där en majoritet av de närvarande studenterna beslutade att protestera mot att Sverige skulle ta emot tio judiska läkare från Nazityskland, eftersom dessa ansågs hota studenternas framtida arbetsmarknad.

Under framförandet reste sig ”studenterna” – i dag skådespelare – en efter en från läktarnas träbänkar, samma som under det verkliga mötet 1939. I rutiga slipovrar och grötmyndiga satskonstruktioner argumenterade de för sin sak: för eller emot judiska flyktingar.

Den gången var det de främlingsfientliga krafterna som segrade. Men också de anständiga rösterna fanns. De frågor som de ställde är alltjämt giltiga: Hur bevarar man som enskild människa sin anständighet i en situation som denna? Hur hanterar man sitt ansvar?

Samma frågeställningar löper genom En tysk mans historia av Sebastian Haffner, där författaren skildrar sina ungdomsår under den framväxande nazismen. Även den skrevs 1939 men gavs ut postumt först år 2000. Sebastian Haffner framhåller bristen på motstånd som huvudanledningen till att nazisternas ledare lyckades dra upp högerarmarna på Tysklands invånare, som en marionettspelare manövrerar sina dockor.

”Hakkorset har inte inpräglats i den tyska massan som i en motsträvig men i gengäld också formhållfast substans, utan som i en formlös, mjuk grötig deg”, skriver han.

MEN STUDENTERNA på Bollhusmötet visar att de goda krafterna fanns även då. De som tog sitt ansvar för den vardagliga medmänskligheten. De som vägrade kapitulera inför katastrofen.

Också deras erfarenhet går igen genom tidsepokerna. ”Men inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld”, står det i berättelsen om Noa i Första Mosebok. ”Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt vad människorna gjorde på jorden var fördärvligt.” Även detta textställe fångar vår tids predikament. Världen i dag är verkligen full av våld. Våldet i krigen som slår sönder människors vardag och verklighet. Våldet i Sverige där barn skjuter ihjäl andra barn.

”Ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda”, står det i Första Mosebok. Det är svårt att inte sugas med i den apokalyptiska lockelsen. Vore det inte bättre om människan försvann?

Men så finns Noa – ”en oförvitlig och rättfärdig man” som lever ”i gemenskap med Gud”. Det är han som får uppdraget att rädda mänskligheten från den utplåning som förestår när det stora djupets källor ska bryta fram och himlens dammluckor öppnas.

Vem skulle Noa ha varit på 1930-talet? Vem är han i dag? En medlöpare eller en motståndsman? En feg prepper eller en förutseende aktivist?

I den judiska midrashtraditionen – de exegetiska uttolkningarna av den hebreiska bibeln – jämförs Noa ibland med sin några generationer yngre släkting Abraham. Jämförelsen utfaller ofta till Abrahams fördel. Med ett samtida (och naturligtvis djupt anakronistiskt) synsätt kunde man säga att det handlar om synen på medborgarskap och ansvar.

Man kan titta på vad som händer när Gud informerar Noa om sitt beslut att utradera allt liv på jorden. Noa tar emot beskedet utan protester och börjar omedelbart följa Guds instruktioner för byggandet av den ark som ska rädda honom och hans familj. Det faktum att allt annat mänskligt liv på jorden ska förintas är honom till synes likgiltigt.

Noas fogliga agerande står i skarp kontrast till Abrahams. När denne informeras om att Gud avser att förstöra de två städerna Sodom och Gomorra på grund av deras invånares syndfulla leverne reser han omedelbart protester: ”Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige?” säger han till Gud.

Därefter vidtar den berömda förhandlingen där Abraham lyckas pressa ner antalet rättfärdiga för vilkas skull Gud ska skona de syndfulla städerna. Hans utgångsbud är femtio, de stannar på tio.

Noa, däremot, förhandlar inte. Han lyder.

Enligt den judiska tolkningstraditionen är det detta som skapar skillnaden mellan de två patriarkerna. Noa gör inga ansträngningar för att rädda någon annan än sig själv, medan Abraham agerar kraftfullt för att försöka påverka överhetens beslut. Han har – som man skulle säga på jiddisch – chutzpah.

POÄNGEN, KAN man tänka sig, är att människorna under den tid som gått mellan Noa och Abraham har mognat och utvecklats. Detta har också påverkat Gud, som med tidens gång insett nödvändigheten av att involvera människorna i handhavandet av världen. Detta har ytterligare stimulerat människornas förmåga att ta ansvar – från Noas passiva lydnad till Abrahams mer aktivt ifrågasättande ”medborgarskap”. En positiv spiral.

Den som i dag tycker sig ana att vår civilisation är på väg mot undergång står inför en liknande situation. Vilket ansvar har individen i en värld som fördärvas och fylls av våld? Vad Bibelns berättelser visar är att människans utveckling möjliggör också för makthavarna att mogna – och att detta i sin tur ytterligare motiverar individerna att ta ansvar. Man skulle kunna kalla det demokrati.

Är Abrahams agerande representativt för ett särskilt judiskt ethos – en aktiv och kritisk grundhållning till världen och skapelsen? Inte omöjligt. Den framlidne redaktören för Judisk krönika, Jackie Jakubowski, brukade återberätta en av sin fars favorithistorier. Den handlar om en rysk-judisk anarkist under tsartiden, som sitter i en fängelsecell dömd till döden och strax före avrättningen får besök av en rabbin.

”Jag kommer för att förkunna Guds ord för dig”, säger rabbinen.

”Vad ska jag med er till?” svarar den dömde. ”Om en timme talar jag med er chef. Då ställer jag honom till ansvar! Om han finns, vill säga.”