Postmodernismens vantrogna dans 

Text: Anna Victoria Hallberg

NÄR JAG LÄSTE litteraturvetenskap i Oxford och sedan vid Göteborgs universitet under 1990-talet upplevde jag att postmodernismens frågor förde mig närmare skönlitteraturen, inte bort från den. För mig som ung student var postmodernism en handling, en stil, en attityd, en annan rytm än den gängse. Litterär text sattes i dialog med arkitektur, musik och konst. Gränserna till vetenskap befästes och luckrades upp om vartannat.

En av mina professorer sa att vi inte kommer att förstå postmodernismen förrän dess höjdpunkt passerats. Min grunduppfattning färgades positivt, delvis för att allt postmodernismen omgärdades av var så odygdigt. Både snyggt och gåtfullt. Samtidigt var våra diskussioner under grundkurserna högtravande eller obegripliga när vi skulle trycka in skönlitteraturen i teorins snäva mallar.

Att den fåfänga postmodernismen skulle vara en vänsteridé föresvävade aldrig mig som vuxit upp med proggen. Därför är det med stigande förvåning jag bevittnat hur dess banbrytande gränsgång mellan avantgarde och akademi på senare år förvandlats till identitetspolitik.

Kanske ligger ett svar i att postmodernismen kan brukas på så skilda vis – som hot, utmaning, perspektiv, dogm. Att ingen vill försvara det postmoderna på samma sätt som feminism, marxism eller postkolonialism gör strömningen tacksam som syndabock. Måhända är postmodernismen alltför utskälld för att locka – eller så har vi alla blivit postmodernister utan att själva förstå det.

UNDER 00-TALET får debatten en tydligare polemisk udd. Postmodernismen sägs vara godtycklig och utan inre harmonier, den är kontinental (läs: icke-positivistisk), diffus, von oben, politiskt suspekt, relativiserande och har kopplingar till identitetspolitik och sanningsförnekelse. Ringdansen runt postmodernismen utförs av ledarskribenter, akademiker, kulturjournalister och debattörer som byggt upp en metaberättelse där begreppet inte längre behöver preciseras, utan kan beteckna något vagt ofördelaktigt.

Missnöjet med postmodernismen syns bland annat i floran av debattartiklar om den svenska skolans förflackning. Skribenter med skilda ideologiska utgångslägen är även eniga om att postmodernism står för normupplösning, liksom för en problematisk debatteknik där korten blandas bort och perifera argument görs centrala.

Även universitetsinstitutionaliseringen av radikala idéer anses vara en följd av postmodernt tänkande. Det finns kritik mot begreppet dekonstruktion; såväl Jacques Derrida som Michel Foucault utmålas som skyldiga till dagens woke- och cancelkultur. Men samtidigt som den marxistiska kritiken av postmodernismen är fortsatt ihärdig har ett överraskande försvar av Foucault på sistone materialiserats från höger. Det kastar om positioner och argument inom både offentlig och akademisk debatt.

I ANTOLOGIN Svar på frågan: Vad var det postmoderna? (2009) samlar filosofen Sven-Olov Wallenstein ihop den postmoderna spretigheten till vad han kallar tre versioner av det postmoderna.

Den första är av samma natur som den kantianska förnuftskritiken, men det postmoderna projektet tar kritiken bortom de skiljelinjer som Immanuel Kant formulerade. Utgångspunkten är det berömda sammanbrottet för de stora berättelserna, hypotesen att mångfalden av röster och sammanhang motsäger tron på systematisk helhet.

Den andra varianten av det postmoderna är en fortsättning på den historiska analysen från Hegel och Marx, där postmodernismen blir en ny fas av kapitalismen. Politik och estetik har här en nära relation.

Den tredje varianten är en förlängning av den senmoderna estetikens sönderfall. Här blir det påtagligt att postmodernismen inte är enhetlig.

Arne Melberg, litteraturvetenskaplig professor emeritus i Oslo, menar att diskussionen om postmodernism och dekonstruktion är en fortsättning på tänkandets historia alltsedan antikens skeptiker. Att postmodernismen förkastar upplysningen, vilket kritiker gärna framhåller som ett negativt drag, tonas ner av både Wallenstein och Melberg. Att somligt inom postmodernismen ändå fick fatala kunskapsteoretiska följder tillstår Melberg utan omskrivning.

Under 1980-talet etableras stort intresse inom svensk humaniora för Jacques Derridas dekonstruktionsbegrepp. Samtidigt finns det i en av endast få receptionsstudier av postmodernistiska teoribildningar inom humaniora, Michael Gustavssons ”Litteraturteorins expansion: Svenska doktorsavhandlingar i litteraturvetenskap 1976–1995”, en skepsis mot föreställningen om en teoretisk revolution av postmodernt snitt. Gustavsson visar att de dominerande teorierna snarare än postmodernism är hermeneutik, strukturalism, semiotik, poststrukturalism, lacansk psykoanalys, modern feminism och neopragmatiska teorier. Han drar också slutsatsen att den generella teorivurmen skett på bekostnad av vetenskapligheten.

I avhandlingen Kampen om kunskapen listar idéhistorikern Alexander Ekelund de teoretiker som dominerat litteraturvetenskapliga avhandlingar åren 1980–2005: de fem mest citerade auktoriteterna är Roland Barthes (strukturalist/semiotiker), Michail Bachtin (bred språkteoretiker), Gérard Genette (narratolog), Sigmund Freud (psykoanalytiker) och Staffan Björk (formalist). Slagsidan mot språkets och berättandets former, funktioner, teorier – det vill säga klassisk litteraturvetenskap – går inte att ta miste på.

Gustavssons och Ekelunds studier utgör alternativ till den negativa bild av postmodernismens dominanta intåg i humaniora som ofta repeteras i svensk borgerlig offentlighet. Samtidigt bör man inte förringa befogad kritik mot en oreflekterad förflyttning av radikal konstruktivism och relativism från seminarierummen till offentligt styrd verksamhet. Svensk litteratur- och historievetenskap överbetonar teori och metod på bekostnad av vetenskaplighet, enligt Michael Gustavsson respektive idéhistorikern Svante Nordin.

SOM EN RÖD TRÅD genom postmodernismens historia sker ett samspel mellan konstakademier, arkitekter, kulturinstitutioner, forskare och konstnärer. Här finns en utåtriktad, ofta populärkulturell och i vissa delar kommersiell potential.

Därtill finns en postmodern sociolekt, som ibland karikeras: klichén om den intellektuella människan i svart polotröja, den självrefererande posören djupt försjunken i obegriplig teori. Postmodernism är främst en fråga om stil, skrev ständiga akademisekreteraren Sara Danius.

När konstvetaren Kristoffer Arvidsson diskuterar begreppet postmodernism i sin avhandling Den romantiska postmodernismen gör han något postmodernt i sitt ord- och metodval:

Utifrån Foucault föreställer jag mig den svenska konsten under 1980-och 1990-talet som en diskurs som regleras av praktiker som utställningsproduktion och konstkritik. […] Konstverken skapas inte oberoende av kritiken och andra diskursiva praktiker inom konstdiskursen. Förhållandet är mer ömsesidigt, då de förutsätter och producerar varandra.

Detta är dock inte något nytt. Genom hela konsthistorien ingår mecenater, furstar och hovleverantörer affärsallianser. Frågan är om konsten kan stå fri från makten.

EN AKADEMISK DISCIPLIN som tidigt införlivade postmodernismen är arkeologi. Vad har det lett till? Arkeologiprofessorn Fredrik Fahlander har gjort en internationell tillbakablick om detta. Jag använder också en artikel om teorireception inom ämnet av arkeologidocenten Kerstin Cassel.

Under 1980- och 90-talen anses postmodern relativism utgöra ett hot mot arkeologin. Men efter 2010-talet avklingar talet om postmodernismen, och det leder Fahlander till en rad reflektioner. Är arkeologer i dag postmoderna utan att de själva förstår det? Har den postmoderna vändningen inneburit ett breddat arkeologiskt undersökningsfält med större teoretisk räckvidd? Eller har postmodernismen bara glidit undan, spelat ut sin roll av naturliga orsaker, som att ämnet rört sig mot nya vetenskapliga horisonter?

Arkeologin är globalt och regionalt brokig och består av en rad skilda kollektiv som förflyttar ämnet i olika riktningar. Universitetsarkeologer, arkeologer ute på fältet och kuratorer på museer arbetar på sina egna sätt och blir gärna multidisciplinära. Några brukar naturvetenskapliga metoder, andra befinner sig närmare antropologin, medan åter andra har ett museipedagogiskt uppdrag.

VETENSKAPSKONTROVERSEN inom den svenska arkeologin är invecklad och personbunden. I den beskrivning Fahlander ger inträder så sakteliga ett skifte där kunskapsteoretiska frågor om sanning genererar allt mindre intresse. I stället fokuseras moralisk-etiska företrädesfrågor som rör makt, kunskap och vem som har rätt att tolka historien.

Fahlander skriver välavvägt om problemen som uppstår när en vetenskaplig praktik börjar uppmuntra lekmän, ”den andre”, att bidra. De motsättningar som postmodernismen frilägger är inbyggda i den arkeologivetenskapliga diskursen, skriver han.

En delförklaring till postmodernismens attraktionskraft inom arkeologin är dess reaktion mot positivismens antimetafysiska grundhållning. Arkeologin ruckades ur sin bekvämlighetsposition av postmodernismens kunskapssyn – ett av flera ifrågasättanden som universitetsvärlden bör syssla med.

Arkeologiexemplet visar också att ett högljutt, artikulerat motstånd mot postmodernismen inte varit så verkningsfullt.

ÅR 2010 UTBRYTER en debatt om postmodernismen i den historievetenskapliga tidskriften Scandia. Historieprofessorn Kim Salomon skriver ett inledande bidrag, liksom det avslutande svaret under rubriken ”Vitalisering av historievetenskapen”. Tonen mellan särskilt Kim Salomon och Umeåhistorikern Sara Edenheim är både resignerat tillmötesgående och akademiskt seminariehård.

Vad träter då historikerna om? Diskussionen kretsar narcissistiskt kring ämnets självbild. Debatten kokar ner till huruvida det ljumma intresset för postmodernismen är ett gott tecken eller ”symtomatiskt för ett panikslaget paradigm”.

Salomon vill söka konsensus mellan positivism och postmodernism och tittar på historikerterrängen från ett närmast sociologiskt vidvinkelperspektiv. Han beskriver hur källkritiken varit en avgörande komponent i svensk historietradition och att det är förvånande att inte fler historiker intresserat sig för postmodernismen eftersom rörelsen skär rakt igenom ämnets kärna. En sådan position är dock otillräcklig för Edenheim. Hon skriver:

Mina åsikter går nämligen isär med Salomons på just den punkt där han menar att lösningen på den kris som målas upp av postmodernismens kritiker inom historieämnet är att tillskriva den postmodernt influerade historieforskningen högre status. Jag skulle nämligen vilja påstå att den redan har en rätt hög sådan: ”berättelser” och ”historiemedvetande” är begrepp som dominerar fältet och frågan är kanske vad det innebär att ytterligare upphöja denna forskning? I synnerhet som den, enligt både Salomon och mig, inte har lett till någon direkt förändring av hur vi arbetar och utbildas som historiker.

Sara Edenheim uppehåller sig vid den konflikt hon sammanfattar som slaget mellan ”historia som fält och dekonstruktion som projekt”. I egenskap av poststrukturalist dekonstruerar hon Salomons argument utifrån övertygelsen att hans lugnande ansatser (att postmodernismen inte utgör ett hot) är en missuppfattning. Hennes resonemang hakar i både Wallensteins diskussion av Kant och Melbergs hänvisning till antiken. Samtliga tre blickar alltså bakåt.

Debatten i Scandia blixtbelyser den konflikt som finns under ytan och avser postmodernismens närvaro både vid svenska universitet och i kulturlivet i stort – rädslan för relativism och ett potentiellt intellektuellt gungfly om sanningen överges. Humaniora kan visserligen beskrivas som mer komplex än att sanningssökande stått i centrum, men historieämnet har ändå inte överflyglats av postmodern teori. Endast åtta av de mer än sjutusen doktorsavhandlingar som lagts fram i ämnet de senaste fyrtio åren har haft ”postmodern” i titeln.

Huvudpoängen är att Kim Salomons förutsägelse att historieämnet inte kommer att hamna i postmodernismens grepp har visat sig stämma. Det finns en obestridlig påverkan från postmodernismen inom de humanistiska disciplinerna men ingen dominans.

Kanske är högskolesektorns expansion en nyckelförklaring till nidbilden av svensk humaniora som en postmodern högborg? Delvis influerade av den postmoderna familjen (kritisk teori, feminism och postkolonial teori) har en större och mer splittrad humanistkår vuxit fram där samspelet med kulturvärlden passat postmodernismens metodologiska ambitioner att luckra upp gränser.

En mer finkalibrerad diskussion av postmodernismens närvaro inom svensk humaniora kräver att man ger sig in i materialet, miljöerna och kollegierna. Jag uppfattar att debatten i Scandia åskådliggör varför Sara Edenheim och Kim Salomon delvis pratar förbi varandra: han ställer spänstiga frågor om metod, medan hon vill utföra handgripliga dekonstruktioner.

JARGONGEN I postmodernismens intåg på svenska universitet – det yxiga, medvetet högtravande, ytligt elitistiska och metateoretiska – är lätt att parodiera. Den postmoderna pendeln har emellanåt svängt så långt att teoretiska begrepp tillämpas inkonsekvent; Michael Gustavsson talar om ”taktik” och ”termskrammel” där det postmoderna signalerandet (terminologi, stil, språkslöjor) överordnas den akademiska undersökningens stringens. 

Ett annat problem med postmodernismen i stort är bristen på verkliga mål med verksamheten, vad som kan uppnås och konstateras. En fråga som blir hängande är: vill postmodernisterna ha något annat än ifrågasättanden? Erbjuder de några trovärdiga alternativ? 

En oroande eskalering är att strömningen inte lyckats värja sig från anknytningen till identitetspolitik. Frågan om vi alla trots allt blivit postmoderna finner ett möjligt jakande svar i att en majoritet, oavsett höger eller vänster, i dag gärna vill tillhöra marginalen och se på såväl värv som utblick i individualistiskt stilblandad form. Den starka samhällsbetoningen av identitet och individuellt ansvar bryter med modernitetens idéer om storskaligt reforminriktat framåtskridande. I den meningen har vi alla blivit postmoderna.

Från min horisont är den politiska postmodernismen mer intressant i dess profetiska betydelse; inte minst med sanningsbegreppets återkomst. Den postmodernism som en gång tog mig med storm är den estetiska, som med lekfull elegans och humor krympte avståndet mellan den institutionella platsen och konstens fält. Det är den sista av Wallensteins tre varianter av det postmoderna – fortsättningen på den senmoderna estetikens sönderfall – som jag alltid förordat och sökt mig mot. I postmodernismens vantrogna dans mellan konst och vetenskap trotsas såväl modernism som formalism, men inte genom ett teoretiskt manifest, utan genom att luckra upp tydliga estetiska gränser där det fortfarande finns en smak, en stil, att ta mått på.