För en ny alliansfrihet

Text: Slavoj Žižek

UNDER KALLA KRIGET fanns det tydliga regler för mellanstatliga förbindelser. De angavs av supermakternas MADness, galenskap (mutually assured destruction, ömsesidigt garanterad förstörelse): på båda sidor kunde man vara säker på att den andra sidan skulle svara med full kraft om man genomförde en kärnvapenattack, vilket säkerställde att ingendera sidan inledde ett krig. Men nu när Kim Jong-un har börjat tala om att tillfoga USA ett förödande slag måste vi fråga oss hur han egentligen uppfattar sin ställning. Han talar som om han inte vore medveten om att hans eget land, och han själv, skulle raderas från jordens yta i ett sådant scenario. Han talar med andra ord som om han spelade ett fantasispel som kallas NUTS (nuclear utilization target selection, föreställningen om ett begränsat kärnvapenkrig) – som om man genom ett kirurgiskt precist anfall kunde förstöra fiendens kärnvapenkapacitet alltmedan en antirobotsköld skyddade det egna landet mot motanfall. Under de senaste decennierna har även USA pendlat mellan MAD och NUTS: i förhållande till Ryssland och Kina agerar man som om man fortfarande sätter sin lit till MAD-logiken, men i fråga om Iran och Nordkorea är man frestad att pröva en NUTS-ansats. Med sina antydningar om att han kan vara beredd att använda kärnvapen resonerar Putin likadant.

I dag har vi alltså rört oss bortom MADness: supermakterna prövar varandra, söker vinna inflytande för sin egen variant av globala regler, experimenterar med dem genom ombud, vilka givetvis är mindre nationer och stater. Under veckorna efter invasionen i Ukraina sa Putin att de västerländska sanktioner som införts mot hans land var ”liktydiga med en krigsförklaring”. Ryssland sägs å sin sida stå fast vid sina åtaganden och fortsätter att leverera gas till Västeuropa. Nu när Europa framgångsrikt minskat sitt beroende av rysk gas, har det blivit tydligt att Ryssland försöker införa en ny modell för de mellanstatliga förbindelserna: inte ett kallt krig utan en het fred, en fred som är lika med ett permanent hybridkrig, där militära insatser sägs vara ”fredsbevarande humanitära interventionermot folkmord”. I början av kriget läste vi att ”statsduman [ryska parlamentets underhus] uttrycker sitt tydliga och samlade stöd för de väl avpassade humanitära åtgärder som vidtagits”. Hur ofta i det förflutna har vi inte hört liknande fraser om västerländska interventioner, i Latinamerika, i Irak och på andra håll i världen? Sent omsider har nu Ryssland övertagit detta språk. Den mellanstatliga handeln bör enligt Ryssland fortgå som vanligt, alltmedan ukrainska städer utsätts för granateld, civila dödas och universitet likaväl som förlossningsavdelningar bombas sönder; utanför Ukraina måste livet gå vidare – och gör det också. Så får vi en global fred som upprätthålls av ”fredsbevarande militära interventioner”. Ryska medier har förbjudits att använda ordet ”krig” när de beskriver den ryska arméns förehavanden i Ukraina och har instruerats att tala om en ”militär specialoperation”. Inte så underligt att det skämtas om en nyutgåva av Tolstojs klassiska roman, som ska ges ut under titeln Militär specialoperation och fred.

HUR HAMNADE VI i den här röran? Vi lever i en märklig värld som vi än så länge saknar de rätta orden för. Den franska filosofen Catherine Malabou ser kryptovalutorna som ett tecken på att det globala kapitalistiska systemet ”har börjat bli anarkistiskt […] Hur ska vi annars göra reda för sådana fenomen som decentraliserade valutor, slutet för statens monopol, bankernas överspelade roll som förmedlande instanser, decentraliseringen av valutaväxling och andra ekonomiska transaktioner?” Det låter väl inte så dumt, men som Malabou genast påpekar: ”Anarkismens semantik, som formar ultrakapitalismens nya tonalitet, förändrar ingenting i fråga om profitlogiken, som ultrakapitalismen bara uttrycker i en annorlunda form.” I och med det successiva försvinnandet av statens monopol upplöses också de gränser för hänsynslös exploatering och dominans som staten bevakade. Den ursprungliga tanken med kryptovalutor var en abstrakt frihet som kunde utövas utan yttre myndighetskontroll. Dagens anarkokapitalism syftar till transparens, men det paradoxala med talet om transparens är att man ”samtidigt sanktionerar storskalig men ogenomskinlig datautvinning, darknet-aktivitet och informationsförfalskning”. Som för att hejda detta nedstigande i kaos följer en fascistisk utveckling, som vi ser i många delar av dagens politik, med all den överdrivna militära säkerhet och uppbyggnad som kommer i dess släptåg. När staten har mist sin sociala funktion, uttrycker den sin förtvinande styrka genom att bruka våld. Ultranationalismen blir därmed ett tecken på den nationella auktoritetens dödskamp.

Överfört på Ukraina betyder det att vi inte har en situation där en nationalstat har anfallit en annan nationalstat: Ukraina anfalls som en storhet vars själva existens förnekas av aggressorn och vars regering avfärdas som en samling nynazistiska narkomaner. Ryssland rättfärdigar sitt anfall med hänvisning till sin geopolitiska ”inflytelsesfär”, som sträcker sig långt utöver landets gränser. Ryssland vill klargöra att vi inte längre kan tala om väpnade konflikter mellan nationalstater. De bara ”säkerställer freden” i vad de uppfattar som sin geopolitiska inflytelsesfär, och den sortens ”fredsbevarande insats” kan lätt sprida sig långt utanför Ukraina.

I MARS 2022 sa Rysslands ambassadör i Bosnien och Hercegovina, Igor Kalabukhov, att Bosnien visserligen har rätt att självt besluta huruvida man vill gå med i Nato, men att Moskva å sin sida förbehåller sig rätten att ”svara på en sådan möjlighet med sina intressen för ögonen”. Vidare sa han: ”Exemplet Ukraina visar vad vi förväntar oss. Vi kommer att agera om det skulle uppstå något hot.” Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov har krävt att Nato ska dra sig tillbaka från alla länder som gick med i försvarsalliansen år 1997 eller som anslutit sig därefter och har dessutom gett en vink om att lösningen i sista hand skulle bli att demilitarisera nästan hela Europa. Ryssland med sin armé skulle då bevara freden i Europa genom sporadiska ”humanitära interventioner” – och förre ryske presidenten Dmitrij Medvedev sa detsamma i mars 2023: ”Enda sättet att garantera en varaktig fred med Ukraina är att trycka tillbaka fientliga länders gränser, ända bort till Polen om så krävs.” Den ryske politiske kommentatorn och opinionsbildaren Dmitrij Evstafiev har sagt att ”Ryssland inte uppfattar Europa som en partner. Ryssland har tre partners: USA, Kina och Indien. Europa är för oss en trofé som ska delas mellan oss och amerikanerna. Ni har ännu inte begripit detta, trots att vi närmar oss en sådan situation.”

Denna invändning mot tanken på ett enat Europa är besynnerlig. Oaktat all berättigad kritik mot vissa avgörande delar av det europeiska arvet, verkar det som om Europa blir föremål för hat och avund främst därför att ”Europa” i mångas ögon alltjämt står för fredligt samarbete mellan länder, personlig frihet och välfärdsstat. När Ukrainas regering gång på gång förklarar att man vill vara en del av Europa, bör vi alltså fråga oss vad ukrainarna ser i ”Europa” och om vi är beredda att infria deras förväntningar.

På eftermiddagen den 1 mars 2022 sa president Volodymyr Zelenskyj till Europaparlamentets ledamöter: ”Ukraina är redo att dö för Europa. Låt se om Europa är redo att dö för Ukraina.” I den stund han yttrade detta började hjärtat att slå för Ukraina hos nästan alla medlemmar av den europeiska extremhögern (som fram till dess hade uttryckt sympatier för Rysslands intervention): Matteo Salvini (ledare för italienska Lega Nord), Marine Le Pen (ledare för franska Nationell samling) och flera andra gjorde ett tvärt lappkast och började uttala sitt fulla stöd för flyktingmottagande från och vapenleveranser till Ukraina. Varför? Som en kommentator uttryckte saken: ”Att dö för fosterlandet har alltid varit drömmen för nationalisterna, även om de kanske inte själva har lust att dö. De vill skicka iväg någon annan som kan dö ärans död för deras räkning.” Om det bara är krigshot som kan mobilisera oss, inte hotet mot vår miljö, så är den konkreta frihet vi kan vinna om vår sida segrar kanske inte så mycket att slåss för. Det verkar alltså som om vi står inför ett omöjligt val, där de två alternativen är lika dåliga: om vi träffar kompromisser för att bevara freden göder vi en rysk aptit för expansion som endast hela Europas ”demilitarisering” kan stilla; och om vi ställer oss bakom en fullskalig militär konfrontation löper vi stor risk för ett nytt världskrig. Den enda riktiga lösningen på detta förlamande dilemma är att förändra spelplanen – att försöka uppfatta situationen på ett nytt sätt.

PROBLEMET ÄR ATT den globala liberalkapitalistiska ordningen uppenbarligen närmar sig en kris på många nivåer, men att kriget i Ukraina återigen reduceras till en fråga om barbariska och totalitära länder å ena sidan och det civiliserade väst å den andra – varvid den globala uppvärmningen och andra världsproblem skjuts undan på behörigt avstånd. Vi skulle till och med kunna påstå att de nya krigen inte nonchalerar klimatförändringarna och andra globala problem, utan snarare utgör en reaktion på dem och en återgång till krigets perverterade normalitet. Så här skulle man resonera: ”Jaha, svåra tider väntar, bäst att vi försöker skaffa oss ett bra utgångsläge så att vi bättre än andra klarar de stundande svårigheterna.” Vår tid är alltså inte ett sanningens ögonblick då saker och ting klarnar, då den huvudsakliga antagonismen kan uppfattas klart och tydligt. Det är i stället en den djupaste lögnens tid. Vi ska förstås helt och fullt ställa oss bakom Ukraina, men vi måste undvika den fascination inför utsikten till krig som är tydligt märkbar hos dem som driver på för en öppen kraftmätning med Ryssland. Deras argument kan sammanfattas så här: ”Äntligen är alla de splittrande pseudokamperna för kvinnors rättigheter och mot rasism överspelade, och allt babbel om kapitalismens kris har med rätta blivit marginaliserat. Männen förväntas återigen vara män och gå ut i krig. Därför lämnar kvinnorna och barnen Ukraina, medan männen återvänder dit för att utföra sin uppgift!”

För att inte tala om de spontana uttryck för rasism i den europeiska och amerikanska rapporteringen om Ukraina som många har uppmärksammat. Under invasionens första vecka sa CBS News korrespondent Charlie D’Agata: ”Ursäkta att jag säger det, men Ukraina är inte som Irak eller Afghanistan, där konflikter har rasat i decennier. Jag står i en relativt civiliserad, relativt europeisk stad – jag måste välja även dessa ord med omsorg – där man inte skulle tro eller förvänta sig att något sådant här skulle inträffa.” En före detta vice riksåklagare i Ukraina sa till BBC: ”Det väcker mycket känslor hos mig, för jag ser hur europeiska personer med blå ögon och blont hår […] dödas här varje dag.” En fransk journalist, Phillipe Corbé, konstaterade: ”Vi talar inte här om syrier som flyr den Putinstödda syriska regimens bombningar. Vi talar om européer som ger sig av i bilar som ser ut som våra för att rädda livet.” Utöver den påfallande rasismen i dessa yttranden, är det inte egendomligt att vi glömmer bort vår egen delaktighet i dessa konflikter? I dag, när Afghanistan verkligen är ett islamiskt fundamentalistiskt land, verkar inte många komma ihåg att det för fyrtiofem år sedan var ett land med starka sekulära traditioner. Men därefter intervenerade först Sovjetunionen och sedan USA, och här står vi nu.

Den här sortens rasism låter som ett eko från patriarken Kirill av Moskva, den rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud, som ofta håller tal inför militära ledare och som till och med publicerade ett uttalande inför Fäderneslandsförsvararnas dag. Patriarken gratulerade då Putin till dennes ”stora och ansvarsfulla insatser för ryska folket” och hyllade militärtjänstgöring som ”en aktiv manifestation av evangelisk kärlek till nästan”. Om vi bara går in för att ”försvara Europa” talar vi redan Putins språk. Gränslinjen mellan civilisation och barbari går inom alla civilisationer, och därför är vår kamp universell. Även om Ukraina förtjänar vårt fulla stöd, skulle vi alltså behöva någon sorts ny alliansfri rörelse – inte för att kunna förhålla oss neutrala i det pågående kriget, utan för att kunna ifrågasätta hela idén om ”civilisationernas kamp”.

ENLIGT DEN AMERIKANSKE statsvetaren Samuel Huntington ersattes ”den ideologiska järnridån” efter kalla krigets slut av ”en kulturens sammetsridå” som den mest betydande skiljelinjen i Europa. Huntingtons mörka vision om en stundande ”civilisationernas kamp” kan förefalla vara raka motsatsen till den likaledes amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas ljusa bild av historiens slut i form av en världsomspännande liberal demokrati – för vad kunde väl vara mer fjärran från Fukuyamas pseudohegelianska idé om att den bästa tänkbara samhällsordningen står att finna i kapitalistisk liberal demokrati än idén om en politisk kamp mellan rivaliserande länder? Hur låter sig dessa bägge idéer förenas? Utifrån dagens erfarenheter är svaret givet: civilisationernas kamp är just politik vid historiens slut. Dagens identitetsdrivna, etnisk-religiösa konflikter är den form av kamp som bäst passar den globala kapitalismen i dag: i vår postpolitiska tid, då den egentliga politiken successivt ersätts av expertadministration, är kulturella (etniska, religiösa) spänningar den enda kvarvarande legitima konfliktkällan. Det irrationella våldets spridning har ett direkt samband med samhällets avpolitisering. Det enda alternativet till krig inom denna horisont är fredlig samexistens (eller olika sanningar, som Putins hovfilosof Aleksandr Dugin säger, eller olika livsstilar, ett mer populärt uttryck i dag), där sådant som tvångsäktenskap och homofobi (eller uppfattningen att en kvinna som rör sig ensam ute bland folk ber om att bli våldtagen) är helt i sin ordning, förutsatt att det försiggår inom ett annat lands gränser, ett land som i andra avseenden är fullt integrerat i världsmarknaden.

Detta är inte vad alliansfrihet betyder i dag. Alliansfrihet betyder att vår kamp måste vara universell. Därför måste vi till varje pris undvika russofobi och fullt ut stödja dem i Ryssland som protesterar mot invasionen av Ukraina: genom att visa sin internationalism är dessa människor de äkta ryska patrioterna. Patrioten, den som verkligen älskar sitt land, känner djup skam för sitt land när det gör orätt. Det finns inget mer vedervärdigt uttryck än: ”Jag står fast vid mitt land, vare sig det gör rätt eller fel.”