Entropi och meningen med livet 

Text: David Rönnegard

LÅT OSS SÄTTA vår existens i perspektiv. Låt oss gå mycket brett. På en kosmologisk skala. 

Om entropin är korrekt är universum dödsdömt. Vi och allting i det. Inte på mycket mycket länge, men så småningom. Det kan vara svårt att begripa att vårt liv, vår art, och vårt universum är ändliga, men i det långa loppet är de alla lika ödesbestämda. Om detta är universums öde kanske det kan inspirera oss att finna mening i det.

Entropi beskrivs ofta som ett mått på oordning. Eller rättare sagt, energins tendens att spridas ut. Solen ger oss den extra energi vi behöver för att motverka denna spridning på jorden, men solen kommer till slut att gå under, liksom alla andra stjärnor i universum. Och sedan, när universum har nått sin högsta entropi, kommer det inte att finnas något kvar förutom en stor, kall, tom rymd, känd som ”universums värmedöd”.

Det finns inget vi kan göra åt det. Enligt termodynamikens andra huvudsats minskar alltid mängden användbar energi i ett slutet system, och universum är ett slutet system (så långt vi kan föreställa oss). Men under de många biljoner år som universum fortfarande har användbar värme, och under den bråkdel av den tiden som mänskligheten fortfarande finns kvar, kan vi ordna världen omkring oss. 

Livet organiserar oordnad materia till strukturerad materia. Molekyler blir celler. Celler blir arter, och här är vi nu som däggdjur som kan upprätthålla liv och avvärja förfall. Allt liv skapar ordning ur oordning (så länge livet kan upprätthållas). Denna livsfunktion på en kosmisk skala speglar våra personliga resor genom livet på en mikroskala. 

ATT KÄMPA MOT entropin är en daglig uppgift under hela vårt liv. Biologiskt måste vi hålla oss vid liv. Känslomässigt måste vi upprätthålla våra relationer. För att ha tak över huvudet måste vi reparera sprickorna i våra hem. Utan vår medverkan faller allt samman.

Kampen är inte en bugg, den är en egenskap. Det är själva syftet med vår existens. Ordning kommer aldrig att uppstå ur oordning utan vår medverkan. Sett genom denna lins kan vi ta oss an livets vedermödor med lättare hjärta, helt enkelt för att förfall är oundvikligt. 

Humanismen som tankeskola sätter människan i centrum (utan att för den skull glömma bort andra varelser). Människans välbefinnande i allmänhet, och vårt eget välbefinnande i synnerhet, står i centrum för livets mening. Sett ur vårt eget personliga perspektiv kan inget vara mer väsentligt än vårt eget liv. Att lägga sådan vikt vid oss själva kan lätt leda till existentiell ångest. Men om vi bara byter till ett kosmologiskt perspektiv försvinner ångesten när vår egen betydelse bleknar mot den kosmiska bakgrunden. Vår personliga existens är begränsad, och det är också existensen för alla andra i hela universum. Vi delar alla detta öde. Det är bara en fråga om tid. 

Lockelsen med religioner ligger ofta i löftet om ett evigt liv. Inte bara några år till, utan i all oändlighet. Ett sådant trossteg måste föreställa ett rike utanför vårt universum eftersom evigheten inte är ett alternativ i detta universum. 

Den filosofiska absurdismen anser att dödens ofrånkomlighet gör det omöjligt att fylla livet med mening eftersom det ändå kommer att ta slut. Men denna ståndpunkt verkar i sig själv absurd. Erfarenheternas ändlighet berövar inte erfarenheterna sin mening. Showen kan inte fortsätta, men den kanske ändå förtjänar en stående ovation. 

Vårt motstånd mot entropin är i slutändan hopplös, men det är kärnan i livets syfte. När vi släpper allt hopp om evigheten kan vi förstå att vår tid är nu.