En ny kapprustning

Text: Martin Kragh

Tabut mot att använda kärnvapen är under upplösning, skriver Martin Kragh.

DEN 6 MAJ 2024 publicerades en alarmerande nyhet. Vladimir Putin hade beordrat sina styrkor i landets södra militärdistrikt att initiera en övning med taktiska kärnvapen. Signalen var otvetydig: Rysslands auktoritäre ledare är beredd att eskalera kriget mot Ukraina. Hur långt? Ingen kan veta med säkerhet. USA satte in kärnvapen mot Japan i augusti 1945. Förstörelsen av Hiroshima och Nagasaki var total. Sedan dess har kärnvapen förblivit ett i första hand politiskt och psykologiskt vapen. Deras blotta existens är ett instrument för avskräckning – ett sätt att få sin vilja igenom på bekostnad av andra länders säkerhetsintressen.

Under senare år har de framsteg som skedde under kalla kriget för att reducera de militära spänningarna mellan Moskva och Washington närapå tillintetgjorts. Överenskommelser om nedrustning och vapenkontroll befinner sig i upplösning. Tvärtemot mångas förväntningar har kärnvapen fått en större roll i flera länders försvarsplanering. I kombination med en intensifierad teknikutveckling inom det militära området har världen inträtt i en ny era av kapprustning.

Problematiken är global. År 2019 blev en vändpunkt: förhandlingar mellan USA och Nordkorea kollapsade, existerande vapenkontrollavtal mellan USA och Ryssland fragmenterades och Iran aviserade att landet inte avser att följa begränsningarna i 2015 års kärnenergiavtal efter det att USA lämnat avtalet och infört nya sanktioner mot landet. Därtill ökade spänningarna mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, som också angripit varandras territorier.

RYSSLANDS storskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 har utvecklats till det största markkriget i Europa sedan 1945. Kina har sedan tidigare tillintetgjort Hongkongs demokrati och placerat Taiwans sköra självständighet i skottgluggen. Därtill har situationen i Mellanöstern, med dess många och svårlösta konflikter, försämrats. USA, som av tradition utgjort västvärldens ledande militärmakt, planerar för en situation där landet kan tvingas hantera konflikter på tre geografiska ytor simultant – Europa, Asien, Mellanöstern.

Denna negativa utveckling i världspolitiken sker i ett läge där de två största kärnvapenstaternas arsenaler – de amerikanska respektive ryska – för första gången på fem årtionden är nästintill helt oreglerade i traktat. Ett antal avtal har redan blivit historia: USA:s beslut 2002 att lämna 1972 års ABM-avtal med Sovjetunionen om begränsningar i utstationeringen av antiballistiska robotar; Rysslands beslut 2012 att lämna det så kallade Nunn-Lugarprogrammet, som finansierade nedrustning i de forna sovjetrepublikerna; USA:s suspendering 2019 av sina åtaganden enligt 1987 års INF-avtal, som avskaffade markbaserade medeldistansrobotar; och slutligen Rysslands suspendering 2023 av Start-avtalet från 2010 om begränsningar av de strategiska kärnvapenarsenalerna.

Under kalla kriget användes spelteori för att identifiera strategier för att undvika kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen. Den matematiskt stabila – om än diskutabla – spelmatrisen var principen om ömsesidigt garanterad förstörelse, där den angripna statens vedergällning är tillräcklig för att tillintetgöra angriparen, vilket antogs fungera avskräckande och därför konfliktdämpande. Principen blev på engelska känd som mutually assured destruction, med den passande akronymen M.A.D.

Dilemmat är att kalla krigets bipolära maktordning inte längre föreligger. Med nio kärnvapenstater i stället för två stormaktsblock – Sovjetunionen mot Nato – har antalet tänkbara utfall ökat, och spelmatrisens komplexitet har växt. Inte minst Kinas ledare, angelägna om att kunna matcha Ryssland och USA, har investerat kraftigt i sina kärnvapenförmågor. Utvecklingen av nya vapen har därtill rubbat förutsättningarna för stormaktsbalans. Nya innovationer, som små taktiska kärnvapen med begränsad sprängkraft och hypersoniska robotar avsedda att bryta igenom en motståndares missilförsvar, utmanar de försvarssystem som stater tidigare förlitat sig på. I denna gordiska knut av oförenliga nationella intressen karaktäriseras världsordningen inte längre av jämvikt, utan av osäkerhet, vilket gör utvecklingen mer oförutsägbar.

DÄRVID SKER en normförskjutning. Efter Kubakrisen 1962, då Sovjetunionen och USA stod på randen till krig, växte det världen över fram en samsyn om vikten av att i alla lägen undvika potentiellt förödande eskalationsspiraler. Vissa ledare tenderar numera att om inte glorifiera så i alla fall fästa retorisk vikt vid sina kärnvapeninnehav. Kärnvapen har blivit symboler för nationell styrka, användbara för militärparader och aggressiv signalering – som när Rysslands ambassadör i Danmark 2015 förklarade att danska örlogsfartyg kunde bli tänkbara ”mål för ryska atommissiler”. Donald J. Trump, USA:s tidigare president, skröt i sin tur om storleken på sin nukleära ”knapp”, och 2017 hotade han Nordkorea med ”eld och vrede likt jorden aldrig sett” ifall kraven på att landet avskaffar sina massförstörelsevapen inte tillgodoses – en farlig bluff som Pyongyang ignorerat.

Den konsensus och de tabun om kärnvapen som växte fram under efterkrigstiden, och som kom till uttryck i traktat om nedrustning och vapenkontroll, är under upplösning. Föreställningen att kärnvapen är så destruktiva att de aldrig ska användas har förbytts i en kapprustning där trösklarna för kärnvapenkonflikt sänkts. Tidigare normer och institutioner för samarbete har övergått i en fas präglad av unilateralism och rivalitet. Ingenting i denna utveckling är oundvikligt, men lärdomarna från kalla krigets diplomati förefaller bortglömda, och riskerna – stora som små – är oacceptabla.