Gödel, min nya husgud

Text: Victoria Larm

Inte vet jag varför, men så är det, skriver Victoria Larm.

DET ÄR EN märklig skara människor som jag återkommande har graviterat mot i hela mitt vuxna liv. Napoleon Bonaparte, Stanley Kubrick och Carl Gustav Jung, alla tre har varit upprepade fascinationsobjekt för mig. Det lustiga är att även Kubrick älskade Jung och Napoleon. Dessutom älskade Kubrick, liksom jag, schack och Beethoven. Vissa människor delar man sina ofrivilliga passioner med. För passioner är sannerligen ofrivilliga. Dagligen utsätts vi för ett konstant flöde av personer, idékluster, representationer och intellektuell stimulans. Vi översköljs av intryck utan att vår uppmärksamhet direkt jublar. Dagar, månader, kanske år går, men så plötsligt händer det. Något eller någon dyker upp i vår uppmärksamhet och den mystiska urvalsprocessen som mynnar ut i den selektiva perceptionens förmåga fångar in det. Utan att vi bett om det, utan att den fria viljan varit inblandad så blir vi intresserade. 

När jag som 23-åring var som mest uppslukad av Napoleon fick jag ofta frågan om varför. Påminde han om någon från min barndom? Vad hade jag varit med om som fick mig att dras till en patriarkal krigshetsare? Eftersom jag (uppenbarligen) inte är freudian vägrar jag skriva under på att allt har med min barndom att göra. Jag tror, kontroversiellt nog, att ganska lite har med min barndom att göra. (Men så klart, om vi bestämmer oss för den förklaringsmodellen – att barndomen gör oss till dem vi är – blir det förstås så att barndomen åtminstone gör oss till dem vi tror att vi är.) 

NÄR MÄNNISKOR berättar om varför de är intresserade av något, tror jag att de till 99 procent ger uttryck för efterhandskonstruktioner. Det går att förklara allt. Det går att motivera alla intressen och säga saker som att ”Jag är intresserad av matematik för att det är så vackert och poetiskt” eller varför inte ”Jag är intresserad av Napoleon för han gjorde den största klassresan sedan Djingis khan. Från fattigadel på Korsika till kejsare över Frankrike.” 

Jag har alltså själv gett det svaret på frågan om mitt Napoleonintresse. Är det sant? Ja, han gjorde en otrolig klassresa. Är det därför jag är intresserad av honom? Verkligen inte. Men man måste ju säga något som är begripligt. Vad som är mer sant, men kanske för märkligt att säga till sin bordsgranne på en middag är: ”Allt och alla som har väckt mitt återkommande intresse har också väckt en känsla hos mig av att vara vid liv. Så fort jag läser om Kubricks livsverk, studerar Jung eller tänker på Napoleon så blossar en förhöjd livskänsla upp. Min uppmärksamhet bli lugn och klar, jag blir verbal och får lust att berätta.”

Jag tänker då vitalt, och dessutom söker min perception efter verktyg i det jag läser eller tänker som tillgodoser min utvecklingspotential. Det är svårt att prata om människors ”utvecklingspotential” utan att känna sig som en Timbrofanatiker. Jag är inte det. Det är min jungianska sida som dras till den sortens språk. Jung menade att vissa människor och idéer signalerar att här finns resurser som kan få dig att växa och utvecklas till mer av den du kan bli. 

Det finns en annan grupp människor som har tolkat mina intressen genom en annan lins – autismlinsen. ”Aha”, kan de säga. ”Du är autistisk.” Detta säger de för att mina intressen skiljer sig från andra kvinnors intressen. Jag kanske är en högfungerande autist, åtminstone lite grann, men den kategoriseringen möjliggör inte den kontaktsträvan som intressanta samtal siktar mot. Autism som kategori berättar om människors förmåga eller oförmåga att koncentrera sig och bibehålla fokus. Den säger inget om ämnet som man är intresserad av, och det är ju där – i själva sakinnehållet i intresset – som man kan få glimtar av människan. Det är där som kontakten och möjligheten till ett intressant samtal utspelar sig. Är alla autister intresserade av Napoleon, Jung och Kubrick? Nej. Är alla autister väldigt, väldigt intresserade av något? Ja. Att tro sig förstå sig på någon för att den är autist är som att bedöma en person efter att den är vänsterhänt i stället för att läsa vad vänsterhanden skriver. 

Det senaste tillskottet av fascinationer från min sida är oväntat nog Kurt Gödel. Eftersom jag inte är matematiker eller logiker har jag svårt att djupdyka ner i hans bidrag till vetenskapen och vår förståelse av verkligheten. Jag begriper och stimuleras snarare av honom på en metanivå, och jag älskar att höra min man berätta om honom, liksom att lyssna på elementära föreläsningar om honom på YouTube. (Jag rekommenderar för övrigt den indragande och lysande biografin Kurt Gödel: Förnuftets gränser utgiven av Fri Tanke, skriven av Stephen Budiansky.)

GÖDELS NÄRMSTA vän var Albert Einstein. Deras vänskap är en fascinerande berättelse om hur två olika men samtidigt väldigt lika sinnen fann varandra i en tid fylld av komplexa idéer och vetenskapliga utmaningar. Gödel, med sina djupa insikter inom matematik och logik, och Einstein, vars revolutionerande arbete inom fysik förändrade vår förståelse av tid och rum, bildade en osannolik och vacker symbios. Trots sina olika bakgrunder och forskningsområden delade de en gemensam förundran över universums mysterier och en stark skepsis mot vissa aspekter av den rådande vetenskapliga ortodoxin. De två träffades första gången i Princeton på 1930-talet, efter det att Gödel flytt från det politiska kaoset i Europa. Ni som har sett Christopher Nolans film Oppenheimer noterade kanske att Einstein promenerar i skogen med en lång, smal man med en markerad svart slinga i håret, det är Gödel. 

Jag är säker på att Gödel och Einstein var livgivande för varandra. I samtal och varandras samvaro kände de det som är svårt att förklara, men lätt att efterhandskonstruera. Vet jag varför jag är intresserad av Gödel? Nej. Men jag vet att jag känner en förhöjd livskänsla när jag skriver om honom och tänker på honom, och jag vet att effekten av livskänslan driver mig mot mer av den jag kan bli.