Milton Friedman och friskolorna

Text: Andreas Berggren

Den svenska riksdagen klubbade igenom friskolereformen 1992 – ett sällsynt liberalt regeringsförslag genomsyrat av Milton Friedmans idéer. Vad kan vi säga om detta i dag, med facit i handen?

Den amerikanske ekonomen Milton Friedmans argument för ett friskolesystem ingår i ett politisk-filosofiskt ramverk med individens frihet som utgångspunkt. Han menade att statliga åtgärder definitionsmässigt hämmar individens frihet och att den fria marknaden är en garant för politisk frihet. Sålunda bör statens roll minimeras.

En statlig roll i skolsystemet kräver alltså ett tydligt skäl. Detta avgörande skäl var för Friedman inte de färdigheter som enskilda elever lär sig i skolan, utan det faktum att alla medborgare bibringas en gemensam plattform av grundläggande kunskaper och värderingar. Denna plattform, menade han, är förutsättningen för ett väl fungerande demokratiskt samhälle, och den gagnar indirekt samtliga medborgare. Eftersom det är komplicerat att erhålla ekonomisk ersättning för denna verksamhet direkt från övriga medborgare bör staten säkerställa allmän grundskola och gymnasium.

Milton Friedman (1912–2006), som redan 1976 fått ekonomipriset till Nobels minne, såg helst att staten kräver att alla föräldrar tar sitt samhällsansvar och betalar för barnens skolgång. Han jämförde med en fastighetsägares ansvar för säkerheten i sina byggnader och med en bilägares ansvar att genomföra bilbesiktning. Han påpekade att fastighets- och bilägare dock kan undkomma kostnaderna genom att sälja fastigheten eller bilen och konstaterade vidare att vårt samhälle inte anser det rimligt att skilja ett barn från sina föräldrar för att dessa inte kan betala skolavgift. Sålunda kan en gemensamt finansierad skola motiveras.

Friedman ansåg att även om de positiva effekterna motiverar vissa statliga riktlinjer och gemensam finansiering, följer inte med nödvändighet att staten ska driva skolan. Staten bör i stället ge föräldrarna en voucher satt till ett visst värde per barn som kan spenderas på valfri av staten godkänd skola: ett friskolesystem.

Friedman identifierade fyra förväntade positiva utfall av ett friskolesystem. För det första skapar det mångfald genom det ökade utbudet av olika sorters skolor, vilket bättre tillfredsställer individuella behov och främjar utveckling. Det andra argumentet är en bättre undervisningskvalitet genom att makten hos utbildningsbyråkrati och lärarfackförbund bryts. Dessa drivs av egenintresse och lyssnar inte till föräldrarnas behov. Friedmans tredje argument för friskolesystemet var att det ger bättre resursutnyttjande. Han menade att det stora problemet med en statligt driven skola är att man får för lite för pengarna. Valfrihet skulle leda till en bättre träffsäkerhet mellan vad som efterfrågas och vad som tillhandahålls i skolan och därmed bättre resursutnyttjande. Slutligen menade Friedman att fritt skolval motverkar segregation genom att elever i socioekonomiskt svagare områden – vars föräldrar inte har ekonomiska möjligheter att flytta till områden med dyrare bostäder – då får tillgång till de vanligtvis bättre skolorna i socioekonomiskt starkare bostadsområden.

Den svenska friskolereformen utgick från Friedmans resonemang och uttryckte tydliga förväntningar avseende de tre första punkterna som han nämnde: ökat antal skolor med olika pedagogik, profiler och konfessionella inriktningar; förbättrad undervisningskvalitet tack vare en stimulerande tävlan mellan olika skolor; och bättre resursutnyttjande genom incitament för kostnadseffektivitet. Det enda som man inte tog med från Friedman är hans argument för minskad segregation, något man inte berörde över huvud taget.

Givet de omfattande förändringar som det svenska skolsystemet har genomgått under de senaste decennierna – exempelvis kommunaliseringen 1991 och den nya läroplanen 1994 – är det svårt att isolera tydliga orsakssamband mellan enskilda beslut och utfall. På ett övergripande plan kan man dock konstatera att Friedmans första mål har infriats. Införandet av friskolesystemet har inneburit en ökad möjlighet att välja skola. Den pedagogiska mångfalden förefaller emellertid begränsad, och friskolemarknaden har sedan införandet successivt genomgått en konsolidering mot allt större vinstdrivande koncerner. Utfallen avseende effektivitet och kvalitet är också osäkra. Utbildningskostnaderna har stigit, men detta går inte att härleda specifikt till friskolesystemet. Avseende undervisningskvalitet definierade inte Friedman vad han menade med detta – kanske för att den är mycket svår att mäta. Undervisningskvalitetens roll i svenska elevers fallande skolresultat de senaste decennierna är svår att påvisa. Även om de förbättringar som Friedman med övertygelse hävdade skulle följa med ett friskolesystem inte har inträffat, kan det alltså bero på att andra beslut har motverkat reformens förväntade effekter. På den fjärde och sista punkten fick Friedman emellertid tydligt fel: segregationen har ökat som en följd av den svenska friskolereformen.

Mot denna bakgrund uppstår åtminstone tre frågor. Den första och vanligaste gäller marknadslogiken. Den river upp starka känslor, trots den numera väletablerade insikten att skolan inte är lämplig som handelsvara. Skolan möter nämligen inte de kriterier som krävs för att utgöra en marknad på vilken ingen kan få det bättre utan att någon får det sämre (så kallad Pareto-optimalitet). Redan en snabb överblick visar hur skolan på ett anmärkningsvärt sätt inte passar in i marknadslogiken. För en effektiv fri marknad krävs enligt den amerikanske nationalekonomen Douglas Harris:

• att individuella val inte påverkar andra människor (vilket de gör avseende skolan; de positiva samhällseffekterna, så kallade externaliteter, är ju huvudskälet till offentlig finansiering),
• att konsumenter har god information (vilket de inte har om skolan; undervisning som tjänst är komplex och svårbedömd),
• att konsumenten har många val (vilket avseende skolan endast existerar i större städer),
• att inga transaktionskostnader föreligger (vilket det gör; att byta skola är ett stort och svårt beslut förenat med höga kostnader för barn och familj),
• att efterfrågan är rörlig (vilket den inte är; alla barn måste gå i skola), samt
• att det finns utrymme för teknisk utveckling vars värde kan säkras genom patenträttigheter eller liknande (vilket är mycket svårt i skolan, där kvalitet främst tar sig uttryck i undervisningens dagliga genomförande och ytterst få produkter eller processer kan skyddas upphovsrättsligt).

Att den fria marknadens logik inte passar för skolan kan alltså härledas direkt ur klassisk ekonomisk teori.

Emellertid menar den amerikanske filosofen Jason Brennan och den kanadensiske filosofen Peter Jaworski att åtskillnaden mellan marknad och icke-marknad är falsk. Gränserna är i själva verket flytande och detta faktum ger alltid utrymme för lagstiftaren att definiera marknader på ett för ändamålet optimalt sätt. Rent konkret består enligt detta resonemang en transaktion av sju reglage med vilka man kan finkalibrera en marknad: deltagare, bytesmedel, pris, fördelning, bytessätt, betalningssätt och motiv för utbyte.

Enligt detta perspektiv är det inte marknaden i sig som är problemet, då det finns gott om utrymme att skruva på dessa reglage tills en marknadslösning passar en given vara eller tjänst. Denna ansats skulle alltså i teorin kunna lösa exempelvis den laddade vinstproblematiken, eftersom det går utmärkt att skapa en skolmarknad med vinstbegränsningar (enligt ovannämnda punkt ”motiv för utbyte”).

Den andra frågan avser för vem skolan egentligen är till. Valfriheten inom friskolesystemet utgör ett värde för föräldrarna (som företrädare för barnen/ungdomarna). Men en gemensamt finansierad skola motiveras ju enligt Milton Friedman av de indirekta positiva effekter som alla barns utbildning har för alla andra medborgare. Skolan har alltså primärt ett samhällsbärande syfte som trumfar individens behov. Detta innebär att utbildningens konstruktion främst är ett ärende för alla medborgare och först i andra hand en fråga om individens preferenser – även enligt Friedman. Skolan är då en allmän angelägenhet och kan inte frikopplas från den politiska processen. Friedman föredrog dock marknaden som fördelningsprocess, då den har fördelen att den tillåter mångfald och att alla där kan tillfredsställa sina preferenser, medan politiskt fattade beslut alltid lämnar några missnöjda. Beslut genom marknad är alltså att föredra, menade Friedman, då sådana skapar färre spänningar i samhällsstrukturen än politiskt genererade beslut.

Vad gäller friskolan påpekade Friedman för övrigt att det enbart är driften som ska ske på en fri marknad. Frågan blir då om detta fungerar. Ett exempel som talar emot detta är betygsinflationen. Osäkra orsakssamband till trots finns det ändå ett tydligt mönster, och det är att betygsinflationen har ökat sedan nittiotalet och att den drivs av konkurrensen mellan skolor. Det finns i det svenska friskolesystemet i och med detta en inbyggd konflikt mellan samhällsintresset ”ett robust och oantastligt urvalssystem” och elevintresset ”höga betyg som ger goda framtidsutsikter”. Ett exempel på hur tilliten till gymnasiebetygen har sjunkit är att Handelshögskolan i Stockholm hösten 2025 inför ett tilläggskrav som innebär att de elever som antas måste ha fått minst 1,25 poäng på högskoleprovet.

Milton Friedman skulle förmodligen ha svarat att problemet med betygsinflation inte ligger i driften, utan i statens brist på kontroll. Det förefaller exempelvis vara ett uppenbart systemfel när nationella prov rättas internt av den egna skolans lärare, vilket bekräftas av att opartiska omrättare oftast sätter lägre betyg. Oaktat detta kvarstår det faktum att den mer djupgående bristen i Friedmans argument är att man här har byggt in en grundläggande intressekonflikt i systemet. Genom att denna konflikt undergräver systemets integritet tenderar den att förfördela den part för vilken systemet existerar: samhället. Att föräldrar och elever bör ha ett visst inflytande över skolval är numera okontroversiellt, men det är enligt Friedman själv inte dessa som betalar eller är tänkta att gagnas av en gemensamt finansierad skola.

Den tredje frågan avser Friedmans inställning till lärarna och hans underliggande antaganden om läraryrket. Friedman ägnade avsevärt utrymme åt utbildningssystemets historia och definierade skolans problem som att lärare, yrkespedagoger och statstjänstemän kapat skolsystemet och driver det enligt sina intressen. Han drog av detta slutsatsen att staten och lärarna har sänkt skolans kvalitet och beskurit dess mångfald.

Man kan spekulera i bakgrunden till intensiteten i Friedmans känslor, men hans synsätt leder till en lärarroll ägnad att tillfredsställa föräldrarnas krav och intressen. Föräldrarna är konsumenter och läraren ska vara underställd deras krav. Denna roll står i skarp kontrast till läraruppdraget som det historiskt sett ut i den svenska skolan. Lärare har traditionellt tillhört en verksamhet styrd av professionalism och värderationalitet. En sådan karaktäriseras enligt företagsekonomen Robert Wenglén av regleringar och lagrum, professionella och etiska värden, tillämpning av färdigheter grundade i vetenskaplig kunskap samt handlingsutrymme baserat på kunskapsövertag. En viss skepsis mot expertauktoritet är sund, men i och med friskolereformen har man i Sverige flyttat läraryrket från en professionellt styrd logik till en marknadsstyrd logik. Frågan infinner sig hur attraktivt ett läraruppdrag definierat av Milton Friedman egentligen är. Man kan inte undgå att notera att friskolesystemet sammanfaller i tid med lägre status för läraryrket, färre och mindre kvalificerade sökande till lärarutbildningar, högre bortfall under lärarutbildningens gång, fler lärare som lämnar yrket i förtid och mer begränsad upplevd autonomi i arbetets fullgörande.

Friedman lyfter fram att den rådande situationen i samhället påverkar vad som utgör ett lämpligt skolsystem just då. Han konstaterar att USA under 1800-talet och början av 1900-talet gagnades av att ha en offentlig skola, när stora mängder immigranter strömmade in i landet och det var av högsta prioritet att inlemma dessa i samhället med gemensamma kärnvärden och goda kunskaper i engelska. Det samhälle som Friedman såg omkring sig ett halvsekel senare var dock inte splittrat, utan snarare alltför likriktat, vilket friskolesystemet skulle råda bot på. Dagens situation i Sverige med nära 3 miljoner invånare med utländsk bakgrund (det vill säga utrikes födda och inrikes födda med två utrikes födda föräldrar) och bestående segregation stämmer till eftertanke i ljuset av detta.

Milton Friedmans texter torde tillhöra de mest inflytelserika dokumenten i svensk skolpolitik, och en noggrannare läsning öppnar alltså för ett antal frågor. Marknadsskolan är ett rött skynke för många, men det skynket kan också delvis skymma sikten. Frågan är snarare vem skolan är till för samt hur vi ser på läraruppdraget.