Alla vet vi vad tid är – eller vet ingen?

Text: Ida Åsljung

Efter en kort tids fascination över vad Einsteins relativitetsteorier innebar för vår förståelse av vad tid är, lämnade fysikerna över de kvarvarande pusselbitarna till filosoferna att sätta ihop. Detta gäller historiskt, men även i dagens föreläsningssalar. Fysikstudenter fascineras över de enkla ekvationer på svarta tavlan som visar att tiden är relativ, att en tvilling som kommer tillbaka från rymden är yngre än den som stannat på jorden och att det inte finns ett absolut nu som sveper fram igenom hela universum. Lektionsklockan ringer så ut, time’s up!, och den som vill ställa en följdfråga till fysikläraren tvingas i stället leta sig in i filosofiinstitutionens slingriga korridorer.

Efter att ha studerat fysik och filosofi parallellt med varandra i tre år, har jag haft privilegiet att ha hittat ett rum där mina frågor alltid ryms. Och de är många.

Tid är ett av de fenomen vars natur vrids och vänds på inom flera, om inte alla, av fysikens områden. Inom kvantfysiken talar vissa om att tiden inte är kontinuerlig, utan kommer i små, odelbara intervall som kallas Plancktid och är 10-43 sekunder långa, lite på samma sätt som att vattnet i en flod kan verka kontinuerligt men i själva verket består av miljarder små molekyler. Inom kosmologin talar man om att tiden kan ha en början och ett slut – att det är en dimension som, precis som de tre rumsliga dimensionerna, skapades vid big bang.

Det stora, revolutionerande uppbrottet från vår intuitiva förståelse av tid kom dock för mer än hundra år sedan, från Einstein och hans relativitetsteorier. Som är välkänt bevisade den första av dessa, den speciella relativitetsteorin, att tid inte är något universellt absolut, utan i stället relativt.

I relativitetsteorierna är tiden en dynamisk flod, vars strömmar rinner fortare runt vissa krökar än andra – den saktar ner i närvaron av gravitation samt vid hastigheter som är nära ljusets. Detta ojämna flöde gör att det även blir svårt att urskilja vad som sker i nuet, eftersom händelser inträffar vid olika tidpunkter för olika observatörer. Om två personer som färdas längs floden med olika hastigheter observerar att en stjärna i fjärran exploderar, kommer de inte bara att se händelsen vid olika tidpunkter, utan explosionen inträffar vid olika tidpunkter för dem. För den ena kanske den sker nu, medan den andra får vänta några minuter in i framtiden. Det är inbyggt i själva teorin att ett universellt, gemensamt nu inte kan existera.

Det är här som vi tyvärr tvingas packa ihop böckerna, lämna den modernistiska fysikbyggnaden och rusa vidare till en seminariesal med slitet trägolv och fläckiga stolar uppställda i en oregelbunden cirkel. Ackompanjerade av det dova ljudet från en surrande fläkt börjar diverse filosofiska argument ta form.

Jag måste erkänna att det var först i dessa rum som jag insåg vilka felaktiga fördomar jag har haft om filosofer. De är inte en grupp knarriga, gråhåriga män som sitter hopsjunkna bakom slitna upplagor av Kants Kritik av det rena förnuftet eller Platons Staten. Det är i stället en grupp alerta, konfliktsugna människor av olika kön och ålder som tar pusselbitarna som någon placerat framför dem på allra största allvar, så allvarligt att filosofibaren vid mitt universitet tvingades slå igen efter otaliga bråk och – faktiskt – slagsmål. Nåväl, hur har de då valt att lägga ihop tidspusslet som relativitetsteoretikerna överlämnade till dem?

I Einsteins dynamiska flod av tid har många dragit slutsatsen att om vi inte kan skilja mellan det förflutna, nuet och framtiden, så finns det i själva verket ingen skillnad. Alla tidpunkter existerar likvärdigt och ”samtidigt”. Tid är då en dimension som liknar de tre rumsliga: på samma sätt som Jupiter existerar lika mycket som jorden gör, trots att Jupiter inte är här, existerar det förflutna och det framtida trots att de inte är här. Dinosaurier finns precis som du och jag, det gör även Sveriges statsminister år 2225 och Kleopatra och Platon och allt annat som funnits eller någonsin kommer att finnas – allt detta är lika verkligt som det du ser omkring dig där du befinner dig precis just nu; det existerar bara någon annanstans.

Framträdande filosofer såsom David Lewis, Hilary Putnam och William Van Orman Quine har under det senaste århundradet ihärdigt försvarat denna teori, som går under namnet eternalism eller block universe. Det är en teori som många, speciellt på nätforum av skilda slag, tycker om att attribuera till Einstein själv, eftersom han år 1955 skrev i ett brev:

”Människor som vi, som tror på fysik, vet att skillnaden mellan dåtid, nutid och framtid bara är en envist ihållande illusion.”

Samma nätforumsanvändare glömmer dock oftast att nämna att syftet med detta brev var att trösta en nybliven änka till en av Einsteins nära vänner.

Kan denna teori verkligen ha nått kärnan av tidens natur? I evighetismens värld existerar inte bara allting samtidigt, utan på samma gång existerar det också inte. Eftersom det finns en framtid och ett förflutet när du inte finns, är detta även fallet för närvarande – du existerar, du existerar inte, du föds, du dör, du är du-igår, du är du-imorgon samtidigt som du är den du är just här och nu. Är det verkligen rimligt att acceptera detta? Att ignorera all vår intuition och erfarenhet om vad tiden är och i stället omfamna en kosmisk demokrati som är statisk och tom på händelser?

Debatten i denna fråga är en av de största som härjat inom fysikens filosofi. Otaliga försök har gjorts att svara ”nej” och därmed rädda nuet – och vissa teorier har lyckats bättre än andra.

Själv skulle jag på den sämre delen av skalan placera teorier som point presentism och cone presentism. Den sistnämnda påstår att nuet är relativt och att vad som inkluderas i ditt nu beror av när ljuset från en händelse når dina ögon. Det innebär exempelvis att eftersom det tar åtta minuter för solens strålar att nå oss, existerar just nu endast den version av solen som skickade ut de fotonerna för åtta minuter sedan. Förutom att vara en metafysiskt svag teori, uppstår en rad problem med cone presentism när man försöker förstå den djupare, så jag lägger därför helst undan deras pusselbitar.

Point presentism påstår, precis som namnet antyder, att nuet är relativt och rymmer endast en specifik punkt i rumtiden. Det är ett något absurt förslag, eftersom det skulle innebära att vi lever i en mycket ensam värld – inte ens din kropp befinner sig i ett och samma nu, utan varje punkt har sitt eget tidsflöde.

En, på min skala, mycket bättre teori är en som inte krånglar till det lika mycket – relative presentism. Precis som cone presentism påstår förespråkarna för relative presentism (vilka är anmärkningsvärt få) att nuet är relativt, men att detta inte alls definieras av ljuset. I stället går dessa filosofer (snarare filosofen – Jonathan Lowe) tillbaka till svarta tavlan i fysikbyggnaden, pekar på matematiken och säger: ”Där står redan svaret.” Nuet är relativt. Om personer som färdas längs tidens flod inte är överens om vad som sker i det förflutna, i nuet och i framtiden, så är det för att de inte lever i samma förflutna, nu eller framtid.

Främsta anledningen till att du måste springa många varv i filosofiinstitutionens korridorer innan du hittar någon som inte direkt avfärdar denna teori, är att den alltså påstår att själva existensen är relativ. På frågan om dinosaurier existerar skulle en eternalist svara: ”Absolut!”, medan en relativ presentist måste säga: ”Det beror på vem du frågar.” Existerar du? Ja, eftersom du inte kan röra dig relativt till dig själv, kommer du enligt relativitetsteorin aldrig att lämna ditt eget nu. Men visst kan det vara så att de miljarder neutrinopartiklar som just nu kommer in genom jordens atmosfär med en hastighet nära ljusets, ser en värld där du är sedan länge död.

Så vilket motiv föreställer det färdiga tidspusslet? Är vår upplevelse av ett nu som flödar endast en illusion eller är den verkliga illusionen bilden av ett universum där händelser och materia existerar oberoende av annat?

Precis som tiden själv är svaren på dessa frågor relativa. Än en gång ringer lektionsklockan ut, filosofiseminariet är slut, och vi letar oss ut på en regnig gata. Något slutgiltigt svar på vad Einsteins relativitetsteorier innerst inne säger om vårt universum har vi ännu inte fått, men vem vet, kanske löser sig även detta – med tiden.